Charlotte Nilsson blir Popprinsessa

Du släpper en ny platta snart. Vad kan vi vänta oss av Charlotte den här gången?
– En mycket poppigare, mer genomtänkt och starkare platta. Folk som bara har hört ”Take me to your heaven” blir nog förvånade samtidigt som de som älskar Take me… inte blir besvikna.
När släpps albumet?
– I mars eller april. Nu i slutet av januari och i februari ska jag spela in de sista 4-5 spåren som fattas. Det här känns så bra och jag har massor av bra låtar.
Känner du dig besviken att förra plattan floppade, för det gjorde den väl?
– Njae, jag kan inte känna att det är en total flopp även om man hade hoppats på större försäljningssiffror. Plattan sålde 20.000 exemplar på tre veckor och jag tror att den ligger i krokarna runt guld här i Sverige nu så den har ju sålt på ganska okej.
– I alla fall med tanke på att vi inte gjorde någon TV-reklam, ingen radioreklam och ingen direkt lansering i pressen här hemma. Och att jag sen bara gjorde ett TV-program där jag framförde en låt från plattan. Så jag kan inte anse att det är en total flopp.

Det kan ju lätt verka lite spånigt att inte promota en platta när man precis vunnit Eurovision Song Contest!?
– (skratt) Ja, det förstås. Men bara för att det inte syns här hemma i Sverige så betyder det inte att man sitter med armarna i kors. Vi satsade det mesta krutet ute i Europa och där har ju plattan sålt helt annorlunda. Det var ett enormt mycket större sug efter mig i bland annat Holland, Belgien, Luxemburg och England än vad det var här hemma. Och det är det fortfarande.
– Jag får förfrågningar hela tiden. Jag ska till exempel ner till Spanien nu och vara gäst i deras Melodifestival. Sen har jag redan fått förfrågningar från USA när de gäller de nya spåren.

Så du struntar i lilla Sverige den här gången då?
– Absolut inte! Vi började med att släppa singeln här i Sverige, Norge och Danmark. Sen släpps den i Holland, Belgien och Luxemburg med en liten förskjutning. Man hinner ju inte följa upp och vara på alla ställen samtidigt.
– Det var väl lite av misstaget vi gjorde förra gången. Men vi kunde inte göra så mycket åt saken, allt hände ju på en gång. Det small ju bara till när jag vann. Den här gången är det mer genomtänkt.

Vilken är den största skillnaden på Charlotte som sitter här idag och Charlotte som vann Eurovision Song Contest?
– Lite äldre lite klokare (skratt). Den största skillnaden är rent musikaliskt som jag sa tidigare. Poppigare och mer genomtänkt. Förra plattan hade jag ju börjat jobba med ett halvår innan Melodifestivalen. När jag sen gick och vann så blev det ju lite panik. Vi var ju mer eller mindre tvugna att slänga in de sista spåren och göra färdigt plattan. Så den blev rätt splittrad.
– Den här plattan som kommer har fått växa fram, vi har lagt ner otrolig energi på att leta låtar och gett projektet den tid det behöver.

Varför tror du att du har en så stor och trogen skara gayfans?
– Ja säg det? Men det är sant jag har en jättepublik bland småtjejer och bögar. Det kanske är för att ni gillar när man sticker ut lite. Det inbillar jag mig i alla fall. Och jag är ju inte direkt tjejen som går upp osminkad med skitigt hår på scenen. Ju fetare strasshalsbandet är ju roligare tycker jag att det är. Det ska vara mycket smink, mycket hår, kroppsnära grejer, det tycker jag är kul. Sverige har för lite av det.
– Jag försöker hela tiden eftersträva lite glamor. Det ska ju ändå vara skillnad på privatpersonen Charlotte och artisten. Sen sticker jag inte under stol med att jag hellre slänger på mig en peruk om det ser bättre ut än mitt eget hår, eller lägger ner engeri på att färga håret 20 gånger om jag tycker att det behövs.
– Jag tycker att det är jättekul med styling, kläder och smink. Det handlar om artisteri och ett brinnande intresse! Det är inget jag ska behöva skämmas för.

Så privatpersonen Charlotte sitter inte framför spegeln i timmar och sminkar sig innan hon går ut?
– Nej sån är jag ju bara på scenen. Jag går ju inte omkring hemma eller tillvardags i höga klackar och uppspacklad. Och här går jag på date med en kille och du ser ju hur jag ser ut nu (gapskratt).
Ja, man känner knappt igen dig. Jag blir nästan mörkrädd! Nej då, så jävlig ser du ju inte ut (skratt).
– Jag känner att jag inte behöver gå omkring asspacklad på dagarna. Jag kan faktiskt se mig i spegeln och tycka att jag ser helt ok ut utan smink.

Var det en stor omställning att gå från dansband till att vara soloartist?
– För mig var det inte så stor skillnad. Jag kastades ju direkt in i en medial verklighet när jag började i Anders Engbergs band redan 1994. Expressen stod ju i princip utanför dörren samtidigt som jag fick jobbet. Men självklart har det trappats upp. Det var ju inte alls då vad det är idag. Men jag blev ändå offentlig på en gång då jag började hos Anders. Det blev TV, det blev platta och tidningar och så vidare.
– När jag sen vann Melodifestivalen blev det ju hysteriskt! Men jag hade ju i alla fall fått en viss vana.
– Även om man spelar i ett dansband så har man alltid fans som står och väntar, det är liksom en karusell runt det hela. Så det var inte så stor skillnad, det var bara att multiplicera det några gånger.

