Under 70-talet kom flyktingar främst från diktaturerna i Grekland, Spanien och Portugal.
– Juntorna gillade inte homosexuella. Sedan har det kommit fler och på något vis var jag den ende som kände engagemang i de här frågorna under 80- och 90-talet.
Var du helt ensam då?
– Det är jag nu också. Det politiska engagemanget har växt, men det är bara jag som har rollen att jobba på individnivå – i RFSL och i HBT-samhället i stort är det bara jag.
Hur många flyktingar har du haft kontakt med genom åren?
– Det vet jag inte, men det handlar om 50-60 per år som jag går vidare med. Det är väldigt många eftersom det handlar om en ideell verksamhet. De senaste åren har RFSL bekostat en dags tjänstledighet i veckan för mig från mitt ordinarie arbete. Ersättningen täcker nästan det jag förlorar men jag har de senaste 20 åren lagt ned en heltid på flyktingfrågan vid sidan av min heltidstjänst.
I veckan kom Stig-Åke med ett blogginlägg där han gjorde slut med Migrationsverket.
– Jag har tröttnat på dem. Det är viktigt att komma ihåg att det är ett personligt ställningsstagande och jag tycker det är viktigt att RFSL fortsätter sina samtal med Migrationsverket och migrationsministern. Men personligen tycker jag det känns meningslöst. Det händer ingenting och jag fastnar som ett alibi så att Migrationsverket kan verka vara en bra myndighet för HBT-flyktingar och så är det inte.
Problemet nu är inte i första hand lagstiftningen utan hur Migrationsverket tillämpar reglerna.
– Det finns tre rättsliga ställningstaganden och om de följdes skulle det vara bra, men problemet är att handläggarna inte följer dessa och när vi påpekar det vill man inte åtgärda. Det handlar om trovärdighet. Man säger att även om man åberopar den sexuella läggningen sent i asylprocessen så ska det inte spela roll. Ändå sitter handläggarna och säger att de borde ha berättat tidigare och Migrationsverket accepterar att de gör så.
I domstolen i Malmö sa processföraren (den som för migrationsverkets talan) att eftersom den sökande inte hade visat giltig ursäkt för att inte ha berättat tidigare så tror vi inte på att hen är homosexuell.
– Då gjorde vi en anmälan som Ulrika Westerlund skrev under där vi krävde att man skulle öppna ett disciplinärende. Jag hade tidigare fått höra från generaldirektören att man är illojal mot verksamheten om man inte följer de rättsliga ställningstagandena. Det var uppenbart att handläggaren inte följde dessa. Men vi fick som svar från generaldirektören att om han utfärdade disciplinär påföljd skulle medarbetarna bli rädda för att göra fel och det skulle skapa en rädd organisation. I stället blir HBT-flyktingarna utvisade, det är inte acceptabelt.
Tror du att det finns några som ljuger och säger att de är homosexuella?
– Man kan inte veta om allt är sant. Man kan ju inte visa papper på att man utsatts för tortyr. Men jag gör ju aldrig något utan att träffa den jag hjälper. Man för samtal om hur de levt som homosexuella, hur de träffat andra, man talar om deras liv i Sverige. Det skulle vara svårt att ljuga för mig. Kan de inte berätta blir jag misstänksam.
Stig-Åke berättar om ett fall för många år sedan när en RFSL-medlem tog med en bögkompis från ett östeuropeiskt land som behövde hjälp.
– Han kunde inte berätta och därför ville jag träffas igen. Men han kom aldrig tillbaka. Och kommer du från ett muslimskt land eller en hederskultur och behöver ”ljuga” så väljer du nog någon annan lögn.
Problemet just nu är alltså att handläggare inte accepterar att den sökande inte berättar om sin läggning förrän senare.
– Jag hade ett fall med en kille som i hemlandet hotades av 14 års fängelse. Han bodde inneboende hos en man som inte visste något om honom. Han träffade andra homosexuella, ibland tog de in på hotell, men så var hyresvärden borta och då bjöd han hem en kille. Men hyresvärden hade glömt något och kom hem igen och killarna hade inte låst dörren. Då skriver man i avslaget att det är märkligt att han glömmer låsa dörren när han vet att om han blir ertappad så kan han få 14 års fängelse. Alltså måste han ljuga. Sedan tror de inte på något mer. De förstår inte hur HBT-personer lever.
– En lesbisk tjej från Kenya som publicerade kärleksdikter till kvinnor fick höra att hon fick skylla sig själv. Riksdagen har sagt att man aldrig kan skicka tillbaka någon om den enda förutsättningen är att man måste dölja sin sexuella läggning. Det prövar Migrationsverket aldrig, i direkt strid med riksdagens beslut.
Förra året tyckte Stig-Åke att det fungerade bättre, då fick ungefär hälften av de fall han drev stanna. I år går det mycket sämre. Till och med bögar från Saudiarabien får avslag, likaså homosexuella från Irak och Iran.
Vilka länder flyr människor från främst?
– Det varierar över tid. En period var det många från Latinamerika, från El Salvador, Kuba, gamla sovjetstater, det kom få under Sovjettiden men de som kom fick stanna, kommer du från Ryssland nu får du det inte. Från Iran har ju varit många, och Irak, fast det kommer färre därifrån nu. Nytt är att många kommer från Afrika. En del kommer från Ukraina, men det är svårt för dem att få stanna.
Stig-Åke berättar att bögarna alltid dominerat.
– För fem-sex år sedan var det 90 procent bögar och 10 procent lesbiska, inga transpersoner. Nu är det 75 procent bögar, 22 procent lesbiska och tre procent transpersoner. Att det kommit så få lesbiska beror på situationen för kvinnor i muslimska länder. Kvinnorna blir bortgifta, de har inte eget pass och skulle de mot förmodan ha det så har de inga pengar för att ta sig hit.
