Loui om comebacken: ”Vad jag vet är jag den första transpersonen att göra den här resan”

Att komma tillbaka till handbollen var aldrig en självklarhet för Loui Sand. Men nu har han fått möjligheten att börja träna med herrlaget Kärra, som spelar i Allsvenskan. I och med detta blir han den första transpersonen, vad vi vet, inom handbollen att göra den här resan.

– Det här känns jättekul. Det känns som om jag är redo att anta utmaning och det har jag inte känt innan, säger Loui till QX.

Loui behövde vänta in kroppens utveckling, rent hormonellt och fysiskt. Han tvivlade många gånger, och tänkte att det skulle bli svårt att komma tillbaka. Men till slut ville han ge det en chans. Första träningen gjorde han i torsdags.

– Att bara få känna att kroppen höll och att testa på att spela med en herrboll var väldigt spännande.

I bakgrunden hörs flera röster och Loui säger att han är på gymmet, det är dags för träning igen med laget.

– Mottagandet har varit jättebra. Jag var en snubbe i gänget direkt, det var inga problem med pronomen eller annat. Till exempel igår när vi skulle in i omklädningsrummet, kände jag mig lite osäker, men det var verkligen ingen grej. Vi snackade på som vanligt och de var väldigt välkomnande.

Vad har du mest varit nervös över?
– Allt. Det kan finnas människor som inte accepterar mig, som tycker det är konstigt. Så det är massa tankar som rört sig i huvudet.

Inom laget finns ingen specifik kontakt man kan prata med om man skulle må dåligt av olika orsaker, men Loui säger själv att han skulle känna sig bekväm med att prata med de andra killarna i laget om det skulle vara något.

Loui lämnade karriären i damlandslaget och proffsspelandet i franska Fleury 2019. Han beskriver tiden sen dess som turbulent.
– Det är fortfarande mycket. Men nu har jag i alla fall något att fokusera på, jag är mogen för det nu. Jag har gått igenom mycket psykisk ohälsa och det är något jag fortfarande tampas med. Träningen hjälper oerhört mycket, när jag kan lägga 1,5 h på att spela handboll glömmer jag lidandet.

Hur mår du idag?
– Jag känner någonstans att jag mår bättre och bättre. Men allt är väldigt komplext och tyvärr är det väldigt svårt att sätta ord på. Allt med intima grejer som operationer, hormonbehandling och nu börja sporta igen. Det finns liksom ingen jag kan bolla med, ingen som är i samma situation. Men det kommer bli bra, det är jag övertygad om.

En del av debatten om trans handlar just om idrott, hur man ska gå tillväga när en person bytt juridiskt kön och då vill sporta med sin ”nya” grupp. Har du tänkt något kring den debatten?
– Jag kan bara tala utifrån min situation, men jag upplever att det ofta finns väldigt mycket okunskap i debatten. Om någon skulle säga till mig ”det är fusk” eller orättvist att jag spelar med herrarna, undrar jag hur de egentligen tänker. Jag ligger redan på minus till exempel hur min kropp är ”byggd”. Hormonerna gör att jag rent fysiskt blir mer ”man”, men jag ska ju sporta med män. Då är det ju så det ska vara.

Vad ser du mest fram emot?
– Att få träna som jag gjort i 25 år. Att få känna samhörighet. Detta är min största drog i livet. Handbollen är min längsta relation jag haft, därför känns det skönt att vi blir tillsammans igen.