Borde fler unga reflektera över sin könsidentitet?

Håll i er nu för här kommer en tanke som kommer få både TERF:s och andra konservativa krafter att rasa.

Det är inte en helt jämn fördelning av tilldelat kön bland personer som söker sig till könsdysforiutredning eller som senare får en könsdysforidiagnos. Det har varierat över tid och åldrar men sedan några år tillbaka är det, för ungdomar, vanligare att ha tilldelats det juridiska könet flicka vid födseln. Tidigare var det tvärtom. Bland vuxna är det idag en rätt jämn fördelning mellan de två juridiska könen, från att även där tidigare varit fler personer AMAB (Assigned Male At Birth). Viktigt att känna till är det skett en ökning av personer som sökt sig till vården, oavsett juridiskt kön. Det är alltså inte bara gruppen AFAB (Assigned Female At Birth) som ökat.

Somliga kritiker menar att det omöjligt kan vara så många fler unga som är transkillar/ickebinära AFAB – men konstigt nog var det ingen som reagerade på detta sätt när det var fler som var AMAB. Påståenden om att personer ”flyr kvinnorollen” eller att ”unga luras till att bli trans” förekommer. Men andelen personer som får remiss till könsdysforiutredning är fortfarande väldigt, väldigt liten sett till unga som helhet. Det borde vara tiotusentals om det var en snäv kvinnoroll som orsakade könsdysfori.

Och här kommer det jag tänker på (och som jag anar kommer provocera vissa): det skulle lika gärna kunna vara så att det finns transtjejer/ickebinära AMAB som inte vågar komma ut eller som inte har möjlighet att sätta ord på sin könsidentitet. Det behöver inte vara så att en grupp är överrepresenterad, utan det är mycket möjligt att en annan snarare är underrepresenterad. Kanske till och med ännu mer troligt, om vi tittar på hur många unga som uppger att man är trans/funderar kring sin könsidentitet i olika studier. Och i så fall är det ett problem. Alla som har behov av att reflektera kring sin könsidentitet ska få tillfälle till det. Alla som sedan inser att de är transpersoner ska ha rätt att leva sina liv fullt ut, på det sätt som blir bäst för en själv.

Vård ska ges till alla som behöver den, inte ett fastställt antal som cissamhället bestämt är ”rimligt”, ”acceptabelt” eller ”normalt”. Och för att förekomma mer eller mindre saklig kritik: nej, könsbekräftande vård ges inte enkelt eller oreflekterat till unga. Ingen ska heller tvingas ta emot vård man inte behöver. Och ja, det är absurt att tro att allt måste vara 50/50 jämt (och extra absurt att vi tvingas bemöta ett sånt binärt tänk när könsidentiteter går utanför denna norm). Samt: hela poängen med könsdysforiutredning är att utforska behov och se om könsbekräftande vård är rätt väg framåt. Alla går inte vidare med vård.

För den som är nyfiken på vad det är för gigantisk ökning som får människor att riva upp himmel och jord: könsdysforiteamet för barn och unga i Stockholm skriver på sin hemsida att de tog emot cirka 30 remisser/år under åren 2012 och 2013. Därefter ökade det stadigt och nådde sin topp år 2017. Då fick de 240 remisser. Åren 2019 och 2020 var det cirka 130 remisser/år. 2021 ökade det till över 200 igen. Detta är det team som tar emot allra flest barn och unga från hela Sverige. Och kom ihåg: remiss är inte samma sak som en könsdysforidiagnos eller ens en påbörjad utredning. Diagnos är heller inte samma sak som att påbörja vård.

Frågan jag ställer mig är aldrig: hur många remisser är okej? Utan frågan jag ställer mig är alltid: hur skapar vi en värld där alla får förutsättningar att vara sig själv? I det ingår många saker. Bland annat att säkerställa att alla som har behov av samtal kring könsidentitet får tillgång till det – även om det skulle vara varenda ungdom. Det ingår också att alla som behöver könsbekräftande vård ska få ta del av patientsäker och individuellt anpassad vård – dessutom inom en rimlig tidsram.

Edward Summanen

Foto: Anna Drvnik