För att belysa hur det ser ut med rasismen i Sverige, och inom vår egen regnbågsfamilj, har vi pratat med nio rasifierade hbtq-personer.
Alex Falk, artist, Stockholm:
– Det är så svårt för mig att säga vad vi ska göra tillsammans för att bekämpa rasism. För det är inte rasism för mig. Utan det är vad vi ska göra åt hat, fobi, religioner som säger att ”vår religion är den som gäller, allt annat är fel”. Och i dag är det tyvärr väldigt enkelt och snabbt för någon att ta fram rasistkortet. Exempelvis – en person står och röker inne på ett tåg, och någon kommer förbi och säger att man inte får inte röka där. Då blir personen som säger till personen som röker direkt kallad för rasist. Det gör mig, som verkligen upplevt riktig rasism och vet hur det är, arg.
– Jag växte upp i Sverige på åttiotalet och var ensam mörk kille i min klass. Jag hade en fotbollstränare som framför alla oss nioåriga killar i Älvsjö AIK ställer den här frågan innan en match: ”Killar, vet ni varför n-killar inte får något barnbidrag? För att dom knullar svart.” Det mina damer och herrar är riktig rasism. Eller när någon vänder sig helt random om till mig och säger: ”Bara så du vet så kommer jag alltid att säga N-boll för så heter det.”
– Inom hbtq-community så är det inte så vad jag har märkt. Vi har dessutom gemensamt fortfarande så mycket att kämpa för, så vi är nog mer öppna och har en starkare gemenskap än många andra människor.
– Jag tycker att det pågående protesterna hade varit bra om de inte varit så våldsamma och om det inte hade varit corona just nu. De skulle ha ägt rum för länge sen, och de skulle ha varit fredligare. Jag är svart och jag är arg, men jag skulle aldrig få för mig att plundra och anklaga alla poliser och alla vita för det som jag utsätts för. Jag tycker poliser och väktare (de flesta) gör ett mycket bra jobb. Och ofta tänker jag: ”Hur orkar de se och ta emot allt elände?”. Jag hoppas nu bara att alla människor tänker efter och lär sig och sina barn att behandla varandra med respekt. Och att man inte löser konflikter och hat genom våld.
Petrina Solange, komiker, Stockholm:
– Att folk vill få slut på rasism.
– Inte vara rasister. Calla ut andra när dom rasistar.
– Många.
– Nja. Nej.
– Bara framtiden vet.
Loui Sand, föreläsare och fd handbollsspelare i svenska damlandslaget, Göteborg:
– Det som händer nu är att sociala medier visar vilken stor betydelse de har, och hur lätt saker och ting kan spridas och delas. Detta är inget nytt överhuvudtaget för oss mörkhyade, hur vi blir behandlade i olika situationer i olika länder. Att vara mörkhyad är mer än ofta ett helvete.
– Man kan börja med att tänka sig för när man ställer frågor, det handlar dock ofta inte om rasism utan om okunskap. Men jag vet inte hur många gånger vi mörkhyade kan få höra saker som: ”Vilken bra svenska du pratar!”, ”Kan jag få känna på ditt hår?”, ”Kan du bränna dig?”, ”Du behöver inte sola!”, ”Vart kommer du ifrån egentligen?” Osv osv… Jag ställer inte dessa frågor till dig! Vad är syftet när du ställer dom? Kommer du att kunna sova bättre om natten om du får svar? Lär känna mig som människa istället för att ställa dessa meningslösa frågor. Låt mig vara som vilken svensk som helst och inkludera mig utan dessa frågor.
– Det var längesen jag själv konkret blev utsatt för rasism, att någon exempelvis sagt n -ordet, men det finns så otroligt mycket smygrasism här i Sverige.
– Det tycker jag, ofta så ser man till människan och inte det yttre – vilket är superhärligt och ett vettigt sätt.
