I ett rum med takhöjd på Utbildningsdepartementet i Stockholm googlar jag ”vika en bandana för nybörjare”. Vi ska strax återskapa We Can Do It-affischen med Sveriges nya utbildningsminister Lina Axelsson Kihlblom som modell. Den hyllade och hånade affischen framställdes för första gången 1943 för ett elektronikföretag. Den var en del av USA:s krigspropaganda som skulle motivera kvinnor att täcka upp för männen i fabrikerna när de skickades i väg till andra världskriget. Affischen, skapad av en man för att gynna manliga fabriksägare, togs över av kvinnorörelsen på 80-talet och är idag en av våra mest kända feministiska symboler och ett oundvikligt inslag på Internationella kvinnodagen den 8 mars.
Lina kommer in i rummet med sin blåa skjorta knuten i midjan över hennes kostymbyxor. Hon tar med sig en ledig stämning och det spelar ingen roll att jag inte förstår hur man knyter en bandana. Det löser hon snabbt med sax och hårnålar sen kavlar hon upp skjortärmen och så är vi i gång.
Det är kul att se dig ta dig an den här feministiska symbolen inför Internationella kvinnodagen. Hur känns det för dig?
– För mig får den här bilden vara symboliken för det nya. Tidigare var det här en bild som symboliserade kvinnors styrka och möjligheter men nu tror jag att vi kan bredda den att även beröra andra grupper i samhället som har fått stå tillbaka. Sen att jag ska vara någon symbol är lite svårt att ta in, jag är ju så inne i mina skolfrågor. Men jag förstår att jag också är en person med en historia och den bär jag gärna med mig. Det är en del av den jag är och det står jag för.
Med ”sin historia” menar hon att hon föddes med fel biologiskt kön. Att hon är en kvinna med transbakgrund. Den erfarenheten delade hon med sig av offentligt genom sin självbiografiska bok Kommer du tycka om mig nu? som släpptes 2015. Då hade Lina redan gjort sig känd som ”Superrektorn” genom UR-serien Rektorerna där hon med kameror i ryggen visade hur hon snabbt vände studieresultatet på Ronnaskolan i Södertälje. På bara ett år med Lina vid rodret ökade andelen niondeklassare som lyckades få gymnasiebehörighet med 35 procent.
Du säger att den här klassiska feminismsymbolen har blivit något mer, vad är feminism för dig i dag?
– Det handlar om lika rättigheter, lika möjligheter och lika värde. För mig är det så självklart. Och jag tycker att vi ska vara öppna för att det finns grupper i samhället som får kämpa mycket hårdare. Ju mer vi kan vara vakna och kunniga om det, ju lättare blir det att åtgärda.
De senaste åren är det inte ovanligt att feministiska debattörer tar upp transpersoner och deras rättigheter. Tonen har varit hård och under feminismens flagg säger vissa debattörer att endast de som föds med ett biologiskt kvinnligt kön är ”kvinnor”. Hur följer du den debatten?
– Jag följer den på distans men jag kan bli berörd av den ibland. Vissa försöker paketera kvinnlighet medan jag tycker att det är en fri rättighet att definiera den själv. En konservativ syn på kvinnlighet där jag dessutom själv skulle vara exkluderad tror jag inte leder framåt. Och att vissa påstår att man skulle förtycka för att man har ett visst förflutet, det tror jag inte på.
Blir du ledsen när du hör de tongångarna mot transpersoner?
– Nej, men däremot så tror jag att det finns en fara med det. Att det kan vara en början på en gammaldags syn på kvinnligt och manligt. Då tänker jag nej, det hålet ska vi inte trilla ner i igen. Vi får inte snäva in oss för mycket så att det blir vi och dem. Vi måste vara öppna för att olikheten är stor.
Vilken var din första stora feministiska insikt?
