Xenia Klein undrade i tisdags var alla homo- och bisexuella var när staten tvångssteriliserade transpersoner. Jag har upplevt tvångssteriliseringarna inpå skinnet och jag var på plats både som transman och som bög. När de avskaffades, år 2012, hade jag drivit frågan sedan 2001. Hela vägen och fram till det slutliga beslutet, först i kammarrätten och sedan i riksdagen, såg jag engagerade homo- och bisexuella cispersoner. Så jo, ”de” var där. Och vi homo- och bisexuella, och heterosexuella, transpersoner var också där.
Xenia talar om situationen i USA, på 70-talet. Men Sverige är inte USA. Här har RFSL inkluderat transpersoner sedan 2001 och arbetat med frågorna sen dess. På senare år dessutom med rejält fokus och kunskap, upplever jag. Även om det fortfarande finns en hierarki så har allt fler homo- och bisexuella kvinnor, och en hel del män också, engagerat sig i frågorna genom åren. Alla som intresserat sig för transfrågor känner till Ulrika Westerlunds enorma insats, bara som ett exempel. Utöver det finns det ett antal riksdagsledamöter, journalister, förtroendevalda i RFSL, RFSL Ungdom, och andra hbtq-föreningar, jurister, forskare och någon enstaka generaldirektör som gjort viktiga insatser i frågorna, trots att de ”bara” är allierade homo- och bisexuella cispersoner. Utan dem hade vi inte nått de framgångar vi gjort. Jag kan ärligt talat inte minnas en enda fråga som vunnits utan allierade ciskönade homo- och bisexuella.
Den dåtida transseparatistiska miljön var väl inte så himla mysig jämt heller. Särskilt inte om man var transman, för vi räknades liksom inte alls i de transföreningar som fanns före år 2000. Ickebinära hade det nog ännu värre. Vi som hängt med tillräckligt länge för att minnas den unkna, instängda och klart homofoba miljön i både dåvarande FPES och RFTS vill nog inte tillbaka dit. RFTS gick i graven och FPES lyckades utveckla sig till den öppna och betydligt mycket mer framgångsrika och trevliga organisation man är idag. En återgång till små separatistiska transkotterier där man odlar homofobi och vägrar samarbeta med andra än just de som delar ens egen världsbild, det är inte min kopp te. De fungerade dåligt för 70-talets kommunister och det fungerar dåligt idag.
Jag tror att samarbete mellan alla goda krafter är essentiellt om man alls ska nå framgång med transfrågor idag. Världen står i brand och jämlikhet ligger inte överst på dagordningen för särskilt många som lever inom normen. Transpersoner är en mycket liten och resurssvag grupp. Vi behöver duktiga allierade cispersoner, som lämnar problemformuleringsföreträdet till transpersoner själva men har resurser och engagemang.
Som yrkesverksam i likabehandlingsfrågor tycker jag också att det är grundläggande att undvika att skapa en miljö av vi-och-dem. Det är motsatsen till det jag vill uppnå, en miljö där alla kan vara sig själva och ses som människor med lika värde, oavsett egenskaper som kön, könsidentitet och könsuttryck. Jag tycker inte heller att någon rättighetskamp tjänar på att man fokuserar på att peka ut vissa människor som fiender, när man kan få dem till allierade. Fienderna är cisnormen och heteronormen. Dem är vi alla med och reproducerar, i olika hög grad. Därför bör vi bekämpa dem tillsammans, och visa att alla tjänar på att de försvinner, även cispersoner och heterosexuella.
Vi tjänar inte heller på alarmism, det är inte transfoba hatmord som är den viktigaste frågan för svenska transpersoner. Tack och lov. De stora svenska transfrågorna handlar istället om att få till ett enkelt och snabbt system för byte av juridiskt kön, utan diagnos. Som dessutom är tillåtet även för minderåriga. Det handlar också om att införa ett tredje juridiskt kön, könsneutral föräldrabalk, förbud mot hets och resurser till myndigheter att på allvar börja jobba med transfrågor på strategisk nivå, med mera.
Om transrörelsen istället hela tiden larmar om att transpersoner mördas uppnår vi tre saker:
Nyutkomna transpersoner blir rädda i onödan, för de vet inte att transfoba hatmord är extremt ovanliga i Sverige. Allmänheten och politiker slutar lyssna, för de ser att budskapet inte riktigt stämmer med verkligheten i Sverige. Medias fokus flyttas från de viktiga frågor jag nämnde ovan, för de älskar rubriker och debatter som gynnar klickjournalistik, det ger pengar. Vi binder ris åt egen rygg genom alarmistiskt skrikande om risken för våld mot svenska transpersoner. Den finns där och den ska självklart tas på allvar. Men med fakta och nyanserade diskussioner samt förslag på lösningar kommer vi längre. Dessutom behöver vi tala även om andra väldigt viktiga frågor.
Avslutningsvis kan jag konstatera att vi också behöver bli mycket bättre på att prata över generationsgränserna i transcommunityt. Jag vet inte vem Xenia är, trots att jag sysslat med transfrågor i snart 20 år. Och hon verkar inte känna några som faktiskt var med och avskaffade tvångssteriliseringarna. Vi behöver nog alla vidga våra kontaktnät en smula.
Uppdaterad 2018-08-16
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