Ökningen handlar om lesbiska från Afrika som har en lite större möjlighet att röra sig fritt i sina hemländer.
– Andelen lesbiska från muslimska länder är fortfarande mycket liten.
Stig-Åke var förbundsordförande för RFSL första gången åren 72-76. Han hade kommit ut något år tidigare då han var 19 år vilket var ovanligt på den tiden.
– Vi gjorde om RFSL 1971 – tidigare hade det varit en organisation som bara fanns i Stockholm men då anslöts lokalavdelningar. Vi var unga och arga på den tiden, det var då dagens sexualpolitik såg ljuset. Vi var ett antal som drev på – en hette Åke Karlsson – numera död – han bodde i Uppsala – i modern tid (om 70-talet är modern tid) så var vi de första. Det blev helsida i Aftonbladet i söndagsbilagan med Åke och jag med foton.
– En kompis hemma från Virserum berättade att alla tidningar i samhället tog slut så fort de levererades till de fyra kiosker som fanns.
Hade du flyttat till Stockholm då?
– Ja, som sagt, då var man ung och radikal.
Är du inte radikal längre?
– Nej, nu är man bara OCH. Men jag har varit aktiv i RFSL hela tiden. Fast ett tag i slutet av 70-talet var jag med i Homofilt centrum i stället.
1976 på kongressen i Köpingsvik på Öland så blev det en splittring mellan Stockholm och övriga landet och Stig-Åke tillhörde då ”övriga landet”. Stig-Åke fick avgå.
– Det påminde om de diskussioner som förs nu om splittringar och så. Formellt handlade det om budgetfrågor. Och man ville ha en annan struktur på organisationen.
– Och för att anknyta till dagens debatt om begreppskonflikter – på den tiden fick man inte längre vara homosexuell, då skulle man vara homosocial, man ville ha bort betoningen på det sexuella. Man känner igen lite grann nu även om det har olika infallsvinklar, man vill förändra och ”leka lite med ord”. Det har liksom funnits med hela tiden. Jag tycker inte det är konstigt, vi har olika utgångspunkter och präglas av vara livserfarenheter och utifrån det driver man de frågor man tycker är viktiga.
Vilka är de stora händelserna under ditt aktiva liv?
– Det finns några milstolpar. Först var det lovlighetsåldern som var i fokus på 70-talet fram till 1978 – den var olika för homo- och heterosexuella. Det var principiellt viktigt att slåss för, olika åldersgränser visade att man värderade olika. Sedan kom förstås kampen mot sjukdomsklassifikationen. Partnerskapslagen 1994 var är ett genombrott. Sedan kom ju giftermål och adoption men det är följder av det som hänt tidigare.
Stig-Åke är lite sur över att historielösheten breder ut sig. Han har senaste tiden hört att Pride bidragit till partnerskapslagen men beslutet om registrerat partnerskap kom 1994 och Pride 1998.
– Man tror att allting började med Pride, men vi har ändå en oerhört viktig historia. Hade vi inte gått ut på 70-talet kanske vi inte hade haft så mycket Pride nu. Länken saknas mycket i HBT-communityt, man kan inte, man är inte insatt.
Stig-Åke fanns ibland med på scenen i Kungsan under frigörelseveckan, men mest var det Sten Pettersson som var en profilerad aktivist på den tiden.
– Jag har aldrig gillat rollen att stå på scen. Det var Stens fora. Men någon gång var jag uppe.
– Att vara Förbundsordförande var inte särskilt eftersträvansvärt – jag var också förbundssekreterare i många år – den rollen var bättre för mig. Jag satt i förbundsstyrelsen från 1972 till 1988 då jag avgick andra gången som förbundsordförande.
Har du varit anställd på RFSL?
– Nej aldrig. När vi fick de första anställda var det för hiv-prevention. Det har varit viktigt för mig att inte vara heltidsanställd. Jag har uppskattat mitt andra jobb.
Stig Åke har jobbat med socialförsäkringar efter examen som förvaltningssocionom – han gick kommunalkamrerutbildningen. Det innebär att han har en juridisk utbildning men att han inte är jur kand.
– Eftersom jag kallas flyktinghandläggare tror många att jag är anställd. Men jag är också ansvarig för förbundsarkivet och lite annat.
RFSL har varit ditt sammanhang i många år.
– Ja visst, men jag har många andra engagemang. Jag håller på med hembygdsforskning om Virserum, jag håller på med gamla järnvägsstationer och är engagerad i Virserums musikdagar. Jag har många kulturella intressen, förra veckan var jag på Vadstena akademin till exempel.
– Det är viktigt att man har ett annat liv, dels för att orka med men också för att man behöver många olika typer av sammanhang.
Om tre år går Stig-Åke Pettersson i pension – från båda sina heltidsjobb. Han ser fram emot att kunna styra sin tid själv – och planerar att resa mycket.
Tidigare i QX.se-serien om vart vi är på väg:
Pernilla och Roland: ”Queergruppen har skapat hemskt hårda normer”
Ulrika Westerlund: ”Vi är eniga om de viktiga frågorna”
Hanna Hallgren: ”Det finns ingen opolitisk rörelse”
Ett transmilitant manifest från Transmilitanta brigaden
Petter Wallenberg: ”Queer är ett sätt att distansera sig från det som är fult”
Alexandra Larsson: ”Normbrytandet blir problematiskt för mig”
Helena Westin: ”Vi behöver hålla kastrullen kokande”
Annika Hamrud tar pulsen på HBT-rörelsen
Uppdaterad 2016-12-07
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!