Är det något år som skall HBTQ-firas så är det 1971. Det året då homosexuella för första gången gick ut på gatorna för att protestera mot särlagstiftningar, fördomar och för att ge modet till andra att leva öppet.
Så mycket hände 1971 att Michael Holm, chefredaktören för dåtidens gaytidning, Revolt -mot sexuella fördomar, i januarinumret 1972 kallade året för ”den homosexuella revolutionens år”.
Som alla revolutioner i stort och i smått har de en förhistoria. Diskriminering av homosexuella i alla lagar som rörde samlevnad, familjebildning och samboende, högre åldergräns för sexuell samvaro för homosexuella än för heterosexuella, en psykvård där för många på allvar missbrukade sin tjänsteutövning genom att ”bota” homo- och bisexualitet, en kyrka som huvudsakligen bestod av Bibeltrogna svartrockar, smygeri som en självklarhet och ett homoförbund, RFSL, som tappat kontakt med sin homosexuella samtid.
Mot detta, inspirerade av såväl Stonewall i New York 1969 som av att ”Oss Pojkar emellan” (Boys in the band) gjorde succé på Malmö Stadsteater med premiär i januari 1970 och klubbliv som baren Trocadero på Hotell Tunneln i Malmö, Club Pedro i Göteborg och City Club i Stockholm liksom diskussionerna i gaytidningar som danska Eos och svenska Viking/Revolt började det bubbla rejält i homoleden.
I Örebro får dessa inspirationer Sören Klippfjell att den 1 maj 1970 starta Gay Power Club 1 och modigt skicka frågor om åldersgräns och sexualundervisning till alla riksdagspartierna. Och han fick faktiskt svar!
I Teckomatorp hos tidningen Viking som getts ut av Michael Holm och Geurt Staal från dansk mark men nu flyttat till Sverige och byter namn till Revolt, träffas ”arbetsgruppen Holmfrid”.
– Vi ville antingen förändra RFSL eller bilda något nytt, berättar Stig-Åke Petersson som var en av de som var med och smed planer.
– Men det var inte så att vi alla var inspirerade av Stonewall. I Örebro var de det och i Malmö, men jag som var engagerad i Folkpartiets ungdomsförbund och Åke Carlson i Uppsala som var SSUare menade att om vi skulle nå framgång så var det genom att jobba aktivt politiskt. Vi brukade säga att vi ville förändra samhället på det sätt som samhället fungerar.
Men även inom RFSL sker förändring. I Stockholm blir sexologen Maj-Brith Bergström-Walan rådgivare med mottagning varje torsdag på gayklubben City Club och hon vill se en öppnare, statligt och kommunalt stödd organisation.
Bollen var i rullning och de modiga tyckte tiden nu var mogen att gå ut på gatorna och att påverka inom politiken.
Vid årsskiftet blir dessutom homosexualitet äntligen lagligt i Finland! I och för sig med högre åldersgräns och med tillägget att ”offentlig uppmaning till homosexualitet är straffbar handling”. Men från homorörelsen Psyke med källarlokal på Kalevagatan 45 i Helsingfors är budskapet i tidningen Revolt att ”vi är nog lite gladare nu”!
Så i alla fall ett av startskotten för detta homorevolutionens år 1971 kom från vårt grannland!
Den 27 januari 1971 motionerar riksdagsman Alf Wennerfors (moderaterna) i Sverige om att straffbarhetsgränsen för såväl heterosexuellt som homosexuellt umgänge skall vara ett och detsamma, 15 år. I samband med att homosexualitet avkriminaliserades 1944 så sattes straffbarhetsåldern för homosexuella kontakter till 18 år till skillnad från 15 år som gällde för heterosexuella kontakter. Denna nu helt uppenbara diskriminering blev huvudfrågan under året både i demonstrationer som i riksdagsdebatten kring homosexualitet.
Den 25 mars bjuds homosexuella in att för första gången delta i ett livesänt debattprogram i TV. RFSL, Gay Power Club i Örebro, Club Max i Malmö, tidningen Revolt liksom gayklubben City Club i Stockholm finns på plats under TV-debatten. Och en högkyrklig präst från Svenska Kyrkan deltar som motvikt.
Den 15 maj håller Gay Power Club 1 i Örebro så den första demonstrationen för homosexuellas rättigheter i Sverige. I Norden. Och till och med den allra första i Europa. I mars samma år gick i och för sig ”Front Homosexuel d’Action Revolutionnair” i en avdelning vid en stor kvinnodemonstration i Paris. Men i Örebro var det första gången som en helt egen Gay Power-demonstration genomfördes.
Denna den första demonstrationen i Sverige uppmärksammas av lokalmedia. Vid demonstrationen deltar 12 personer enligt Nerikes Allehanda. De går med plakat som påpekar att 250 000 svenskar är homosexuella, kräver en objektiv sexualundervisning och att särlagstiftningen skall bort. Kraven återkommer sedan under alla 1971 års aktioner.
