Sverigedemokraternas framgångar leder till berättigad oro bland minoriteter

Oavsett hur valresultatet till slut kommer att landa så gav den 11 september 2022 beskedet att drygt 20% av det svenska folket, några procent fler än vid förra valet, ger sitt stöd till ett parti som närmast konsekvent agerat nejsägare så snart homo-bisexuellas, inkluderat familjer med samkönade föräldrar, liksom transpersoners förbättrade livsvillkor diskuterats och då frågorna kommit upp till omröstning.

Utöver de dryga 20% som gett sin röst till partiet har nära 50% röstat för att partiet skall utgöra en del av ett regeringsunderlag.

Det är viktigt att notera att samtidigt har ungefär lika stor del av befolkningen röstat för att inte ge Sverigedemokraterna det politiska inflytandet.

Partiet är populistiskt och har i sin antietablissemangs-retorik lyckats bryta det mycket starka stöd som socialdemokraterna traditionellt haft bland arbetarväljare, moderaterna bland företagare och centern på landsbygden.

Samtidigt har partiet tydligt svagare stöd bland kvinnor liksom i storstäderna.

Ur minoritetssynpunkt formuleras nu bittra och oroade kommentarer om att 20% av befolkningen på allvar har en rasistisk och homo-transfob inställning, och att halva befolkningen väljer att acceptera detta som en del av ett regeringsunderlag.

Troligen är det inte hela berättelsen..

Sverigedemokraterna uppfattas i första rummet som trovärdiga när det gäller frågor kring kriminalitet och invandring. De lockar traditionella högerväljare för att de gör utfall mot socialdemokraterna, gillar kärnkraft och vill se hårdare tag mot det som uppfattas som oordning.

De lockar traditionella vänsterväljare genom sitt försvar av A-kassan och genom att de lyckosamt formulerat kritik mot ”Stockholm” (gärna då ”Södermalm”) som en symbol för konflikten gynnad stad mot eftersatta landsändar.

Tveklöst har dock deras negativa generaliseringar om muslimer lockat, eller i vart fall inte avskräckt.

Partiet kallar sig i sitt principprogram socialkonservativt där de ”betonar vikten av en värdekonservativ och nationalistisk utgångspunkt”.

Just principprogrammet glöms ofta bort, men de inledande kapitlen är viktig läsning för att förstå deras visioner och deras ideologi. Det samhälle som de vill att Sverige skall bli.

Sverigedemokraternas ideologi handlar helt om den identitetspolitiska idén om att bevara Sverige svenskt.

Kort sammanfattat driver de tesen om den svenska ”nationen” som något annat än den svenska staten. De formulerar det som att de gör skillnad på medborgarskap i Sverige och ”tillhörighet till den svenska nationen”. I Sverige kan flera ”nationer” leva. Specifikt uppräknande är den tornedalsfinska och samiska, liksom finlandssvenskar i Finland. Andra, ej namngivna, menar de skapar problem där målet är att assimilera. Dock skall inte nationella minoriteter behöva assimileras utan ges ”långtgående kulturell autonomi”.

Principprogrammet ägnar de sex inledande avsnitten åt inte sällan invecklade tankegångar om just förhållandet mellan Sverige och ”nationen”. För Sverigedemokraterna är det problematiskt om ett land ”bebos av flera folk” eftersom den starka demokratin enbart kan byggas på en ”gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen”. Ett resonemang som i sin konsekvens innebär att de problematiserar mänskliga rättigheter och de grundlagsskyddade diskrimineringsgrunderna ”etnisk tillhörighet” liksom ”religion- och religionstillhörighet”, hämtade från de principer som slogs fast efter de katastrofala erfarenheterna av den nazityska politiken.

Partiet förklarar sin människosyn som vitt skild från liberalers och socialisters. Dessa ideologier, säger partiet, bär på den gamla idén om ”människan som en i grunden god och förnuftig varelse”. Nation och Familj finns till för att tygla de tydligen i grunden onda och oförnuftiga individerna.

I ett eget kapitel utvecklas synen på just ”nationen” som den ”mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen.” Dessa två står över alla andra samhörigheter och såklart över den individuella friheten.

Tillhörighet till ”nationen”, försäkrar partiet, handlar inte om ”genetisk grupptillhörighet”. Det handlar istället om ”lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur”.  I den svenska ”nationen”, vilket alltså inte är detsamma som landet Sverige, ingår de som är födda in i ”nationen” eller adopterats av ”svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”.

