Maria Sjöberg är vice ordförande i Stockholms Prides styrelse, vi träffas på Pride House och pratar sedan under en promenad till Gamla Stan.
– Jag sa när jag kandiderade till styrelsen att jag är trött på att gnälla, jag gillar att gå in och hjälpa till, ta tag i saker som jag kan påverka.
Hon har koll på debatten kring queer och Pride men övervakar mest
– Jag håller mig ifrån att tycka. Vi tar inte som förening ställning.
Hon ser föreningen som en trampolin. Hon vill att veckan ska vara startskottet för resten av årets verksamhet.
– Det är jättehärligt att alla våra medlemsorganisationer möts under en vecka. Det är vårat Almedalen. Vi jobbar efter det som har beslutats av medlemmarna. Stockholm Pride ska inte vara en politisk aktör.
– Föreningen är byggd av våra medlemsföreningar, precis som i riksdagen, alla samsas under ett tak och försöker komma överens om något som funkar för majoriteten. Skillnaden är att vem som helst är välkommen att bli medlem, individ eller organisation. Vi är inga proffstyckare, utan vi är invalda. Tycker inte medlemmarna vi gör ett bra jobb blir vi ersatta.

Det är första gången som Maria engagerar sig i Pride förutom plocka petflaskor i parken.
– Jag var volontär under mitt första pridefirande. Jag hade inga pengar, gick på gymnasiet men ville till ett sammanhang. Min bästa kompis som kom ut samtidigt som jag berättade att det fanns en hel festival.
– Herregud en hel vecka för såna som oss! Och så kostade det sjukt mycket pengar. Så som det är för många nu också. Jag var 17 så det är 13 år sedan.
– Det var skitbra att vi kunde vara volontärer. Vi fick vara med på festivalen och fick också se att det här inte görs av sig självt. Alla som arbetar är sjukt viktiga.
Viktigast under veckan är för Maria Margret Chos standup som flyttades från Pride House till parken för att intresset var så stort.
– Men jag tycker det är skönt att gå till House och träffa är alla man känner – helt plötsligt är man i ett tryggt sammanhang, den gemensamma arenan, man kan vara själv men definitivt inte ensam. Det är viktigt för mig. En vecka av hemmahörande och gemenskap.


Micke Kazarnowicz är på Pride House hela veckan och twittrar från seminarierna. Vi träffas honom där han står med sin dator på ett café. Han tycker att det hittills varit mycket hög kvalitet på seminarierna.
Micke håller på att flytta till USA till sin pojkvän. Med sina vänner diskuterar han ofta queerbegreppet – han förstår inte riktigt hur begreppet kunnat få en sådan egen betydelse i Sverige.
– Jag är separatist i grunden, jag vill se ett samhälle där vi är integrerade men där är vi inte på länge. I Pride Park förra året kände jag mig inte fri. Jag fick göra samma ställningstagande som ute på gatan och jag vill inte behöva göra det i Pride Park. Det bevisade för mig att vi behöver fristäder. Så fort vi blir mer mainstream så kommer våra frågor i andra, tredje hand. Minoriteter behöver fristäder.
Han tycker att queerbegreppet är luddigt.
– Heteropersoner som kallar sig queer, jag förstår att de är med, men om hela världen vore queer så skulle vi fortfarande ha en majoritet filmer med heterosexuella roller. Första gången jag såg Brokeback mountain insåg jag hur det kan kännas att se en kärleksscen jag kan identifiera mig med. Det var stort.
Han säger att queer i Sverige har en annan betydelse än queer på engelska och att han måste klargöra för vänner utomlands hur begreppet används här.
– HBT-rörelsen behöver inte ta in alla – det går ju bra att samarbeta! Jag ser inte problemet med separatism. Jag förstår att det finns heterosexuella som ser HBT-rörelsen som en fristad, men man tillhör inte per automatik HBT-rörelsen för att man sysslar med en icke-normativ sexuell praktik.
– Tycker det är väldigt problematiskt när KDU går ut i medierna och villkorar vad vi ska vara. I mainstream finns en villkorad acceptans. Jag får ofta höra: du ser inte ut som en bög! Och jag tänker wow – jag får acceptans för att jag inte ser ut som det jag är.
– Pride anses vara till för de straighta och det tycker jag är fel. Den är till för HBT-rörelsen. Paraden är till för HBT-människor som för några timmar får äga gatorna.

Micke hoppas på en fortsatt politisering av Pride. Han är rädd för att den svenska HBT-rörelsen blivit lam.
– I min värld finns en lam majoritet – främst bögar som är 25-40 och har hyfsat OK inkomst, de festar hellre än gå på Pride House. Som bög kanske man har kommit långt, men transpersonerna har inte kommit så långt och så har vi solidariteten med resten av Europa. Jag tror inte genomsnittsbögen vet hur det är i Europa.
– Det är det farligaste tillfället i en kamp – nu har vi nått målet så nu slappnar vi av. Jag är rädd för det. Nu är jag också rädd för att Pride inte ska sälja biljetter. Jag kan pressackreditera mig men köper biljett.
– Jag saknar solidariteten – kampen drivs i dag av dem som har fler minoritetstillhörigheter – det är synd för de är också färre.


