Förhoppningar och oro för ”arabisk vår”

En artikel från CNN om hur hbt-personers rättigheter kommer att påverkas av de frihetsrevolter som just nu sker i det ena landet efter det andra i Mellanöstern och Nordafrika, lyfter såväl positiva reaktioner från hbt-aktivister som farhågor.
I artikeln säger journalisten Sami Hamwi att det nu pågår ett arbete för att organisera hbt-personer i Syrien.
– Men jag är väldigt rädd nu, säger han och även om han välkomnar reformer i landet så fruktar han att dessa inte kommer att omfatta hbt-personer och att starka krafter kommer att lyfta det ”islamiska” kravet på dödsstraff för sex mellan personer av samma kön.
– Ett mer öppet samhälle när det gäller sexualitet kräver år, säger han i CNN-intervjun.
Även egyptiska författaren och radiojournalisten Mostafa Fathi intrevjuas av nyhetsbyrån AP och presenteras som ett av tecknen på en mer öppen ung generation av homosexuella. Fathi publicerade för två år sedan en bok där homosexualitet beskrevs öppet. Även om myndigheterna reagerade så förbjöds inte boken och den säljs fortfarande.
Och även om hans bok är ett tecken på en öppenhet är han själv tydlig med att inte säga vare sig om han är eller inte är homosexuell.
– Jag säger aldrig om jag är gay eller ej, jag säger att det är något andra inte har att göra med, säger han till AP och berättar att han efter avrådan i några år har skrinlagt planerna på att ge ut en gaytidning.
– Jag vill tro att framtiden blir ljusare… men de flesta egyptier är emot homosexuella, säger han.
Chefen för människorättsorganisationen Egyptiskt initiativ för personliga rättigheter, Hossam Bahgat noterar att det idag görs färre ingripanden från polisen, men säger att det då och då än idag hålls sedlighetsrättegångar i landet.
AP har även talat med gay och aids-aktivisten Hassen Hanini från Tunisien som även han vittnar om en större öppenhet bland landets hbt-befolkning. Samtidigt oroar han sig för att statsmakten försvagas. Detta menar han inte är till hbt-personers fördel.
– Glöm inte att islamisterna försöker ta en domarroll nu, varnar han med hänvisning till dessa gruppers fundamentalistiska tolkning av religiösa texter.
En svag stat med politiskt färgade islamistiska grupper är något som hbt-personer i Irak har haft fruktansvärda erfarenheter av.
Till CNN säger Hanini att det tunisiska hbt-samhället ”fortsatt söker sin plats i samhället i denna nya politiska situation”.
En annan aktivist som AP citerar, Badr Baabou hoppas att även om det idag är en ständig kamp för hbt-personer i landet så kommer den smärta som idag upplevs att leda till ett nytt Tunisien som är ”mer öppet, modernt och tolerant”.
Bloggaren Loyal Bahraini, en 24-årig man som i intervjuer uppger namnet Jasim talade i början av demonstrationerna i landet i februari och mars om misstänksamheten mot shia-muslimer. För honom, säger han i en intervju i GayCityNews, utgår hans engagemang från såväl hans situation som homosexuell som att shia-befolkningen i landet diskrimineras. Att leva öppet som gay i landet menar han är omöjligt och lyfter en rättegång mot 52 män i landets andra stad, Muharraq som dömdes för sedlighetsbrott efter att ha deltagit på en privat gayfest.
– Det kommer vara en lång process för Baharin att erkänna några former av rättigheter för bögar och lesbiska, säger han till Gay City News men lägger till.
– Jag tror på medias makt som åtminstone kan ge en ung generationen ett hopp om att de inte är ensamma.
I CNNs artikel intervjuas bloggaren ”A Gay Girl in Damascus”, 35-åriga engelskaläraren Amina Abdallah.
– En lång rad av långvariga förändringar kommer nu plötsligt där förändringen i synen på kvinnor, gayfolk och minoriteter nu bubblar till ytan, säger hon till CNN.
Hon noterar också att reaktionerna på hennes hbt-blogg varit positiva i landet och ”jag har inte mottagit någon kritik från islamiskt håll”.
Amina Abdallah har efter CNNs artikel gått till hårt angrepp på den bevakning som sker från västerländsk media av utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika.
Hon tar upp den Israelkritiska rörelsen mot ”pinkwashings” begrepp och inleder sin attack med att skriva: ”Jag har fruktat att denna dag skulle komma då jag skulle se mig bli använd som ett argument mot frihet”.
Hon går till våldsam attack mot ”fienderna till den arabiska våren” som i sin bild av ”underutvecklade araber” nu tillför homofobi som ett ytterligare bevis för faran med den frihet som växer fram.
”Dessa ‘pinkwashers” älskade Assad precis så som de älskade Mubarak. De älskade dem inte för vad de gjorde för hbt-personer i Egypten eller Syrien utan snarare för det stöd de gav till stater med fallenhet för apartheid och imperialism.” ”De vill låtsas att alla vi homos och queers kommer glömma att vi har fäder och mödrar, bröder och systrar och så vidare. Att vi kommer glömma att vi har förtryckts inte enbart, eller ens i första hand, för att vi är bogar och flator utan, istället, som araber, muslimer, personer från Mellanöstern, som palestinier och irakier och syrianer och så vidare. De vill få oss att gömma dessa aspekter av oss själva och omfamna förtryckarna om dessa förtryckare låter oss dansa på hans disco eller äta i hennes café”.
I det våldsamma utfallet mot CNNs och annan västmedias bevakning ser hon den oro som lyfts om hbt-personers situation som del av en propaganda menad att underminera den demokratiska utvecklingen i länderna.
Med eller utan Arabisk vår så är det otvetydig fakta att i de länder där uppror nu sker redan innan demonstrationer för frihet och störtande av diktatorer så har hbt-personer förföljts och straffats med hjälp av olika versioner av sedlighets- och sodomilagstiftningar.
Den 17 maj, IDAHO-dagen mot homo- bi- och transfobi, släppte ILGA, internationella hbtq-rörelsen, en rapport om den legala situationen i världen:
I Egypten är sex mellan inte formellt män förbjudet men lagar mot prostitution, ”skamligt offentligt beteende” och ”förakt för religion” används mot homosexuella män. I Libyen är manlig och kvinnlig homosexualitet förbjuden med straff på upp till 10-15 år beroende på ålder. I Tunisien är straffet upp till tre års fängelse. I Algeriet utdöms fängelse upp till två år plus böter. I Jemen utdöms dödsstraff. I Syrien upp till tre års fängelse. I Libanon, där en hbt-rörelse verkar aktivt, upp till ett års fängelse för anala samlag. I Bahrain anses situationen ”oklar” men noten att lagen kan tolkas som att homosexuella kontakter är avkriminaliserade.
Dödsstraff är inskrivet i sju av världens länder; Förutom i Jemen även i Iran, Mauritanien, Saudiarabien, Sudan, 12 delstater i Nigeria och de södra delarna av Somalia.
HBT-frågan är knappast i topp på agendan för den frihetsrevolt som nu sker i Mellanöstern och Nordafrika. Trots kritik mot hur hbt-frågan används politiskt så blandas en tydlig oro bland homo-bisexuella och transpersoner med en förhoppning om att den protestvåg som nu sprids kommer att förändra samhällena till det bättre även för hbt-personer. En ny ung generation av hbt-aktivister är nu aktiva i att steg för steg forma en rörelse och sprida ett positivt budskap – det inger hopp om att förändring är möjlig.

CNN – Will Gays be ‘sacrificial lambs’ in Arab Spirng?