Något som ofta upprepats i media under den amerikanska valrörelsen är hur splittrat och polariserat USA är, efter fyra år med Barack Obama. Samma sak framfördes för fyra år sedan, efter åtta år med George W Bush. Den senaste president som numera omges med ett skimmer av nostalgi är Bill Clinton. Därför har demokraterna också försökt använda sig av Bill Clinton maximalt under årets valrörelse. Republikanerna har för sin del åkallat Ronald Reagan och försökt måla en bild av att Mitt Romney är mannen som ska kunna återställa USA:s välstånd till vad det en gång var.
En stor skillnad mellan USA under Reagan och Clinton är demografisk. Antalet latinoväljare har ökat kraftigt. Samtidigt har viljan att gå och rösta ökat i allmänhet, och i synnerhet bland svarta väljare. Det krävs därmed en något annorlunda koalition av väljare för att kunna bli vald till president i USA än vad som tidigare var fallet. Det var en koalition av till stor del minoritetsväljare som Obamas kampanj lyckades skapa 2008 och den bar Obama ända till Vita Huset.
Ett stort hinder för Mitt Romney mot att kunna bli vald är att hans koalition mycket möjligt är för snäv. Sannolikt består den till alltför stor del av vita väljare, med viss tonvikt på vita män och äldre vita. Över 90 procent av alla svarta väljare, och ungefär två tredjedelar av latinoväljarna, röstade 2008 på demokraterna. Det gjorde att Obama kunde vinna även i traditionellt republikanska delstater som Virginia, North Carolina och Indiana. Obamas mål är att i år återupprepa denna bravad; att ta hem segern med hjälp av ett överväldigande stöd bland minoritetsväljarna. För att lyckas krävs dock att dessa väljares vilja att gå och rösta inte försvagats märkbart i jämförelse med för fyra år sedan. Samtidigt får röstviljan inte heller öka alltför mycket bland republikanska kärnväljare.
Republikanerna har de senaste åren, under inflytande av Tea Party-rörelsen och evangeliska kristna väljare, glidit alltmer åt höger. Medan demokraterna samtidigt glidit åt vänster. Påståendet att årets kampanj varit ovanligt polariserad och att valet står mellan två grundläggande olika visioner för USA är därför ingen överdrift. Skillnaderna är tydliga i synen på flera centrala frågeområden: ekonomi, miljöpolitik, socialpolitik, illegal invandring och familjepolitik.
Medan republikanerna mer entydigt än någonsin står för:
– skattesänkningar,
– avvisande av växthuseffekten,
– nedskärningar av offentliga utgifter,
– tuff invandringspolitik,
– abortmotstånd, och
– nej till samkönade äktenskap,
betonar demokraterna:
– behovet av skattehöjningar för de mest välbeställda,
– en klimatsmart miljöpolitik,
– behovet av sociala reformer och infrastruktursatsningar,
– en invandringspolitik som förvandlar en del illegala invandrare till legala medborgare,
– kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, och
– att partiet välkomnar att fler delstater inför äktenskap mellan par av samma kön.
Hbt-frågorna är en av många vattendelare mellan republikaner och demokrater. I demokraternas valplattform, Moving America Forward, återfinns flera ställningstaganden i hbt-frågor. I äktenskapsfrågan slås följande fast:
” We support marriage equality and support the movement to secure equal treatment under law for same-sex couples.”
Vidare önskar demokraterna avskaffa den s.k. Defense of Marriage Act, en lag som sedan 90-talet definierar äktenskapet på det federala planet som en förening mellan en man och en kvinna.
I republikanernas valplattform, We Believe in America, står det något helt annat:
”We reaffirm our support for a Constitutional amendment defining marriage as the union of one man and one woman. We applaud the citizens of the majority of States which have enshrined in their constitutions the traditional concept of marriage, and we support the campaigns underway in several other States to do so.”
I denna och många andra frågor är det, i valet mellan Barack Obama och Mitt Romney, två visioner av USA:s väg framåt som står mot varandra. Hur mycket den som blir vald sedan kan, och vill, genomföra av sitt partis visioner, när dessa ska malas ner i politikens kvarnar och konfronteras med verkligheten, är en annan sak.
