Opinion: ”Unga hbtq-personer har rätt till sin stad”

Social distansering och restriktioner har påverkat vardagen för alla, men konsekvenserna av den här tiden riskerar att slå hårt mot grupper som redan lever i utsatthet. En grupp vi känner stor oro för är unga hbtq-personer och den psykiska ohälsa som riskerar att öka till följd av långvarig isolering.

Det är svårt att förutspå exakt när, men vi vet att det kommer finnas en tid efter pandemin – en tid när restriktionerna lättar upp och vi sakta återgår till en annan vardag. Men alla kommer inte ha det lika lätt att återgå till sina rutiner. Hur kommer effekterna av isolering och ensamhet slå mot de unga hbtq-personer som tvingas dölja sin sexualitet eller könsidentitet och som, även före pandemin, levt under stor psykisk press?

Den psykiska ohälsan bland hbtq-personer är hög, i synnerhet hos unga transpersoner som i högre utsträckning än andra rapporterar om suicidförsök. 70 procent av transpersoner mellan 15-29 uppger att de avstår från aktiviteter av rädsla för att bli dåligt behandlade eller diskriminerade.

Därför är tillgången till trygga mötesplatser för unga hbtq-personer helt livsviktig. Egalia i Skärholmen, ett separatistiskt forum för unga hbtq-personer i söderort, larmade förra året om att de riskerar nedläggning. Den tidigare finansiären, Region Stockholm, menar att det är kommunens ansvar att fortsatt stötta fritidsverksamheten ekonomiskt.

Vi håller med. Och vi undrar varför den blågröna majoriteten inte gör detsamma? Finns beredskap i kommunen att möta det behov till stöd som unga hbtq-personer har både under, och efter, pandemin?

Egalia i Skärholmen är särskilt viktig i ett område där många unga växer upp i socioekonomisk utsatthet, utan möjlighet att ta sig in till centrala delar av staden där de flesta aktiviteter som riktas till unga hbtq-personer finns. Sådana platser måste vara tillgängliga i ett samhälle där förtryck förvärras för personer som tillhör fler minoritetsgrupper samtidigt – som för unga hbtq-personer som rasifieras som icke-vita.

Unga hbtq-personer behöver mer av samhällets stöd, inte att mötas av en stängd dörr och en nedlagd verksamhet när de besöker en av få mötesplatser de vågar gå till.

I skriften Stödjande och stärkande, som är baserad på intervjuer med unga hbtq-personer, beskrivs omgivningens kunskap om hbtq-frågor som en förutsättning för att unga ska våga leva öppet utan rädsla. Många lyfter också vikten av separatistiska mötesplatser som enda trygga platsen i en i övrigt otrygg vardag.

När Feministiskt initiativ var med och styrde Stockholm startade vi fyra nya mötesplatser för unga hbtq-personer. Vi införde också det våldsförebyggande mentorprogrammet MVP, som arbetar mot destruktiva normer som sexism, homo-, bi- och transfobi i skolan. Vi ökade kunskapen om normkritik och hbtq bland skol- och fritidspersonal och på stadens ungdomsmottagningar. Hundratals chefer utbildades i diskrimineringsfrågor.

Tyvärr har dessa satsningar minskats kraftigt eller helt dragits in av det nuvarande styret.

Feministiskt initiativ vill att staden säkrar framtiden för mötesplatser som Egalia genom en långsiktig, ordentlig finansiering. Stockholm ska vara en plats där alla unga, oavsett sexualitet, könsuttryck och könsidentitet, känner sig trygga med att de får rätt stöd och tillräckliga resurser för en hög livskvalitet. Vi vill ha en öppen och tillgänglig stad som prioriterar inkludering och tillgänglighet för alla. Inte en stad som drar in resurser där behoven är som störst.

Vi står upp för unga hbtq-personers rätt till en meningsfull och trygg fritid – frågan är varför inte det blågröna styret gör det?