Helgen efter, den 22 maj, hålls en kongress för homosexuella, där RFSL och olika fristående mer radikala grupper diskuterar hur kampen skall föras. Inbjudan gick ut från nystartade Uppsala förening för homosexuella och tillsammans med bland andra Gay Power Club, Klubb Albert i Stockholm och Michael Holm genom tidningen Revolt. På lördagen demonstrerade en stor del av kongressens deltagare, inklusive nordiska gäster som norska kämpen Kim Friele, genom Uppsala med samma plakat som använts i Örebro. På bilderna syns även en av RFSLs grundare Allan Hellman.
Kongressen och demonstrationen uppmärksammas i flera dagstidning, bland annat en initierad artikel med bild i Dagens Nyheter. Där uppges att det var ett 30-tal som gick med.
Den 2 juni är det debatt i norska Stortinget. Justitieminister Oddvar Berrefjord förklarar att en stor majoritet är för att avskaffa paragraf 213 ”och inte önskar en särlagstiftning av något slag mot homosexuella förhållanden”. Paragrafen gör Norge till det sista landet i Norden som har kvar förbud mot homosexualitet. Bakom kampen för avkriminalisering ligger ett hårt politiskt arbete av inte minst just Kim Friele. Eller ”fantastiska Kim” som hon redan då kallades. 1972 blir så äntligen homosexualitet helt lagligt i Norge.
Den 27 juni var det Stockholms tur att stå värd för en demonstration. Det var på självaste Christopher Street Liberation Day, två år efter att kravaller utbröt utanför baren Stonewall i New York. Demonstrationen under midsommarhelgen var arrangerad av Gay Power Club 1 i Örebro eftersom stockholmsklubbarna tydligen inte fick tummen ur. I New York, berättar Michael Holm i sin tidning, var det 60 000 deltagare. I Stockholm stannade det vid 16 stycken. Tal hölls av Sören Klippfjell i Kungsträdgården.
I samband med tvåårsdag av Christopher Street Day eller Stonewalldagen den 27 juni 1971 hölls ett stormöte på Club Pan i Köpenhamn som även fick uppmärksamhet i svenska Arbetet västsvenska editionen. Enligt tidningen Revolt var det omkring 25 deltagare från Malmö i det som i tidningen Arbetet kallas ”den första” nordiska träffen med ett par hundra homosexuella som krävde avkriminalisering och rätt till ”normalt familjeliv”. Planen var att det skulle bli ett offentligt möte i Fælledparken, men Michael Holm skriver lätt sarkastiskt i Revolt att det hela ställdes in eftersom det ”duggade lite”. Till danskarnas försvar skall sägas att hela våren hade en grupp samlats vid popkonserter i just Fælledparken med en skylt där det stod: ”Bøsserne er her også”. Gruppen smider planer för att expandera sin aktivistiska verksamheten till Sverige.
Den 29 juli flyttar stockholmsklubben Club Etoile från Regeringsgatan till Piperska Muren på Kungsholmen. Christer Ståhl skriver i Revolt om kalaset: ”Taxibilarna rullade in på gården en efter en. Där kom Nana, Francis, Bettan, Susan, Rosa, Christina, Kajs-Mari, Gunilla och allt vad dom heter. Kända och okända fjollor från alla håll och kanter mötte upp. Det blev ett party, som heter Duga. 700 personer drack champagne och åt utsökta sandwichs… Det kan lätt konstateras att fjollorna slog runt i Sveriges Största Fjollparty”. Uppenbarligen var det inte ”bara” de mest politiskt engagerade som tog plats under detta homorevoltens år 1971. Det året fanns det tre nattklubbar och en sauna i huvudstaden. Slår 2021 års nattklubbs-nivå!
Den 25 september kallar Club Pedro till konferens i Göteborg på splitternya Restaurang Henriksberg konferensanläggning. Kim Friele talar liksom danska Line Varhede om ”Homofil revolution”. Demonstrationer i ”små grupper” planeras till söndagen. Men om de blev av eller inte, vet vi inte idag.
I oktober anmäls psykologen Anders Engquist av Gay Power Club 1 i Örebro till Justitieombudsmannen. Engquist ”botar” homosexuella. En demonstration med två deltagare genomförs i Bollnäs som får stor uppmärksamhet i lokalpressen. Deras plakat är tydligen felstavade och i Revolt klagas det i en insändare på de två för att de väckt åtlöje. ”Man kan fråga sig varför de två demonstranterna aldrig visat intresse för att gå samman med andra i demonstrationer eller andra aktiviteter runt om i landet”, skriver Michael Holm. Idag känns de två Bollnäsborna ändå som oerhört modiga, felstavade plakat eller ej!
Den 16 oktober blir det till slut en demonstration i Köpenhamn. Enligt Sydsvenska Dagbladet deltog 50 -100 personer som dansade utanför Rådhuset i protest mot att polisen stoppade samkönad dans (mellan män) till och med inne på Gay Club. Jo, det var alltså olagligt i Danmark med samkönad dans på offentliga klubbar.