– Detta är inget nytt och jag är fortfarande så otroligt dubbel i mitt huvud angående BLM. När det började postas svarta bilder på hela Instagram så fick jag blandande känslor. Syftet är superbra, men det ska alltså krävas att en mörkhyad människa dör och någon lyckas få det på film för att folk ska reagera? När vi alla vet att detta har hänt fler gånger. Jag tror det är otroligt viktigt att ljushyade människor tänker på det vardagliga bemötandet. Till exempel om jag går runt i en affär med en stor svart hoodie och baggy byxor; tro inte därför att jag är kriminell eller ska skada dig. Vid sådana här tillfällen vill jag börja prata högt för att du ska höra min rena svenska, och jag vill börja skryta om vad jag tjänar och hur många landskamper jag har gjort för Sveriges damer, så att du kan vara lugn. Men den ”vidriga människan” vill jag verkligen inte vara. Fast där och då vill jag…
Priya Svang, förskollärare, Robinson-deltagare 2020, Mölndal:
– Jag tycker det betyder mycket att så många människor bryr sig om allas lika värde och faktiskt står upp.
– Jag tänker att vi kan prata mycket mer om allas lika värde i skolan och uppfostra barn efter detta. Försöka utbilda dem, berätta hur det var förr och hur vi faktiskt kommit långt trots att det finns rasism i dag.
– Jag har aldrig upplevt rasism mot mig själv här i Sverige. Jag har växt upp i Dalsland och har faktiskt aldrig blivit behandlad annorlunda på grund av min hudfärg.
– Jag har haft väldig tur som aldrig blivit behandlad annorlunda eller negativt på grund av min läggning eller för att jag är en hbtq-person, men jag vet många andra som tyvärr fått vara med om den upplevelsen.
– Jag tycker det är jättebra att folk engagerar sig i Black Lives Matter och står upp för allas lika värde. Jag hoppas detta gör att vi kan förändra folks åsikter och visa att kärlek är större än hat.
Det enda som är dåligt med dessa protester och folksamlingar är risken att smittas av corona.
Christopher Waldecrantz, marknadschef på Berghs School of Communication och driver designbyrån Odd Society, Köpenhamn:
– Det var längesen jag själv konkret blev utsatt för rasism, att någon exempelvis sagt n -ordet, men det finns så otroligt mycket smygrasism här i Sverige.
– Läs på och utbilda dig själv i hur världen ser ut för andra som inte är som du. Bedöm folk utifrån deras handlingar och inte deras namn, utseende eller accent. Inse att för att vara antirasist så räcker det inte med att inte vara rasist. Det handlar om att aktivt utmana dina invanda mönster, ge plats åt dem som inte har tillgång till platsen. Förstå orsak och verkan. Att kriminalitet och utanförskap är större i samhällsklasser som har det tufft är inte så konstigt. Stanna inte där och dra slutsatsen att bruna personer är kriminella. Fråga dig istället VARFÖR är de så många? Har det kanske att göra med möjligheter och mandat över deras egna liv?
– Jag är privilegierad. Jag växte upp i ett tryggt hem, jag har ett namn som låter svenskt, jag har kunna utbilda mig och jag har en karriär med inflytande. Men, jag har också blivit överfallen av skinheads vid flera tillfällen, jag har blivit nekad inträde på klubbar trots att jag varit nykter, jag har behövt se taxibilar som kör förbi när de ser mig, bara för att 20 meter längre ner på gatan stanna för en person som ser svensk ut. Jag har fått ”komplimangen”att jag talar bra svenska, trots att det är mitt modersmål och jag inte har en brytning. Jag bemöts också av så kallad ”positiv rasism”, exempelvis i form av att jag utan att ha bett om det blivit någons fetisch…
– Nej dessvärre inte. I vårt community paraderar vi under Pride och säger att alla färger av regnbågen är vackra. Men i verkligheten är vi hbtq+personer produkten av den vita heteronormativa strukturen. Manlighet bland bögar anses mer värdefullt än femininitet till exempel. ”No blacks, fems or asians” har vi sett på sociala bögmedier såsom Grindr. Det försvaras oftast med ”det är inte rasistsikt att ha preferenser”, nej såklart inte men skriv då vilka dessa preferenser är istället för vad du inte vill ha. Plus, varför tror du att just ras är en preferens? Kanske är det för att vi är lärda sedan barnsben att ljust är vackert?