Mitt Romney ifrågasattes under den republikanska primärvalskampanjen regelbundet av sina motståndare för att vara alltför liberal och för att vara en ”flip flop”, dvs. för att opportunistiskt vända kappan efter vinden. Något som ofta förts fram är att Romney som guvernör (2003-2007) i Massachussetts genomförde en sjukvårdsreform starkt liknande den som Obama lyckats genomföra i hela USA. Den nu införda nationella sjukvårdsreformen, ofta kallad ”Obamacare”, går Romney till val på att avveckla.
Mindre känt är att det var Mitt Romney som, i egenskap av guvernör, den 17 maj 2004 beordrade tjänstemän i Massachussetts att börja utfärda äktenskapslicenser till samkönade par. Detta gjorde han mot sin egen övertygelse, för att han var tvungen att efterleva en dom i delstatens Högsta domstol. Han gjorde också därefter sitt bästa för att försöka få det införda samkönade äktenskapet avskaffat, eller omvandlat till en lag om partnerskap. Hur som helst är det fullt möjligt att påstå att det var Mitt Romneys order som, ironiskt nog, satte den sten i rullning som hittills har rullat med sig fem ytterligare delstater. Idag har även Connecticut, Iowa, New Hampshire, New York och Vermont, samt huvudstaden Washington D.C., lagar om könsneutralt äktenskap.
Valet den 6 november kan medföra att ytterligare tre delstater, Maine, Maryland och Washington, inför samkönat äktenskap. I dessa delstater hålls det nämligen folkomröstning i frågan. Enligt de senaste opinionsmätningarna leder ja-sidan i Maine och Washington, medan det är jämnt lopp i Maryland. I Minnesota kommer väljarna få ta ställning till om det ska skrivas in i delstatsförfattningen att äktenskap enbart kan ingås av en man och en kvinna, något som många andra delstater redan har gjort.
USA kan på tisdag också få sin första öppet homosexuella senator. Detta om demokraten Tammy Baldwin vinner i Wisconsin mot republikanen Tommy Thompson. I opinionsmätningarna väger det mycket jämnt dem emellan, med marginellt försprång för Baldwin. Av de nuvarande tre öppet homosexuella i representanthuset ställer bara en, Jared Polis (dem) från Colorado, upp för omval. Barney Frank (dem) från Massachussetts drar sig tillbaka och Tammy Baldwin, som suttit i representanthuset sedan 1999, kandiderar alltså som senator.
Inklusive Jared Polis kandiderar sammanlagt sju öppet homosexuella, sex demokrater och en republikan, till platser i representanthuset:
David Cicilline (dem) i Rhode Island,
Sean Patrick Maloney (dem) i New York,
Mark Pocan (dem) i Wisconsin,
Kyrsten Sinema (dem) i Arizona,
Mark Takano (dem) i Kalifornien, och
Richard Tisei (rep) i Massachussetts.
På det lokala planet kan USA;s åttonde stad, San Diego, få en öppet homosexuell borgmästare om republikanen Carl DeMaio vinner.
Vem vinner då presidentvalet? Även om något mer talar för Barack Obama är utgången oerhört svårtbedömd. Troligen gäller dock talesättet att den som vinner i Ohio också vinner valet. Vinnaren i Ohio bedöms i år ha ungefär 90 procents chans att vinna hela presidentvalet. Vallokalerna i Ohio stänger svensk tid kl. 01.30 natten till onsdag. Tidigast då går det få ett besked om hur Ohio röstat.
Skulle Mitt Romney förlora i Ohio bör det alltså med runt 90 procents säkerhet gå att säga att vinnaren heter Barack Obama. Det kan också, i värsta fall, dröja både dagar och veckor, som det gjorde i kampen mellan Bush och Gore 2000, innan det står klart vem som egentligen vunnit och kommer att få sväras in som USA:s president fram till 2017.
Uppdaterad 2018-04-26
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
