Tårar föll för platserna utan Pride

– När jag jobbar med kvinnors rättigheter, inleder EU-minister Birgitta Ohlsson (fp) sin föreläsning, ser jag stora gap mellan hur olika länder ser på dem och vad som bör göras. Men när det kommer till hbt-rättigheter har vi det största gapet av alla.

I bildspelet hon visar, får vi bland annat veta att mäns utlevda homosexualitet i 78 länder är förbjuden, och kvinnors i 45 länder. I sju av länderna är utlevd homosexualitet belagd med dödsstraff. Hon berättar om prideparaden i Litauen, den som nästan inte blev av.

– Tjugofyra timmar före paraden ville landets parlamentariker stoppa paraden och det var en stor debatt om det. Det som hindrade dem var den internationella pressen. Politiker kom från alla länder i EU för att försvara hbt-personers kamp och gå i paraden. Gamla män, unga aktivister, och till slut bestod paraden av 400 deltagare. Och 800 poliser vaktade den. Det fanns ett enormt motstånd mot homosexualitet hos folket, det var så tydligt när man tänker på den flod i staden som delade demonstranterna. Hbt-aktivister stod på ena sidan av vattnet, och nazister och religiösa fanatiker på andra sidan. Hat på ena sidan och kärlek på andra.

Nästa gång kommer samma problem inte att uppstå, tror Birgitta, eftersom länderna nu vet vilket internationellt motstånd de kommer att möta om de förbjuder en pridefestival. Och det är på grund av detta som den internationella hbt-rörelsen är så viktig. I vissa fall livsavgörande, förstår vi när föreläsningen fortsätter med hbt-situationen i Afrika och Uganda.

När aktivisterna från Uganda, Frank Mugisha och Kasha N Jaqueline kommer upp på scenen, möts de av varma applåder. Frank inleder med att berätta om Ugandas starkt kritiserade lagförslag.

– Det består av många delar. En del är att man inte får utföra någon ”promotion of homosexuality”. Det här seminariet vi deltar i nu, skulle bli bedömt som sådant. En annan del är att homosexuella personer med hiv döms till döden. Då kan det till och med räcka med att en person föds med hiv, och senare i livet kommer ut som homosexuell. En tredje del är angivningsplikten. Om man får veta att någon är homosexuell måste man enligt lagen anmäla det till polisen inom 24 timmar, annars blir man själv straffad. Mödrar ska ange sina barn, läkare sina patienter.

Hur en sådan lag kan ha kommit till stånd, förklarar Frank med ett flertal faktorer.

– I Uganda är den största religionen kristendom, och den näst största islam. Ofta kommer man inte överens vare sig inom eller mellan religionerna, men när det gäller homosexualitet har man kunnat enas om att hata den, och homofobin har blivit en enande kraft för folket. En annan anledning är det stora amerikanska inflytandet. Amerikanska missionärer har kommit och sagt till våra kyrkliga ledare att homosexualiteten hotar familjen och hela det afrikanska sättet att leva. Självklart vill folk ha kvar sina familjer och sitt levnadssätt, och de tror blint på de religiösa ledarna.

När Kasha tar över mikrofonen får fakta liv.

– Jag vill bara säga att det är fantastiskt att vara här, på Pride i Sverige under den här veckan. Det finns så många personer i andra länder som skulle ha älskat att vara här, men de kan inte. Jag kan inte förklara hur det är att kunna känna sig så trygg och få så positiv energi som jag får av att vara här. För femtio år sedan var ni inte där ni är nu, och det ger mig hopp. Vi är nu där ni var för femtio år sedan, och kanske lever jag inte i femtio år till, men jag är stolt över att vara en del av grunden till det som kan bli. Igår var jag i pride park, och det var otroligt för mig att kunna känna mig säker i en stor folkmassa. Hemma måste jag leva i skräck. Kommer jag att vara säker när jag går utanför dörren? Kommer jag att överleva den här dagen?

Hon berättar att hon kunde ha varit död redan. Det som räddat henne har varit de internationella reaktionerna på Ugandas hbt-politik

– Att få de här minuterna att få tala inför folk är otroligt för mig. Förra året när lagförslaget kom, fick jag en möjlighet att tala inför andra länder. Sverige lyssnade och agerade, och andra länder följde efter. På grund av det är jag fortfarande vid liv idag.

Även om inte Ugandas nuvarande lagförslag går igenom, så ökar diskrimineringen och kränkningarna i Uganda enligt Frank. Idag blir människor fängslade, misshandlade och kränkta för att de är homosexuella. Ändå har båda aktivisterna valt att visa sina ansikten och gå ut med sina namn. Kasha berättar:

– De har slagit mig, de har jagat mig på motorcykel. Jag lever i skräck för vad de ska göra, polisen har bestämt sig för att få mig fängslad och folk skriker efter mig. Det är saker jag måste gå igenom för att nå frihet. Om vi vill bli hjälpta, måste vi visa våra ansikten. För att få andra att reagera, måste jag visa vem jag är.

I slutet av föreläsningen sitter många i publiken och snyftar, över Ugandas situation och aktivisternas enorma mod. Många vill veta vad man kan göra för att förbättra för aktivisterna.

– Fortsätt sätta press på politikerna att jobba internationellt. Låt våra historier höras i världen.

I prideparaden går varje år den mer stillsamma sektionen ”Marching for those who can’t”. Torsdagens seminarium på Pride House visar varför den måste finnas.