– Jag hoppas att det kommer göra att samtalen kan utvecklas till lösningar istället för pajkastning. Att de som har privilegiet att utbilda sig om rasism istället för att behöva uppleva den tar sitt ansvar och står på rätt sida av historien med sina handlingar. Detta är inte en situation där vi kan säga ”det är så bra att vi nu pratar om det”, nu behöver vi också agera.
Marika Carlsson, komiker och programledare, Stockholm
– Protesterna och demonstrationerna är ett tydligt tecken på all frustration som finns. En gemensam känsla av att ”nu får det vara nog”. Förhoppningsvis är det en ögonöppnare för de medmänniskor som inte förstår vad som pågår i vårt samhälle.
– Jag tror mer på samtal än att ”peka finger”. Där vi som utsätts berättar så att vi kan ”öppna ögonen” på dem som inte ser eller inte förstår. Jag har länge kämpat för detta och kommer fortsätta med det under hela mitt liv.
– Herregud, var ska jag börja? Rasismen finns överallt. I det subtila som blickar och misstänkliggöranden, men även i kommentarer och ifrågasättande om jag är svensk eller inte.
– Jag har inget svar här då jag inte är insatt i hbtq-communityt.
– Förhoppningen är att detta blir en revolution som skapar förståelse och lyhördhet mot rasismens problematik och dess strukturer. Jag hoppas att det blir en rörelse som bygger på respekt och att det inte blir en ”happening” som ”alla” engagerar sig i en liten stund och sen fortsätter allt som vanligt igen.
Michael Bjerkhagen, Kyrkoherde Kungliga Hovstaterna och enhetschef Stockholms Stadsmission, Stockholm
– Jag ser både positiva och negativa effekter. Det positiva är att strukturell och institutionell rasism synliggörs och att beslutsfattare vaknar och förhoppningsvis inser att det bara finns en väg: tillsammans. Så länge det finns utbredd rasism och diskriminering i samhället så skapas ingen vi-känsla. De negativa effekterna är att de demonstrationer som överskrider 50-personersgränsen i en pågående pandemi, eller urartar i vandalisering och misshandel, fullständigt förfelar sitt syfte och bara ger argument åt meningsmotståndare eller verkliga rasister. Det är både oacceptabelt och djupt tragiskt.
– På det individuella planet skulle jag vilja se mer av civilkurage. Säg stopp när du hör eller ser det vi brukar kalla” vardagsrasism”, och våga i alla sammanhang hävda alla människors lika värde även om det stör husfriden eller kafferumsmyset. Skratta inte med i kränkande skämt. På ett samhälleligt plan tror jag vi måste finna en slags systematik i arbetet mot rasism på samma sätt som det finns systematiskt arbetsmiljöarbete. Vi skall också vara aktsamma med orden; allt är inte rasism, så använd inte ”rasistkortet” i onödan eller när det är irrelevant, då urholkas kraften i begreppet när det verkligen gäller.
– För många år sedan sökte jag en utlandstjänst i London och då fick jag veta av rekryteringsgruppen att de aldrig skulle ha kunnat välja mig, ”en svensk präst utomlands måste se svensk ut och kunna baka kanelbullar”. Det sista bemödade de sig inte ens om att ta reda på att jag faktiskt kunde… Jag tyckte det var lite märkliga krav på en prästtjänst, men det är längesedan nu. Annars är jag nog lyckligt förskonad från renodlad rasism.
– Ja, absolut. Har man själv kämpat mot andras fördomar så tror jag att det är lättare att sätta sig in i hur det känns för andra utsatta grupper eller individer, förutsatt att man är en hyfsat hel och mogen människa. Är man inte det så finns det olustiga kompensatoriska beteenden, där man i en slags hackordning försöker framställa sig själv som överlägsen och har ett behov av att se ner på dem man anser befinner sig lägst i näringskedjan.
