I dokumentären Att ångra det oåterkalleliga berättar Emelie Köhler och Juni om att först identifiera sig som transmän och påbörja könsbekräftande behandlingar för att sedan ångra sig.

Annons
Annons

Emelie Köhler kände tidigt att hon inte passade in i den kvinnliga normen. Hon börjar identifiera sig som intergender för att sen landa i att hon är transman och får diagnosen könsdysfori. Efter en tid söker hon könsbekräftande vård privat. Hon gör en mastektomi och får tag på hormoner över nätet. Men trots det mår hon inte bra. Hon blir en ångrare och vill återgå till sitt biologiska kön.

– Så länge som jag hade levt i den dysforin och hela förklaringsmodellen som jag hade runt mig, både i communityt och som vården gav mig så var det enda logiska att gå vidare med transfusionen. Men när vi nu ser att vår grupp ökar så måste vi i vuxenvärlden och vården vara tydliga med att det här med inre kön, att alla skulle födas med det eller att man kan födas med fel kropp, det är teorier. Det är ingenting som har någon slags vetenskaplig grund. Sen är du fri att tro precis som du vill som människa. Men jag tycker absolut inte att det ska bekräftas av vuxenvärlden, resonerar Emelie i dokumentären och fortsätter:

– Det betyder inte att transpersoner inte finns eller att man inte ska få genomgå könskorrigerande vård. Jag står absolut för att den vården ska finnas, men så som jag ser på det idag är att ingen kan byta kön, ingen kan korrigera helt till det andra könet. För det finns helt enkelt begränsningar för vad vi kan göra. Men med könskorrigerande vård kan du göra så att du passerar lite grann eller helt i det andra könet. Och det kan vara en stor lättnad för en viss grupp.

Lyssna på hela Aleksa Lundbergs P1 Dokumentär Att ångra det oåterkalleliga här!