– Jag har haft många genom åren när jag tycker att jag har blivit objektifierad och man har tillåtit saker för att man skulle vara någonting. Sen minns jag första gången som det blev farligt och jag tvingades slå mig fri. Jag och några kollegor var på ett ställe och helt plötsligt gick några av dem och lämnade mig ensam med en person som tyckte att den skulle passa på att vara fysisk. Jag hade boxats och tänkte ”nu jävlar”. Men hade jag inte boxats, hade jag varit lite mindre eller fysiskt svagare så hade jag kunnat råka illa ut. Jag minns att jag tänkte ”shit, är det så här kvinnor har det?”
Boken Kommer du tycka om mig nu? där Lina berättar om sin transerfarenhet fick stor uppmärksamhet. Den blev framröstad till Årets bok på QX Gaygala 2016 och sedan dess har hon gjort otaliga intervjuer där hon öppenhjärtigt berättar sin historia. Inför vårt möte får jag uppfattningen att det inte finns någon fråga om henne i egenskap av transkvinna som hon inte tålmodigt svarat på.
Jag har förundrats över hur tillfreds du låter när du pratar om den tid då du levde med fel biologiskt kön. Har du gjort upp med alla känslor kring det?
– Idag kan jag titta tillbaka på det utan att känna så mycket smärta. Men så har det inte alltid varit. Det var många år då jag levde i hemlighet med det jag gått igenom. Jag hade ett vanligt liv som tvåbarnsmamma. Jag bodde i en villa i förorten där jag gick runt och låtsades som att det aldrig hade hänt mig. Då gjorde det väldigt ont att tänka tillbaka på all rädsla och all skit jag fick gå igenom. Att komma från en mindre ort och att berätta för mina föräldrar att jag var kvinna. Jag har behövt bearbeta det och hantera den skam jag kände inför det. Jag kan inte säga att det har varit enkelt, roligt eller ens intressant. Det var en helvetes resa och nu har jag gråtit de tårar som jag inte kunde gråta då.
Har du varit arg för att det hände dig?
– Ja det har jag varit, men den erfarenheten gjorde mig väldigt unik. Hade jag inte haft det här i bagaget hade jag ju varit någon annan, och det kan jag inte tänka mig. Idag tycker jag inte ens att det var orättvist, vissa saker var inte okej, men det var som det var och nu måste jag gå vidare.
När du fick könsbekräftande vård var det ett statligt krav att transpersoner steriliserades. Hur känns det att ha behövt genomgå det?
– Det är något som jag har varit enormt arg på. Att man opererat på mig och andra människor för ingen nytta. Det var och är en enorm kränkning.
Hade du en önskan om att någon gång bli mamma när du tvingades steriliseras?
– Ja det hade jag men den önskan var så långt bort. Jag hade inte möjlighet att reflektera över det då. Då ville jag bara få saker gjort, kosta vad det kosta vill. Jag minns att jag tänkte ”nu sväljer jag det här pillret och så får jag gråta över det här sen. För just nu har jag inte tid”.
Staten tvingade dig att steriliseras för att du skulle få vara dig själv och nu är det du som är ”staten”. Det måste vara märkligt?
– I ett människoliv, hur vi än lever, så hamnar vi i situationer där vi är små och där vi lätt blir utsatta för saker. Jag tror att man ska göra de erfarenheterna till kunskap och bli mer vaksam. Det hoppas jag att jag har tagit med mig. Och kanske är det därför jag tycker att det är så viktigt att till exempel skolan är till för alla. Skolan ska inte sortera eller dumförklara.
Du fick ju bli mamma i alla fall. Hur gick det till när du kände att det var dags?
– Jag adopterade två barn som är 13 och 14 år idag. Så nu är man en familj.
Är din transbakgrund en stor del av din identitet idag?
– Det är det absolut men det är ingenting som jag går runt och tänker på. ”Titta här kommer jag på Ica med min kundkorg och två barn och är transperson”. Jag är en vanlig lång kvinna och jag har rätt att bära alla mina identiteter. Jag är den bittra frånskilda tvåbarnsmamman i förorten. Jag är en del av hbtqi-communityt. Jag är socialdemokrat och jag är minister.