– Jag hoppas att det leder till positiv förändring i grunden och inte bara på ytan. På ett globalt plan hoppas jag på ett ledarskapsskifte i ett par länder. På ett nationellt att vi tar ett stort kliv framåt i kampen mot rasism istället för två steg bakåt. Vi är alla här på jorden en försvinnande kort tid. Den tiden skall vi göra det bästa av; inte bara för oss själva, utan för varandra!
Camilo Ge Bresky, koreograf och skådespelare, Stockholm
– Det är så klart svårt att säga vad det betyder, men jag tror att det kan betyda att vi alla blir mer medvetna om den strukturella rasism vi alla är med och upprätthåller.
– Jag tror att vi ska våga lyssna på de historier och vittnesmål vi får höra utan att gå in i försvar.
– Faktum är att det är svårt att öppna den dörren utan att skriva en roman, men jag skulle nog säga att rasism och exotism är en del av min vardag.
– Nej inte egentligen. Visst kan vi som hbtqmänniskor känna empati med ett utanförskap, men som bärare av båda fanorna skulle jag säga att det ena inte nödvändigtvis ger förståelse för det andra.
– Jag hoppas att det blir ett avstamp in i en framtid där vi alla tar ett större personligt ansvar för de rasistiska och postkoloniala strukturer som är en så stor del av normen och vardagen.
Andi Malm, afropolitisk queer/transaktivist, Malmö
– Det betyder främst att den breda massan har fått upp ögonen för den afrofobi som finns och har funnits i samhället sedan länge. Och med den breda massan menar jag vita människor. Vi svarta har levt under liknande förhållanden i decennier. Det här är en reaktion på att fler förstår att strukturerna inte slutade dagen då slaveriet avskaffades.
– Samhället har ansvar i form av institutioner som myndigheter, utbildning, vård etcetera. Där saknas ofta kunskap om hur rasism drabbar i vardagen och hur personalen själva bidrar till ogynnsamma förhållanden. Men mycket kan göras på den mellanmänskliga nivån, och då handlar det ofta om att hjälpa och ta sig tid att lyssna, istället för att misstro en person baserat på utseendet, läs hudfärg. Det ironiska i det svenska samhället är ju att många har en uppfattning om att färg inte spelar någon roll för positionering, den så kallade färgblindheten. Ändå är det ju det vi svarta svenskar ständigt blir bedömda efter.
– Sverige genomsyras av uppfattningen att svenskar inte är svarta, att det sätts likhetstecken mellan vita och svenskar. Därför kan du bli en främling i ditt eget land. Och i samtal med migrerade personer kanske du själv antar rollen som invandrad, fast du är adopterad, för att kunna prata om vita svenskars rasism. Att beskriva mina egna erfarenheter skulle bli en bok. Men låt oss säga att det finns en grav diskrepans mellan ett samhälle som adopterar icke-vita barn och ansatsen att försöka få samma samhälle att bli medvetet om den adopterade mentaliteten, eller ens existensen. Att försätta barn bland så mycket okunskap borde inte vara möjligt, oavsett mina egna erfarenheter.
– Det finns en uppfattning om att man inom hbtq-communityt kan och vet mycket mer mer om antirasism än i övriga samhället. Ibland kan det stämma, men oftast inte. Och då menar jag givetvis vita hbtq-sammanhang. Att det nu blommar upp fler och fler queera bpoc-sammanhang (black person of colour, reds anm.) har varit avgörande för att sätta press på hbtq-organisationerna. De har helt enkelt misslyckats att driva antirasistiska frågor och icke vita hbtq-personers specifika intressen fram till i dag. Men bemötandet är något som strukturellt hänger kvar. Det är alltid lättare att ändra teori före praktik.
– Att vi svarta svenskar får mera luft. Ju mer kampen fortsätter kommer vi att se fler framgångar, i allt från juridiska mål som kan bli prejudicerande, till situationer inom skola, socialtjänst och så vidare. När den breda massan/vita svenskar får upp ögonen för hur svarta svenskar/afrosvenskar behandlas bör det rimligtvis leda till förändringar, även om det går långsamt. Den nya kunskapen handlar om strukturell rasism, inte enskilda galningars utåtagerande, som man tidigare skyllt på.
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!