QX Opinion: Varför får inte transpersoners allians med homo-bi-communityt ifrågasättas?

Det finns så mycket av det Lukas Romson skriver i sin replik som jag håller med om, den är både viktig och relevant. Att jag sedan stör mig lite på Lukas en aning ofinkänsliga ton är kanske min ensak.

Lukas är en viktig transaktivist, debattör och tänkare. Han ska ha många tack. Men även om han är hur bra som helst, och välkänd bland de som han inte vet om, handlar det här om mer än om honom.

Det är värdefullt med diskussioner och samtal, över text i ord eller med röst i toner, det är så vi utvecklar vårt gemensamma tänkande och gemensamma tillsammans varande. Därför väljer jag att läsa Lukas replik välmenande – jag vägrar tolka andra illamenande, speciellt andra medkämpar oavsett om de är synliga hjältar eller osynliga nobodies. Och är inte detta viktigt just för att vi, som Lukas själv skriver, ”ska bli bättre på att prata med varandra”?

Vår samtids sätt att diskutera, inte minst i vårt egna community, har blivit färgat av skrivandets koreografi i sociala medier – där folk ständigt tolkar de som kunnat vara vänner illamenande; inte sällan sluta det med att någon ”blockar” någon.

Vi är i det här tillsammans. Och kanske är det snarare ”samtala” än ”prata” som vi då behöver bli bättre på.

I min debattartikel funderar jag (ett sorts tänkande högt) för att försöka väcka de som sover. Försöka få Pride att börja betyda nått som det behöver betyda. Egentligen börja betyda nått över huvudtaget. Är jag för radikal när jag önskar att Pride ska stå för något mer än för några banala truismer?

Jag förespråkar varken separatism, vilket jag inte kan läsa in i min artikel hur jag än läser den, eller försöker hävda att transpersoner inte är beroende av aktivister och ‘personer som håller med’ ifrån majoriteten; såväl hetero-cis som homo-cis.

Det är just det här ”beroendet” som är en aning sorgligt, och jag är mycket väl medveten om att den sorgligheten finns, att vi inte hade lyckats upphäva tvångssteriliseringarna själva eller fått några av våra rättigheter på egen hand. Att det inte räcker att vi mobiliserar oss utan att vi också måste mobilisera andra.

Och nu kommer vi till huvudpunkten i min debattartikel: Självklart ska trans-communityt knyta allianser, det är inte det jag ifrågasatt, utan varför ska vår allians med homo-bi-communityt vara oifrågasatt och aldrig utvärderas?

Lucas skriver att han själv är homosexuell som ett sorts argument för vår allians med homo-kampen. Låt mig påpeka för honom att det finns många transpersoner som också är del av andra kamper. Att han också har medsyskon med normbrytande funktionsvariationer och syskon som rasifieras. Så varför ska inte de grupperna vara våra närmsta allierade?

Jag har lärt mig mycket om vad det innebär att ha en kropp som ”annan-görs” genom att läsa postkoloniala teorier och cripteori. Vi delar erfarenheten av att det är våra konkreta kroppar som begränsas, kategoriseras och av andra med makt bestäms över.

Att jag inte upplevt mig begränsad som bisexuell kvinna kanske handlar om att jag aldrig varit i en relation med en kvinna. Min sexuella läggning är inget andra kan se på min kropp. Men att jag är trans syns ständigt, det är lite som om min kropp fastnat i en lesbisk kyss, folk blir provocerade av den hur jag än gör. Min kropp är lite som en rundvandrande valaffisch för hbtq-personers rättigheter och existens. Sexuell läggning är inget vi ständigt uttrycker eller visar men kön är något vi ständigt tvingas göra. 

Jag kan dumpa en partner, då går vi skilda vägar, men om jag ska göra slut med min kropp, vad är det då jag ska gör?

Liv styrs inte bara av lagar utan också av normer; oskrivna regler, samhälleliga mentaliteter samt andras blickar och bemötanden – att jag inte tycker att det är lätt att vara transkvinna – och den ilska och sorg jag upplever med det – ska ingen man försöka sminka över.

Givetvis är det idealt att knyta så många allianser som möjligt. Men jag undrar om den nära alliansen med homo-bi-aktivister kanske inte varit så effektiv som andra nära allianser hade kunnat vara. Jag säger inte att dessa aktivister inte slogs och kämpade för transrättigheter, utan jag vill bara påpeka att jag tycker att det tog lite tid.

Och kanske hade det sett annorlunda ut om vi knutit närmre allianser med andra communitys och grupper istället? Är jag för radikal när jag önskar att våra rättigheter inte bara kom i andra hand?

Vi kan aldrig veta vad framtiden bär, vindar kan vända och jag är rädd för att de just nu håller på att göra det, vi lever i en tid med starka neo-konservativa och högerpopulistiska krafter. Vi ska inte ta våra rättigheter för givet!

Om det är radikalt att tycka att tvångssteriliseringarna borde ha avskaffats redan i det förra milleniet och egentligen överhuvudtaget aldrig borde ha införts – så är jag utan tvekan radikal.