Järnladyn som tog strid mot gayvärlden

Margaret Thatchers företrädare som partiledare för det brittiska Konservativa partiet, eller Tories, Edward Heath (1916-2005) kunde ibland referera till henne som ”TBW”. Vilket ska utläsas ”That Bloody Woman”. Det går att lägga in flera tolkningar i detta. En etablerad mans klädsamma kvinnoförakt är bara en tolkning. Heath förlorade oväntat partiledarstriden 1975 mot denna kvinna och hade länge svårt att komma förbi att det var ”the token woman” (den utvalda enda kvinnan), henne han hade utsett till utbildningsminister i sin regering, som blev den motkandidat som kunde segla upp och samla tillräckligt med stöd för att avsätta honom. När ingen annan allvarlig konkurrent vågade utmana eller trodde sig kunna ha en chans att besegra Heath klev hon fram. ”That Bloody Woman”.

Det ligger även en motvilja mot Thatchers politik bakom den benämning Heath ska ha använt. Heath var vad Thatcher kallade en ”tory wet”, det vill säga en närmast vänsterinriktad samförståndspolitiker av en sort hon hade fått nog av. För att förstå Margaret Thatcher, denna förbannade och på samma gång briljanta kvinna, måste man förstå var hon kom ifrån och i vilken samtid hon trädde fram. Som ”den som räddade landet” för vissa britter och ”den som förstörde så många liv” för andra. Hon var specerihandlare Alfred Roberts dotter från Grantham på den engelska landsbygden, uppväxt i ett religiöst metodisthem (hon övergick dock till anglikanska Church of England i samband med äktenskapet med Denis Thatcher) och pappas flicka. Hon hade inga bröder, bara en äldre syster. Faderns förhoppningar och stöd knöts därför till den begåvade Margaret. Den okuvliga tron på sig själv och att det var hon som hade rätt går att spåra tillbaka till fadern.
Tack vare ett stipendium kunde hon 1943 börja läsa kemi vid Oxfords universitet.
Tack vare ett äktenskap med en välbärgad man som från början betraktade henne som en självständig person i första hand, mor och hustru i andra hand, kunde hon uppfylla sitt första mål – att bli parlamentsledamot. Det skedde 1959. Hon var en av endast 25 kvinnor som vid valet det året blev invald i parlamentets underhus. Resten kom att bli historia.

”That Bloody Woman” lämnade få personer oberörda. Som Storbritanniens första kvinnliga premiärminister från 1979 kom hon att ge sig i kast med en politik hon trodde benhårt på, men som lämnade många, inklusive en del ”tory wets”, förskräckta och andra ursinniga. Hennes politik ville inte bara utmana det hittillsvarande systemet, utan knäcka det, och omvandla Storbritannien till ett samhälle som i högre grad gynnade den företagsamme och som stimulerade till och verkade för mer privat ägande. Thatchers vision var att detta skulle gynna familjer, samhällets grundläggande enhet, att stå på egna ben och agera ansvarskännande. Den alltför maktfullkomliga och socialistiska fackföreningsrörelsens makt behövde brytas. Den brittiska industri som var beroende av statligt stöd behövde läggas ner eller säljas ut. Skatter behövde sänkas och det överordnade målet för den ekonomiska politiken skulle hädanefter bli att bekämpa inflationen, inte att hålla arbetslösheten nere. Till synes kompromisslös genomförde Thatcher och hennes regeringar, mellan 1979-1990, en konsekvent ekonomisk politik i linje med detta. Utan att göra några egentliga avsteg från denna marknadsliberalism, som kom att ödelägga många av norra Englands olönsamma industriområden (inte bara kolgruvenäringen), vann Thatcher tre parlamentsval i rad. På vägen vann hon ett mindre krig (Falklandskriget mot Argentina 1982) och fick se sin dröm om ett Europa fritt från kommunismen förverkligas, för att mot slutet av sin regeringsperiod börja bli alltmer skeptisk till EU. Bland annat på grund av sin alltmer framträdande EU-kritik, och för att hon ansågs i hög grad ha upphört lyssna på sina partikamrater, kom hon slutligen att tvingas avgå på samma sätt hon tillträtt. Plötsligt utmanad inom partiet och snabbt och oväntat avsatt.