Club Max öppnar i Malmö april 1971 på Östra Förstadsgatan 16. Här säljs Gay Liberation-märken och en Gay Power Malmö-grupp (dvs Hasse som det står i minnesanteckningar) planerar för mer öppna aktiviteter. Den 30 oktober hålls så en demonstration genom centrala delarna av stan med ett 40-tal deltagare och Hasse Andersson som höll tal på Stortorget. Sydsvenska Dagbladet rapporterar i text och bild men till presskonferensen kommer bara tidningen Arbetet. Sydsvenskans reporter skriver om de ”modiga deltagarna”: ”även om resultatet inte blir direkt gay power, kan man kanske hoppas på åtminstone gay medinflytande. Så småningom.”
Den 4 november hungerstrejkar fyra homosexuella aktivister från Malmö utanför riksdagshuset i Stockholm (då riksdagen huserade i Kulturhuset) för att ge stöd till den motion om jämlikhet inför lagen som Alf Wennerfors lagt fram och som av Justitieutskottet besvarats med att frågan skall ”utredas”.
Bland de modiga fanns Lars Hector som blandade homoaktivism med att engagera sig för nöjeslivet i Malmö, bland annat som en av Club Max eldsjälar och därefter och fram till idag som regelrätt klubbkung. Även Katalin Kenéz, som kom till Sverige efter Ungernrevolten 1957, och var så drivande i början av 70-talet att hon fick smeknamnet ”mamma” på Club Max, fanns med under hungerstrejken. Hasse (Andersson) såklart och Krister Walilla.
– Jo, JAG hungerstrejkade! Skulle behöva göra det idag igen, säger Lars Hector och skrattar. Hungerstrejken var i Stockholm i samband med vår demonstration för Lika rätt inför Lagen – vi delade ut ett särtryck från Kinsey-rapporten, vi stod och blev bespottade utanför riksdagshuset när vi delade ut dem till alla riksdagsledamöter. Hungerstrejken avhölls nere på plattan, knarkarna beskyddade oss och tyckte vi var modiga, det var mycket spott och spe från ”vanligt” folk…
Stockholmarna lös även denna gång med sin frånvaro, men Stig-Åke minns att skåningarna i alla fall fick husrum och lite mat hos en medlem av RFSL Stockholm.
Den 19 november tillsätts så en Sexualbrottsutredning av regeringen Palme. Samtliga sedlighetsbrott skall ses över men ”särskild uppmärksamhet bör ägnas frågor om åldersgränserna vid homosexuellt könsumgänge.”
De många nya unga och radikala grupper som poppat upp under 1970 och 1971 vinner till slut kampen mot det gamla gardet i RFSL. Den 18 – 19 september hålls en konferens och extra kongress för RFSL där palatsrevolten genomförs. Ut med det gamla i Stockholm och in med de unga från landets mindre städer och orter. RFSL blir en rörelse för sexuellt likaberättigande, inte enbart för homosexuella och nu med självständiga lokalavdelningar. I styrelsen hamnar bland annat Kjell Rindar, Ingrid Hollinger, Katalin Kenéz, Lars Hector, Michael Holm och Greger Eman. Ordförande blir kompromisskandidaten Jan-Åke Nilsson och viceposten tar Diana Alwemo. I kulisserna märks Stig-Åke Petersson och Maj-Brith Bergström-Walan.
Efterdyningar:
1972 kallade den nybildade studentföreningen Klubb Albert (”med Gay Liberation-inspirerade ideer”) till ”Homoveckan i Stockholm” på temat: ”Homofil – än sen då?” genom helsidesannons i tidningen Revolt. STOR demonstration förväntas och i brittiska stenciltidningen Gay International News skrivs om eventet på förstasidan med uppmaning att ta sig till Sverige. Tyvärr måste det hela dock ställas in. Intresset var helt enkelt för svalt.
1973 går en grupp inom RFSL med i VPKs (nuvarande V:s) 1 maj-tåg i Stockholm med banderollen ”Slopa särlagstiftningen mot homosexuella”. Därefter har det homo- lesbiskt- och hbtq-demonstrerats den 1 maj varje år.
1977 är det så dags för den första Homosexuella Befrielsedagen i Stockholm som blev till en vecka, med ockupation av Socialstyrelsen 1979.
1998 startar vår tids Pride-festivaler i över 100 städer landet runt!
Den 1 april 1978, sju år efter att Wennerfors lämnat in sin motion med krav på en och samma åldersgräns för homo- och heterosexuell, blir avskaffandet av särlagstiftningen verklighet. Ett viktigt steg mot likaberättigande hade tagits!
I höst kommer Jonas Gardells bok om homohistorien
I höst kommer Jonas Gardells nya bok ”Ett lyckligare år” ut i bokhandlarna, en roman som berättar om hur homokampen började i Sverige, för som Jonas Gardell skriver i boken: ”utan början är vi ingenting”. Romanen sträcker sig från 1850-talets Uppsala till de modiga unga tjejer och killar i Örebro som 1970-71 tar Gay Power till Sverige och bland annat genomför Europas första Prideparad.
– Det här är en viktig del av vår historia och en historia som vi hittills inte fått lära oss, säger Jonas Gardell.
Du kan förbeställa den i QX Shop.
Uppdaterad 2021-12-06
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