Sedan den sista november sitter hon på den högsta möjliga positionen inom svensk skola då hon blev skolminister i Magdalena Anderssons regering. Vägen dit har gått genom juristutbildning i Uppsala, studerande och jobb i fyra olika länder, hon har lärt sig tala fem språk flytande och hon har jobbat som jurist i EU-rätt i Luxemburg. Den stora professionella kärleken har dock varit för skolan där hon bland annat ingått i Skolkommissionen och haft flera chefsroller i olika skolor.
Varför har du fastnat för skolan?
– Det är nog för att jag ett litet utbildningskomplex. När jag var ung tyckte jag att skolan var svår. Jag hade svårt att lära mig läsa och jag har fortfarande svårt att minnas nummer och multiplikationstabeller. Jag var en väldigt skolsvag person. Men jag hade en vilja av stål så det blev att jag ska f-a-n lära mig saken och skaffade mig olika metoder för att klara av det.
Många från regnbågscommunityt minns skolgången som en svår tid. Hur kan man göra skolmiljön till en tryggare plats för hbtqi-personer?
– Jag tycker att det är viktigt att vi har personal som äger stämningen och gruppdynamiken i skolan. Därför jobbar jag nu mycket med att lärare och rektorer ska ha befogenhet att kunna fatta beslut och säga ”det är jag som bestämmer här. Det är inte okej att ni inte är bra mot den här personen”. Vi måste ge tillbaka kommandot till lärare och rektorer.
I QX har vi tidigare lyft 15-åriga Liv från Skurup och hennes berättelse från skolan, där hon trakasserades och mordhotades efter att ha kommit ut som lesbisk. Vad kan man göra när något sådant drabbar en elev?
– I dessa situationer är det viktigt att både kollegier och rektor är jättetydliga i sin värdegrund. Därför ger vi nu möjlighet för rektorer att flytta på elever och vi ska inte flytta på de som blir utsatta som Liv. Man behöver inte ha personer som är ”kung” eller ”drottning” på skolan om de utövar förtryck mot andra. Här måste skolans lärare ha möjlighet att tydligt säga att det inte är okej. Och det jobbar jag med just nu.
Så om man mobbar en skolkamrat kan man tvingas byta skola?
– Vi har en nolltolerans enligt lagen för kränkning och diskriminering. Jag tycker att det är självklart, upphör det inte måste man vidta åtgärder. I dessa situationer får man inte ge sig. Det är också viktigt att det förtydligas i läroplanen, det gäller också när det kommer till frågor om hedersrelaterat våld. Vi måste diskutera det här tydligt i klassrummet så att det är ett samtalsämne.
Hur bra är skolor på att undervisa i hbtqi-frågor?
– Jag tror att det ser väldigt olika ut för jag träffar väldigt många duktiga lärare. Därför är det viktigt att de skrivningar som vi gör nu i kommande revideringar av läroplanen är tydliga i frågor som samtycke och olikhet. Skrivs det fram tydligt i styrdokument och i läroplan så tror jag också att lärare kommer att ta till sig av det.
– Och sen måste vi utgå från att det i varje klassrum finns hbtqi-individer och därför är det så viktigt att man som lärare pratar om det. Hbtqi-personer ska vara en självklarhet i det dagliga samtalet. För att känna ett annorlundaskap kan vara en enorm påfrestning för elever.
Nu har vi uppehållit skolministern nästan två timmar längre än planerat och hon får lov att spurta ner för trapporna på Utbildningsdepartementet för att hinna till nästa punkt på schemat. Men det gör ingenting. Lina har sagt att QX ska prioriteras så att det blir bra för läsarna.
– Mitt hjärta är där ska du veta, i hbtqi-communityt, säger hon.
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
