Ett år efter massakern i Orlando: ”Har gråtit så mycket att jag trodde jag skulle bli sjuk”

Christine är på flygplatsen på väg till Washington DC när vi når henne. Hon ska till en minneshögtid som hålls i staden. En av många som högtider som hon varit på under året. Det är dessa som får henne att orka fortsätta, som ger henne styrka.

– Det hjälper mycket att vara runt min sons vänner eller ungdomar som söker hopp. I gaycommunityt i synnerhet finner jag tröst och förståelse. Jag älskade min son så mycket, och nu ska jag försöka vara en röst för att förhindra framtida massakrer. Jag vill försäkra alla om att de allra flesta människor trots allt fortfarande är goda. Det hjälper mig att engagera mig i problemet. Då kan jag fokusera på att fortsätta min sons arbete med att förbättra andra människors liv.

Christopher Leinonen kom ut redan som 16-åring, och på hans skola, där det gick 2500 elever var Christopher den enda eleven som var öppet gay. På skolan startade han The Gay Straight Alliance, en slags mötesplats för andra HBTQ-personer och ett sätt att bygga broar mellan straighta och gay.

– Christopher förde människor samman, säger Christine och fortsätter, han var på många sätt en organisatör för gay-Orlando.

Sköts ihjäl sida vid sida

Christopher befann sig på Pulse lördagen den 12 juni tillsammans med sin pojkvän Juan, exakt ett år sedan idag. De sköts ihjäl på dansgolvet sida vid sida. Christopher var en av de sista att identifieras.

Christine läste på Facebook mitt i natten om att människor hade skjutits på inne på klubben och när hon inte fick tag i sin son åkte hon dit. Där intervjuades hon i direktsändning av en tv-kanal i USA.

– Jag lever fortfarande till viss grad i förnekelse för att orka. Mitt hjärta och min hjärna kan inte ta in detta fruktansvärda och ondskefulla.

Christopher och Christine Leinonen

Foto: Privat

– Den svåraste dagen var själva attacken, säger Christine när jag ber henne berätta om året som gått.

– En annan mycket svår tid var strax innan jul, och den här månaden har jag gråtit dagligen. Ibland så svårt att jag trott att jag ska bli sjuk. Christopher fyller år den 1 juni, dessutom vet jag hur mycket han älskade gaydays på Disney World som börjar några dagar efter födelsedagen. Så det var tufft att läsa om. för han älskade att först ha sin födelsedag och sedan njuta av tre roliga dagar och nätter på alla hotell, temaparker och vattenparker på Disney World.

”Vill tacka hela Sverige”

Trots tårarna den här månaden lyckades Christine ta sig till en minneshögtid under gårdagen på Christophers förra skola.

– Det lyfte mig. Precis som besöket i Sverige och QX-galan gjorde, säger hon.

– Jag vill tacka hela Sverige. Att åka till QX-galan och ta emot Hederspriset i min sons ära var den mest givande erfarenheten under hela året. Att möta en så kärleksfull publik och vara omringad av så mycket kärlek och talang bakom scenen var otroligt! Tack.

Under året har Christine varit upptagen med att arbeta med sin sons stiftelse ”The Drew Project”. Hon kämpar även för att få till en bättre vapenkontroll i landet, och hon är engagerad i gayfrågor. Dessutom jobbar hon på en stämningsansökan mot både Google och Youtube, då hon anser att de inte tar sitt ansvar för vad de sprider och för att det är en plantskola för många terrorister och extremister.

– Jag kommer ju aldrig vinna ett sånt mål men förhoppningsvis kan det ändå få vissa positiva konsekvenser.

– Jag har trots allt sett många bra saker som kommit fram på grund av denna fruktansvärda handling. Många unga har blivit inspirerade att göra vår planet till en bättre plats. Precis som efter Manchester-bombningen. Bara några dagar efteråt anordnades en ännu större konsert. Folk vill engagera sig. Inte bara för att stå upp mot det onda, utan även för att hylla alla offer, som min Christopher.

Natten till söndagen samlades ett hundratal personer på gayklubben Pulse i Orlando. Och  klockan 02.02 lästes namnen upp på de 49 människor som dödades i attacken.

I Stockholm hålls en minnesmanifestation på Sergels Torg måndag 17.30