Fredrik Eklund

Det är han bananflugan va?
– Ja.
– Bögporr va?
– Mm.
– Hans farsa är nån finanshöjdare?
– Jo.
Det är dagen innan jag ska åka till NYC och intervjua Fredrik Eklund och mina korta svar bekräftar det alla i Sverige tänker på när man nämner hans namn. Men jag är inte ett dugg intresserad av porren. Eller pappan.
– Han bor på Manhattan och är framgångsrik fastighetsmäklare, säger jag därför till min vän, medan jag stilla undrar hur man lyckas gå från att sälja mackor på gatan till att sälja lägenheter för mångmiljonbelopp. Det är vad jag vill veta.
Nästa dag står jag utanför mitt hotell i SoHo. Fredrik ska hämta mig i sin bil. Det har vi bestämt över mail. Varenda gång jag har mailat honom har jag fått svar lika snabbt som ett autoresponse. Effektiva meningar som: ”Sure, låter bra”, när han tackar ja till min långa intervjuförfrågan, och: ”Ok ses där 10 am”, när jag meddelar var jag ska bo.
Och plötsligt ser jag honom vinka till mig från en Porsche Cayenne.
Vi har aldrig träffats, ändå är han så välbekant. Den dyra kostymen, de eleganta skorna, den välstrukna skjortan, de vita tänderna, de leende ögonen, de kraftiga käkarna, den muskulösa kroppen. Och glasögonen. Det här är ju Clark Kent, tänker jag. Stålmannen. I NYC.
– Får jag se dina ögon! utbrister han och skjuter upp mina solbrillor i pannan. En stor kram och en puss har jag redan fått.
Solen lyser in genom takluckan, rutorna är nedvevade och stereon pumpar ut musik, men inte hiphop som från de stora amerikanarna som rullar här varje dag, utan pop och gamla 70-talshits, och Fredrik byter låt lika ofta som han byter fil och samtalsämne.
– Jag gör ju inte intervjuer för svensk media längre, jag gillar inte deras vinklar, men QX gillar jag, den är det som mina vänner som läser.
– Har du bälte på dig? Jag körde för första gången i höstas och köpte bilen innan jag tog mitt körkort. Det var lite strul att försäkra en bil när man inte har körkort men det löste sig… och körkort gick snabbt att ta. Det var som mäklarkursen. Tre veckor. Inga tre år på universitetet som i Sverige.
– Vad gillar du för musik? Gillar du Pink? Vänta jag ska spela en låt bara för dig…
När jag hinner klämmer jag in lite frågor här och där, men tyst för mig själv konstaterar jag att de här 2-3-4 minuterna lätt hade räckt för att få mig i säng – om jag hade varit bög.
– Du fick svaren på mailen va?

Fredrik avbryter mig i mina funderingar. Det han syftar på är mina frågor till den kommande faktarutan som jag jetlaggad skickade vid 5-tiden imorse, för att förbereda honom inför intervjun. Det jag inte hade räknat med var att svaren skulle finnas i min inbox när jag sömndrucken vaknade för andra gången.
– Ja, jag har läst dem, svarar jag. Och jag är nyfiken på hur det kommer sig att du alltid svarar så snabbt.
– Jag har läst en bok som heter The Power of Now. Den handlar om att man ska vara i nuet och inte skjuta upp saker. När något dyker upp tar jag tag i det direkt. Det kommer ett mail. Jag svarar. Inget läggs på hög. Det gör att livet blir lite enklare. Nu är vi framme!
Vi kliver ur och Fredrik visar mig en fastighet som håller på att byggas. Arbetare springer runt och jobbar i hjälmar och de säger att vi också måste ha sådana om vi ska åka upp i byggnaden. Jag sätter på mig min, Fredrik håller sin i handen medan han visar mig runt. Lägenheterna är unika, de har glasväggar. Högst upp på taket ska det byggas en gemensam jacuzzi. Utsikten är fantastisk.
– Fredrik man måste ha hjälmen på sig, säger jag och puttar honom retsamt.
– Nej.
Svaret är korthugget och jag fattar att när den här mannen säger nej, då betyder det nej. Efter en stunds tystnad lägger han till, lite mjukare:
– Jag klippte mig igår. Jag tänker inte förstöra frisyren. Är den snygg?
Jag bekräftar och Fredrik ler nöjt. Fastigheten är en av hans många Manhattanprojekt. Han säljer ut lägenheterna innan de byggs och ett sådant här stort projekt kan ta 2-3 år att fullfölja innan köparna kan flytta in och Fredrik får sina pengar.

Kunderna är människor som kan stiga in på ett mäklarkontor och köpa en lägenhet för 10 miljoner kronor – cash. Just nu är en lägenhet till salu för 100 miljoner kronor. Det blir en hel del pengar även till Fredrik, förstås.
– Vad jag gör med pengarna? Tänk att alla ska fråga det. Jag köper bilar, jag har köpt en lägenhet i Mexico, jag reser. Jag var just i Amsterdam och jag ska till Wien och till Barcelona och till Mykonos. Men vadå. Jag tjänar inte mycket. Inte jämfört med andra som bor här. Nu måste jag äta. Jag är som Skalman.
Fredrik parkerar bilen i garaget där han bor, och nej, jag får inte se lägenheten, den blev han trött på att visa upp efter att tidningen DiEGO var där och rotade bland porrfilmsstatyetterna i kalsonglådan, ”men den är inte så märkvärdig, den är inte stor, men den är väldigt fin och ligger i en fin byggnad och det är väldigt högt i tak, 16 feet, det är väl fem och en halv meter nånting”.