Men någon skillnad är det väl?
– Ja, den största skillnaden är betalningen. Det är sååå dåligt betalt att vara dansbandssångerska. Det är ett jävla slit, ligga ute 3-4 dagar i veckan. Man säljer inga skivor och skulle man mot all förmodan sälja skivor så har man alltid skitavtal. Det spelar ingen roll om man säljer 80.000 exemplar för sen ska man dela det på sex personer. Det gör heller ingen skillnad om man är sångerska eller trummis, kakan ska delas lika på alla bandmedlemmar.
– Jag var så involverad i Wizex. Jag gjorde lika mycket intervjuer då som nu, fotosessions för tidningar, satt med och skrev texter och slet arslet av mig. Inte för att någon tvingade mig utan för att jag valde det själv, jag är sån. Men man fick inte en extra spänn för slitet.
– Så den stora skillnaden är att varje liten grej jag gör som soloartist går direkt tillbaka till mig.

Varför slutade du?
– Samarbetet funkade helt enkelt inte. Och när jag sen vann Eurovision kände jag att det var dags. Jag var ju bara anställd som sångerska i Wisex, precis som ett vanligt jobb alltså. Folk byter ju jobb dagligen. Det är ju inte konstigare än att en journalist säger upp sig från Expressen och börjar frilansa.
– Mitt mål var att sälja guld med ett dansband. Och det lyckades vi med. Sista plattan jag gjorde ihop med Wizex sålde 60.000 exemplar. Deras nya med Paula Pennsäter har inte sålt lika bra vet jag, så det känns ju lite skönt (skratt).
– Men jag har lärt mig massor och gått en lång väg. Jag har liksom inte fått någonting gratis.

Vad har du gjort nu när du inte synts på ett tag?
– Jag åker ju runt hela tiden både på företagsgig och för allmänt folk på diskon och sånt. Men nu gör jag ingenting förrän jag släpper plattan eftersom jag vill ut med mina nya låtar. Jag har ju liksom bara en hit så jag längtar efter att få köra de nya låtarna.
Tycker du inte att det är tråkigt att åka runt och sjunga Take me to your heaven?
– Det går inte att tänka så och jag får inte tänka så. Det är bara att acceptera att Take me… kommer följa med mig i graven (skratt). Lite som Lill-Babs ”Klas-Göran”. Det är klart jag hellre vill sjunga min nya singel, men det är få förunnat att vinna Eurovision Song Contest.

Annars då, har du inte någon underbart syndig last?
– (gapskratt) Det skulle väl vara kläder och skor! Det är väl min tunga last här i livet! Det är liksom lite för kul med kläder och skor. Jag vågar knappt berätta för Nicola när jag handlar hem grejer längre. Han blir galen (skratt).
Men ni har ju precis flyttat in i en femrummare här på Östermalm så du borde ha massor av utrymme att gömma grejer på?
– Njae, inte riktigt för vi har ju rivit en del väggar (skratt). Det är faktiskt något annat jag gjort hela hösten när jag inte synts. Från augusti till november har jag jobbat heltid med den nya våningen. Det hade ju aldrig funkat om man haft ett vanligt jobb. Jag hade aldrig kunnat drömma vilket slit det skulle vara. Jag har haft mellan 15 och 20 hantverkare hemma som byggt om hela våningen.
– Jag har ritat och bestämt allt själv. Från garderober, köksluckor, badrum, hur kakelplattorna ska sättas, lärt mig vilken tjocklek rören i väggarna ska ha, hur jacuzzin ska kaklas in, värmeslingor, elektronik… en djungel jag lovar!

Har Nicola något att säga till om när det gäller din karriär?
– Jag är inte tjejen man sätter på plats direkt och Nicola är inte så typiskt machoitaliensk som man skulle kunna tro om det är det du syftar på. Han har inga som helst problem med att jag är en kändis eller stjärna och skulle aldrig lägga sig i och bestämma någonting om min karriär.
– Naturligtvis rådfrågar jag honom om saker, vad han tycker om olika låtar till exempel och sånt. Vi är rätt så coola båda två. Han har ju sin restaurang som verkligen går bra och blivit hyllad i pressen och jag har min sångkarriär.
– Min syster brukar säga att; ”Charlotte är så smart att hon får Nicola att tro att det är han som bestämmer fast det i själva verket är hon själv som gör det!” (skratt). Det kanske är därför det funkar så bra?

SVT ville att du skulle dela ut en blomma till vinnaren i Globen, varför gjorde du inte det?
– Jag har väl aldrig hört något så jävla dumt i hela mitt liv! Det vore ju en sak om jag som alla andra som vunnit hade fått sjunga ”Take me to your heaven”. Men när de satte stopp för det och enbart ville ha dit mig för att dela ut en blomsterkvast så kände jag liksom ”aldrig i livet”. Då kan de ringa till Fröken Sverige istället eller ta en modell eller vem som helst. Fröken Sverige är till för att dela ut blommor. Det tar ju ändå bara två sekunder att dela ut blommorna. Jag vet ju hur det är, jag har ju själv vunnit…
Men du ställde upp som blomsterflicka på Pride i somras?
– Ja, men det är ju en helt annan sak. De ville ju ha mig för att de gillar mig. Det är klart man gör en sån grej. Det var så jävla roligt, vilket drag!

Kommer du att ställa upp i Melodifestivalen igen?
– Man ska aldrig säga aldrig. Men varför skulle jag göra det? Det kan ju aldrig bli bättre, jag vann ju stora finalen. Det jag fick uppleva i Israel går ju aldrig att överträffa….

Charlotte Nilssons singeln ”You got me going crazy” släpptes den 25 januari. Albumet har inte fått någon titel ännu, men släpps i slutet av mars/början på april.

Publicerad: 2001-02-19 19:56:27