Tine Alavi har just kommit med tåget från Göteborg, hon sitter med sin resväska när vi träffas på Pride house.
– Jag är med i flera sammanhang: Queer people of color och HBTQ-gruppen inom ”Ingen människa illegal”. Så sitter jag i styrelsen för Interfem och via det engagemanget är jag ordförande för Göteborgs rättighetscenter.
Tine blev aktivist så fort hon kom ut. Hon hade en bakgrund i den antirasistiska rörelsen och asylrörelsen. Hon har varit med om att anordna alternativa festivaler – hon är uppväxt i Danmark och har arbetat med Queerfestivalen i Köpenhamn. I Göteborg har hon jobbat med Q-festivalen som hölls samtidigt som HBTQ-festivalen.
– Vi ville ha ett ställe där vi kunde prata mer politiskt om asylfrågor, det är inte något vi gör varje år.
Hur gammal var du när du kom ut?
– Kom ut och kom ut, det var en process men jag är inte ute för alla. Det är inte en självklarhet att komma ut för folk jag har känt, det är ingenting jag brukar berätta om jag inte vill och är viktigt.
Vad kom du ut som?
– Jag kom ut som lesbisk för att poängtera det. Det skulle förvirra om jag sa något annat, jag lever i en lesbisk relation, det hade varit komplicerat att förklara att det också handlar om könsidentitet, att poängtera det just då.
– Det har inte funnits någon poäng att för familjemedlemmar och folk jag känt innan att förklara att jag är queer.
Du är på Stockholm Pride men arbetar annars separatistiskt.
– Jag arbetar olika, inte bara separatistiskt. Jag vill förändra utåt, inte bara inåt. Det är på olika nivåer.
Vad tänker du om Stockholm Pride?’
– Jag ser en del problem och konflikter – vissa konflikter är mer nedtystade än andra. Pride har växt ur en kamp om rättigheter och var inte ett kommersiellt projekt från början. Det betyder mycket att det växt ur det perspektivet.
– Nu har vissa rättigheter blivit bättre. Man kan inseminera till exempel. Vi har fått många rättigheter men fortfarande är många saker osynliga även på Stockholm Pride.
Tine ifrågasätter föreställningen om det öppna forum som arrangeras en gång om året – att det finns en öppenhet som betyder att alla kan vara på Pride.
– Det är inte sant. Det finns en massa begränsningar och exklusioner. Det har blivit ett ganska kommersiellt projekt, företag och myndigheter finns med, det finns många som vill säga att de är HBTQ-vänliga. Samma myndighet förtrycker människor som inte har samma rättigheter – t ex asylsökande och papperslösa HBTQ-personer eller andra personer som är intresserade av att röra sig på Pride.
– Frågan är hur man löser det problemet. Gör man det snällt – utan att konfrontera problemet – eller gör man det genom att ta ställning.
Tine tycker att diskussionen kommit igång bra de senaste åren men är ändå otålig.
– Sista årets debatt kring asyl har lett till att man nu har Asylforum i Pride House. Men Pride har inte tagit ställning till att det inte är en öppen festival. Polisen rör sig runt här, det är ett otroligt problem. Man kan inte bara diskutera utan att även göra något. Migrationsverket står fortfarande där och marknadsför sig själva. De säger sig bli illa bemötta. De tycker det är våldsamt på Pride när folk lyfter ett problem.
– Det är mycket problematiskt att Pride inte tar ställning – det är inte trovärdigt. Jag ser det som en jättestor fråga.
Kommer du vara på Anarchoprides arrangemang?
– Ja, jag kommer att gå emellan. Pride har en massa resurser – Kulturhuset är tillgängligt till exempel. Det kan växa bra saker ut Pride.
Är det ok med aktioner mot Pridefestivalen?
– Nej, jag tycker man ska lyfta problem som kan analyseras.
Du sympatiserar inte med folkkampanjen mot HBTQ-festivaler?
– Nej. Jag tycker att deras aktion är mycket problematisk. Det sätt de protesterar på kan verka jätterasistiskt. Att säga att man är mot HBTQ-festivaler påminner om högerextremisternas budskap och det låter som att man är mot HBTQ-personer.
– Det är mycket bättre att komma till festivalen och lyfta en fråga – man kan vara mot någonting – men just det här är kontraproduktivt. Hur kan man vara emot en HBTQ-festival – vad är man emot egentligen? – är det specifika frågor eller är det hela festivalen?

För Tine handlar den viktigaste frågan på Pride om rasism. Hon undrar varför HBTQ-personer som är rasifierade ska behöva uppleva rasism på Pride.
– Man glömmer att HBTQ-personer inte är fria från rasism på samma sätt som rasifierade människor inte är fria från homofobi och transfobi. Ingen är fri från fördomar, jag är inte heller fri från homofobi, det är integrerat i min kropp, det sätt jag socialiserats på. Detta kan inte ses som enkla frågor, Pride är en komplex verksamhet.
– Vi har gått framåt vad gäller HBTQ-rättigheter, men rörelsens föreställningar om muslimer och muslimska HBT-personer har inte gått framåt.

Tidigare i QX.se-serien om vart vi är på väg:


Stig-Åke Petersson: Den mest aktuella av alla vid årets Pride

Pernilla och Roland: ”Queergruppen har skapat hemskt hårda normer”

Ulrika Westerlund: ”Vi är eniga om de viktiga frågorna”

Hanna Hallgren: ”Det finns ingen opolitisk rörelse”

Manifest från Transmilitanta brigaden

Petter Wallenberg: ”Queer är ett sätt att distansera sig från det som är fult”

Alexandra Larsson: ”Normbrytandet blir problematiskt för mig”

Helena Westin: ”Vi behöver hålla kastrullen kokande”

Annika Hamrud tar pulsen på HBT-rörelsen