QX Opinion: ”HBTQI-hälsoskulden måste betalas av”

Ohälsan bland HBTQI-personer är ett viktigt exempel på ojämlikhet som inte enkelt åtgärdas med lagstiftning. Utsattheten för fördomar och diskriminering ökar också risken för ohälsa. När dessutom sexuellt överförbara infektioner ökar, behövs mer resurser och kunskap på nationell nivå. Synliggörandet av HBTQI-personers fysiska och psykiska hälsa är en del av det liberala arbetet för det glömda Sverige.

Sverige är på många sätt ett föredöme för HBTQI-reformer. Rättsligt har jämlikheten för personer som avviker från heteronormen gjort stora framsteg alltsedan en liberal justitieminister 1944 avskaffade kriminaliseringen av homosexualitet. Den avskaffade sjukdomsstämpeln 1979, partnerskapslagen 1993, adoptionsrätten 2003 och äktenskapslagen 2009 är viktiga milstolpar. Men mycket återstår och de senaste åren har reformtakten stannat av. Vissa viktiga åtgärder handlar heller inte om lagstiftning. Formell diskriminering är enkel att avskaffa med riksdagsbeslut – svårare är att komma åt djupare diskriminering och ojämlikhet och dess effekter.

Ohälsan bland HBTQI-personer är ett av de tydligaste exemplen på kvarvarande ojämlikhet, som är svårare att se och framför allt svårare att åtgärda.

När vi talar om personer på gruppnivå är det viktigt att komma ihåg att alla grupper består av individer. HBTQI-gruppen består av olika personer och alla löper förstås inte samma risker, men på gruppnivå finns en generellt högre risk för ohälsa, och en anledning till detta är kopplad just till att de tillhör HBTQI-gruppen. Den psykiska ohälsan är större, särskilt bland transpersoner. Vissa HBTQI-personer är också mer utsatta för risken att smittas av sexuellt överförbara infektioner (STI). De senaste åren har vi sett en ökning av syfilis och gonorré bland män som har sex med män, och ökad resistens betyder mer svårbehandlade infektioner. Kondomanvändandet minskar. På sikt finns risk för att fler också drabbas av hiv.

En liberal hälsopolitik för HBTQI-personer behöver drivas på alla nivåer. Kommuner och regioner behöver backas upp av en kraftfull nationell politik. När STI ökar i Sverige måste det ses som en nationell uppgift att stärka hälsan och förebygga sjukdom. Staten måste ta ansvar för att resurser och kunskap finns över hela landet. Regeringen måste nu ta det ansvaret.

Återställ de statliga resurserna till HBTQI-hälsa. 2017 halverades statsbidraget, som numera endast går till frivilligorganisationer, och även Folkhälsomyndighetens anslag skars ned. Detta måste återställas. Pengar är inte allt men en viktig förutsättning för att kunna genomföra andra åtgärder, på kommunal och regional nivå, i hela landet. HBTQI-hälsa är en viktig del av folkhälsoarbetet.

Förebygg HIV – kapa köerna till PrEP. Säkert sex är alltjämt den viktigaste förebyggande åtgärden mot alla STI:er inklusive hiv, men sedan några år finns också läkemedelsbehandlingen PrEP som förstärker skyddet för personer i riskzon. Liberalerna i bl a Region Stockholm gick i bräschen för införandet så snart NT-rådet godkänt behandlingen. PrEP är resurskrävande med rådgivning och uppföljning. Under pandemin har kön växt ytterligare. När vården är åter i normalläge behöver det långsiktiga arbetet att korta väntetiderna fullföljas. Här måste regionerna tillsammans med staten ta ansvar för såväl ekonomiska resurser som kompetens.

Stärk nationell kunskapsstyrning och utvärdera PrEP och andra insatser. Vi måste få mer kunskap om hur olika åtgärder fungerar och vilka eventuella följdeffekter de får för t ex riskbeteende som kondomanvändning. För att säkra kvaliteten, effektiviteten och jämlikheten i HBTQI-hälsoarbetet bör en kartläggning och utvärdering göras. Det påbörjade arbetet med nationell kunskapsstyrning måste förstärkas för att möta och vända STI-utvecklingen.

Psykisk hälsovård ska prioriteras. Den psykiska ohälsan är ett av vår tids stora samhällsproblem och precis som med fysisk ohälsa är det förebyggande arbetet helt avgörande. Den mest effektiva behandlingen är den som hindrar att ohälsa alls uppstår, eller förvärras. Den psykiska hälsovården måste förstärkas i alla led, inte minst för barn och unga men också för äldre, som ofta glöms bort. Det behöver finnas specialkompetens, men framför allt måste HBTQI-personer tryggt kunna vända sig till sin ungdomsmottagning eller vårdcentral och där få adekvat hjälp och respektfullt bemötande. Utbyggd psykisk hälsovård ska vara en viktig del i den nationella satsningen på primärvården.

Valfrihet och digitala vårdkontakter. För HBTQI-personer kan det vara extra viktigt att kunna välja mottagning, behandlare och även kunna träffa läkaren eller psykologen digitalt. Liberalernas politik för valfrihet och teknisk modernisering av vården är därför viktig även för HBTQI-gruppen.

HBTQI-personer med fysisk och psykisk ohälsa riskerar i dag att bli en del av ett glömt Sverige, vars behov blir oupptäckta och där de möjliga lösningarna osynliggörs. När HBTQI-reformerna glidit utför på dagordningen är det dags för liberaler att höja rösten – för rättslig jämlikhet, men också för jämlik hälsa.