Vi befinner oss i Chelsea och mäklarkontoret ligger runt hörnet. Det är inbjudande med glasväggar från gatan och det finns inte så många annonser bakom rutorna.
– Folk ska kunna komma in här och säga vad de vill ha istället för att peka på något som finns, säger Fredrik och ger mig en snabb guidning i lokalen innan vi går över gatan till ett lunchställe.
Under den korta promenaden dit tar Fredrik plats på trottoaren och tittar sig oblygt om efter en mörk och senigt vältränad kille i sportigt hängiga jeans och t-shirt: ”Du frågade mig vad jag gillar för typ, det där är min typ!” utbrister han och skrattar, sedan spänner han bicepsen och slår fast att gymmandet går bra nu:
– Det är som att jag håller på att förvandlas till en seriefigur! garvar han och när jag svarar ”Ja” garvar han ännu mera.
– Vadå ja? Haha.
Han kan ju inte veta att jag redan konstaterat att han är Stålmannen och ser honom som en cartoon. Istället klappar han sig själv om magen:
– Känn! Inget fett!
– Det har inte jag heller, skrattar jag tillbaka, men Fredrik tar mig inte på magen utan på mitt ena bröst. Jag tar inte illa upp. Det går liksom inte. Det hade nästan varit mer oväntat om han inte hade gjort det.

På restaurangen får vi in det Fredrik brukar äta, grillad kycklingfilé med en stor sallad, och med mat i munnen blir Fredrik för första gången tyst och jag ställer mina frågor.
Hur har du lyckats slå dig fram här som fastighetsmäklare?
– Hårt arbete. Innovativa lösningar. Och det är en fördel att vara svensk för det gör att folk litar på en. De ser i ögonen att man talar sanning. Det finns så många mäklare här som hustlar och har dåligt rykte, jag gör inte sånt. Jag är alltid ärlig i jobbet och det vinner jag på.
Vilka är dina bästa tips för den som vill flytta hit och göra karriär?
– Du måste kunna sälja dig själv hela tiden och det är ganska osvenskt. Du måste kunna ställa dig upp inför en folkmängd och ta kontrollen, det gör man inte i Sverige, man får inte lära sig det i svenska skolor. Här måste du kunna det. Folk måste lyssna på dig och förstå vad du säger och du måste övertyga dem om att du har rätt. Annars kommer något annat större ego och tar över och såna finns det gott om här i stan.

Medan jag antecknar detta ser jag i ögonvrån hur Fredrik börjar käka från min tallrik.
Men Fredrik, brukar man inte fråga först!
– Nej, inte om man betalar, haha. Och du har redan sett mitt skrynkliga kostymarsle och jag har klämt dig på tuttarna, haha. Sedan har jag en sak till att säga om det där med karriären, det är så typiskt svenskt att sitta och fråga hur man ska göra, istället för att bara göra det. Jag fattar inte varför man sitter i Sverige och säger att man vill flytta till New York. Ja men gör det då!
Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?
– Jag går till gymmet kl 7, är på jobbet kl 9, äter ingen frukost, flänger runt hela stan och pitchar nya projekt och visar lägenheter och håller möten med alla anställda, vi har 55 agenter. Kommer hem vid 18, tar av kostymen, leker med hundarna. Efter det tar jag en promenad eller joggar eller går till gymmet igen. Sedan hem igen och jobbar ett par timmar. Sedan avslutar jag dagen genom att beställa hem mat och ligga i sängen och kolla på tv tills jag somnar, eller så går jag ut med vänner och äter middag och går på någon fest. Sedan börjar hela grejen om igen. Men varför sitter vi och pratar om det här, det låter ju helt ointressant!
Det är det inte alls, hur många hundar har du och vem tar hand om dem på dagarna?
– Jag har två hundar och en maid som bor hemma hos mig och tar hand om allting. Det är en lesbisk kvinna. Nu kommer läsarna undra varför vi sitter och snackar om det här, haha… Vet du vad, visst är livet fantastiskt.
Är det?
– Ja. 80 procent av livet är vackert och de resterande 20 kan man lära sig att se som vackert.
Hur då?
– Det är ett buddistiskt sätt att tänka, som yin och yang, att utan det svarta så finns inte det vita, så även när man är ledsen och sitter hemma och gråter, är det vackert. Det är som ett mörkt rum, om inte det mörka fanns så skulle man inte se solstrålen som lyser in genom fönstret.
När känner du dig som mest harmonisk?
– Nära vatten, på en strand vid havet eller här vid floden, när jag lyssnar på musik i min iPod och går runt i shorts och inte har några ägodelar på mig och är helt ensam utan någon annan människa runt omkring mig. Det är en meditativ upplevelse, jag känner mig helt tillfreds inombords. Men det är ju på grund av det här med yin och yang, det är andra sidan av samma mynt och jag kan inte ha det ena utan det andra, det är ju för att jag alltid annars är med folk och flänger runt som jag mår bra när jag avskärmar mig. Det är kombinationen av de båda tillstånden som gör mig tillfreds och harmonisk.
Vad är du mest stolt över?
– Att jag har hittat den här balansen. För det är något jag inte har haft. Det är ett tråkigt svar, men det är ett bra svar.
Vad skäms du för?
– Massa saker. Som vad jag har gjort med före detta pojkvänner.
Ok, då har jag bara en fråga kvar: Vad är det bästa som skulle kunna hända dig innan du går och lägger dig idag?
– Det bästa som kan hända… Det har redan hänt!
(tystnad)
– Men vadå. Är du klar nu?
Ja.
– Jag är chockad. Lägg till det. Skriv: ”Fredrik Eklund är i chocktillstånd för att Magda Gad inte frågat en endaste liten fråga om porren.”
Jag skriver det, sedan lutar vi oss tillbaka, mätta och belåtna och sitter där en stund och tittar ut över Manhattan.