Aimee is my kind of man

Musik

Nu hade jag just sett ”Magnolia”, blivit helt tagen av den fantastiska filmmusiken som till stor del är sånger av Aimee Mann, då ”Bachelor No.2” sattes i min hand. Så jag lyssnade noggrant och fann något spännande. Och ännu mer spännande blev musiken efter ett kort men intensivt samtal med denna egensinniga musiker.
Den taniga blondinen som heter Aimee Mann hälsade mig välkommen in i ett rum på Strand hotell en regnig tisdagskväll i Stockholm. Hon hade just anlänt från Milano och skulle vidare till nästa Europeiska storstad dagen efter.

Så vad önskar Aimee Mann att svenskarna ska veta om henne och hennes musik?
– Nja, jag tänker inte så, jag vill inte lägga fram mig själv. Jag är här för att lära mig lite om landet och se om vi kan komma tillbaka hit och ge konserter. Jag är inte ute efter att erövra världen.
Hon ler, att bli professionell musiker var aldrig något mål i sig utan en följd av att tycka om att hålla på med musik.
– Jag vet inget bättre. Egentligen var det inte så mycket ett val. Efter High School visste jag inte vad jag ville göra med mitt liv. Jag tyckte en massa saker var kul, som musik och konst, men kunde egentligen inget. Så jag sökte till Berklee College of Music, tanken var att om jag lärde mig lite kunde jag få reda på om jag hade någon talang. Jag lärde mig snabbt, upptäckte att jag hade en god förmåga att lära och gick med i ett punkband. Vi fick alltfler spelningar på klubbar i trakten, och vi tyckte att det var stort!
Hon lägger av ett av sina hjärtliga garv.
– Du vet, din värld är väldigt liten, du tänker inte i större termer än det. Och så sätter du bara ena foten framför den andra utan att riktigt förstå var det leder. Jag förstod aldrig vad det innebar att bli en professionell musiker. Fattade aldrig att man då ägnar mer tid åt att marknadsföra skivan än att göra den. Det handlar om att posera inför kameror och göra videoinspelningar.

Hon poserar illustrativt inför en luftkamera och försäkrar sig om att jag förstått vad hon menar.
– Man känner sig som en stor bluff. Man försöker vara sig själv, äkta, men förväntas bete sig som en fåne -spela samma låt om och om igen framför en kamera.
– Fast på något sätt är det värt det. Jag har, efter femton år, hittat ett sätt att handskas med det hela, och vissa saker är vettiga. Fast visst kan det få en att känna sig schizofren. En av anledningarna att jag började skriva sånger var att jag tyckte det var svårt att tala med folk, jag var mycket otydlig. Och dessa är de egenskaper du förväntas ha! Om jag hade haft de egenskaperna tror jag inte jag hade behövt skriva sånger.

Hon tystnar, verkar tänka efter.
– Det är värt det. Jag har gjort upp egna regler så att jag ska trivas bättre.
Ett exempel på en sådan regel är att Aimee Mann inte tillåter någon fotograf komma in efter vårt samtal.
– Jag har just landat, är trött och vill inte sitta och posera framför en kamera.

Fast nog hade det ändå blivit bra bilder tänker jag, för hon ser oförskämt fräsch ut. Aimee Mann är verkligen vacker på ett naturligt, spännande sätt. Här finns inte tillstymmelse till divalater varken i sätt eller utseende. Hon ter sig som den där trevliga granntjejen man kan dricka kaffe med på torsdagsförmiddagar.

En bidragande faktor till att hon började skriva musik var att hon saknade någon musik för sådana som hon själv.
– Jag önskade att det fanns någon kvinna som gjorde sådan musik som jag kunde identifiera mig med. Då på åttiotalet var de kvinnliga musikerna väldigt sexiga och så, det var inte min grej… Så jag tänkt ”okej det finns inget, om jag vill ha det får jag göra det själv”. För tjejer som mig skulle jag göra den musik som saknades.
– Det är svårare att tänka så idag, nu finns det flera kvinnliga musiker som gör meningsfulla sånger med bra texter. Första gången jag hörde Fiona Apple, tänkte jag direkt att nu kan jag lägga av.

Lyckligtvis gjorde hon inte det! Och jag är inte ensam om att tycka det. Musiken till ”Magnolia” fick både en Oscars- och en Golden Globen nominering, och nu även en Grammy-nominering.
Efter att länge ha legat på större skivbolag, där man önskade radiovänligare låtar och krävde en mer kommersiell framtoning, bildade Mann för något år sedan ett eget bolag (Superego records), för att få göra sin egen grej.
– Ja, musikerlivet var inte alltid så kul, men nu med mitt egna bolag och den nya skivan är det super kul! Det är häftigt att man kan vara ett skivbolag med bara en artist… Jag har en suverän manager, och vi har frihet att fatta egna beslut och hitta på annorlunda sätt att marknadsföra skivan.

Aimee Mann vill inte erövra världen, hon vill inte vara någon stjärna. Att vara stjärna testade hon i gruppen ’Til Tuesday, som slog stort i USA på 80-talet, med en topp-tio singel och idogt framträdande på MTV. Uppmärksamheten det förde med sig tilltalade henne inte alls.
– Att vara en stjärna är att vara känd för ingenting –för att ha synts i TV. Folk kom fram utan att veta vad det var jag gjorde! Numer är det bara folk som köpt skivan som kommer fram och det är en helt annan sak än den hysteri som kom av att vara ett välkänt ansikte i amerikansk tv.

Hon grimaserar, Aimee Mann gör inget endast för att synas.
Det är bara att hålla tummarna att hon fick ett bra intryck av regniga Stockholm och svenskarna, så vi får se mer av henne och hennes musik här på scenerna i sommar. I väntan på det kan ”Bachelor No.2” få snurra vidare hemma i stereon, än har den inte slutat växa.

http://www.qx.se/info/prenumeration.php

Källa: Från tidningen QX

Publicerad: 2001-03-30 01:00:00