QX Ledarstick: ”Utan hjältars mod hade vi inte varit där vi är idag”

I QX decembernummer kunde jag skriva en hyllning till RFSL som 2020 firade 70 år av engagemang för homosexuellas, bisexuellas och under senaste decennierna trans- queer och intersexuellas rättigheter.

Nu i maj och under hela detta år uppmärksammar och påminner vi om att det är 50 år sedan som Europas första demonstrationer för homosexuellas rättigheter genomfördes – i Sverige.

När jag läser tidningar från början av 70-talet slås jag av det mod som enskilda aktivister visade. 2 stycken protesterade i Bollnäs, si så där 12 i Örebro, ett 30-tal i Uppsala, Stockholm och Malmö, 4 som hungerstrejkade (!) utanför riksdagshuset,

Det i en tid då homosexuella i Sverige var något som läkare kunde ”behandla” med elchocker.

I en tid då homosexualitet betraktades som en skamlig sexuell avvikelse som det var nödvändigt att samhället skyddade ungdomen för.

Under året har jag även letat efter homokämpar längre tillbaks i den svenska historien i samband med att jag varit en av de som hjälpt Halwyllska Museet med en utställning om bögar under den tid, 1864-1944, då homosexualitet uttryckligen var förbjudet i Sverige. En utställning som är planerad att öppna i juni. Missa inte!

I researchen har jag upptäckt många för mig tidigare helt okända hjältar som genom att påverka politiken och ta plats i kulturen la grunden till att vår tid är så mycket öppnare.

Karl Gerhard såklart med Jazzgossen och Pontus Wikner med sina Självbekännelser. Självklart Elise Ottesen Jensen som var med om att starta RFSU och den sexualpolitiska rörelsens kamp för kvinnans självklara rätt att besluta över sin egen kropp. Professorn i psykiatri Frey Svenson arbetade redan 1907 för att homosexualitet borde avkriminaliseras. Riksdagsledamot Vilhelm Lundstedt (s) som 1933 skrev en riksdagsmotion med en gripande berättelse om homosexuellas livsvillkor, med största sannolikhet skriven av hans bror Daniel.

Jag läser om personer som vågar leva i samkönade relationer och möts med respekt av sin omgivning. Inte minst de många öppna kärleksparen inom kvinnorättsrörelsen. (Läs Eva Borgströms böcker)

Jag imponeras av det mod som Lisa och Lilly visade 1910. (Läs Mian Lodalens bok). Den kaxiga attityd som Frans och Lars visade upp då de 1897 blev påkomna mitt i kärleksakten ute i Liljansskogen. När två rättrådiga gardister stör dem, anklagar dem och griper dem säger de två att ”detta var en sak, som inte anginge dem”. (Läs Kalle Holmqvists bok).

Inspirerade av det fria livet i Paris och rättighetskämparna i Berlin verkar Torsten Amundsson och inte minst Eric Thorsell. Den senare agiterar öppet i homofrågan redan på 30-talet och deltar med bland annat journalisterna Ove Ahlström och Ragnar Ahlstedt i planeringen av tidningen Lysis, tänkt att bli Sveriges första homotidning. Tyvärr saknades pengar att förverkliga idén.

På homobarrikaden i början av 1900-talet står den heterosexuella folkbildaren Anton Nyström och anarkisten Hinke Bergegren. Jämtlands-Postens redaktör Victor Hugo Wickström argumenterar i skrifter (läs Kjell Albin Abrahamssons bok) och i Lund verkar den radikale botanisten Bengt Lidforss (läs Jens Rydströms Sinners and Citizens). I Stockholm redaktören Georg ”Figaro” Lundström som protesterade livligt mot homohetsen (läs Göran Söderströms m.fl,  ”Sympatiens hemlighetsfulla makt”.)

Mauritz Stiller gör 1916 världens första film med ett homosexuellt tema, Nils Asther, Gösta Ekman d.ä, Anders de Wahl, Selma Lagerlöf, Kai Gullmar, Jules Sylvain och Gustav Wally är några av de som i det offentliga eller i det privata formar den homosexuella identiteten som blev hela grunden till att kräva rätten att leva värdiga liv utan hot från vare sig samhälle, kultur eller lagens långa arm.

I ljuset av detta skall den konst med lättolkade homosexuella motiv ses som Gösta Adrian Nilsson/GAN, Eugène Jansson, Nils Dardel, Owe Zerge, Léo Holmgren liksom finländske Magnus Enckell skapade, ses. Svenska baletten med Jean Börlin och kultur och konstmecenaten Rolf de Maré. Författare som Jascha Golowanjuk, Karin Boye, Margareta Suber och Hjalmar Bergman skrev öppet eller lätt tolkbart.

För att bara namedroppa några av alla hjältar, i stort och i smått. De som vågade stå emot starka krafter som på olika sätt försökt och fortsatt försöker vidmakthålla bilden av homo-bisexuella och transpersoner som marginaliserade, farliga och oönskade individer av någon slags egen och enhetlig särart.

Utan alla dessa hjältars mod hade vi inte varit där vi är idag.

När vi i år uppmärksammar händelserna 1971 som den svenska versionen av Stonewall-revolten i New York tar vi på oss att fortsätta berätta om hbtq-historia och dess många hjältar.

För utan vår historia förlorar vi vår framtid.