Talar man flytande svenska, ser sig som svensk, lever enligt svensk kultur, ser svensk historia som sin egen och är mer lojal mot den svenska ”nationen” än med någon annan, ja då kan man bli assimilerad.

Om man byter ”lojalitet, språk, identitet eller kultur” då lämnar man också den svenska ”nationen”.

Det är genom att läsa principprogrammet det går att förstå vad tidigare talmannen Björn Söder menade om judar som tillhörande en annan ”nation” än den svenska. Och att svenska judar eller för den delen muslimer inte kan ingå i en ”svensk nation” med annat än att de konverterar eller avsäger sig sina religiösa traditioner. Han ansåg sig missförstådd, läser man principprogrammet förstår man precis.

Sättet att resonera grundar sig alltså inte på rasistiska urvalsmetoder. Men det är mycket tydligt att partiets ideologi, likt tidigare rasideologiska tänkares, betonar att endast de som definieras som lika kan ingå i ”nationen”. Inte hudfärg denna gång alltså, men ”nation”. Inte rasfrämmande som ett problem för det goda stabila samhället, men däremot nationsfrämmande.

Exakt vad den praktiska skillnaden mellan rasism och nationalism anses vara blir inte helt enkelt att lista ut. Däremot är det samma besatthet av att klassificera och definiera vilka som skall tillåtas ingå. Vilka som får vara en del av det svenska gänget och vilka som skall hålla sig till bakgården.

Partiet har ett eget kapitel om familj och jämställdhet. Här slås fast att det är ”kärnfamiljen” som är bäst för barnen. Partiet är ”medvetet” om att denna familjeform inte fungerar för alla och utlovar ett ”fullgott samhällsskydd” om barn finns med i bilden.

I flera stycken diskuteras olikheter mellan kvinnor och män. Dessa finns noterar partiet och skall inte leda till ojämlikhet. Men, läggs så för säkerhets skull till, män och kvinnor är inte stöpta i samma form.

Det är för partiet naturligt att vissa människor är födda med en ”oklar eller ombytt könstillhörighet” och om detta utgör ett problem för dem skall de ”få samhällets stöd”. Partiet har, efter påtryckningar från ungdomarna, mildrat sina tidigare stramare skrivningar om de ”sexuella minoriteterna”. I praktiken har de dock konsekvent röstat emot reformer som att t.ex upphöra med tvångssterilisering av transsexuella.

Lustigt nog så anges ett fall där de religiösa församlingarna helt oberoende av ”nationens” samhörighet skall få besluta helt själva: om vigselakten skall omfatta samkönade par eller ej. I övrigt skall samma rättigheter och skyldigheter gälla för såväl homo- som heterosexuella. Bortsett då från villkoren för föräldraskapet där partiet konsekvent röstat mot att låta samkönade par ges samma förutsättningar som olikkönade.

Att 20% av den svenska folket ställer sig bakom tankegången att bygga ett Sverige där idén om olika ”nationer” är den grundläggande ideologin är tveksamt. Sverige har alltid varit ett land som bebos av människor med olika kulturer, traditioner, religioner och för den delen uttryck för sexualitet och könsidentitet. Som ett land med en historia av handel har öppenhet mot omvärlden också varit en historisk grundbult.

Det som däremot är oroande med valresultatet är att liberala och konservativa politiska krafter gjort bedömningen att Sverigedemokraternas ”nationalism”, som är en omskrivning av deras Bevara Sverige Svenskt-historia, inte längre utgör ett hinder för att forma en gemensam politik. Det ger anledning till berättigad oro bland judar, muslimer, romer och bland hbtq-personer.

Samma helg som det svenska valet genomförs avlider Drottning Elizabeth II. En av de mest konservativa institutionerna som kan tänkas, drabbas av sorg tillsammans med stora delar av Storbritannien och världen. Att följa hur drottningen sörjs och den nya kung Charles III hyllas ligger så långt från den vision Sverigedemokraterna formulerar som man kan komma, trots att de kallar sig konservativa. Vid varje tillfälle och möte med sörjande betonas hur de brittiska ländernas samhällen, just så som det svenska, består av medborgare med olika traditioner liksom kulturella och religiösa tillhörigheter.

Med Sverigedemokraternas framgångar är det nödvändigt att partier som representerar de 80% som inte röstade fram SDs utläggningar om ”nationen” nu markerar tydligt att i Sverige bor svenska medborgare där kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder inte utesluter någon från den svenska gemenskapen. Den oro som partiets framgångar lett till är hela det svenska samhällets ansvar att hantera.