Leve hela Europas musik!

Debatt

Vad The Ark saknade var tillräckligt tydlig refräng och ett tilltal som på tre minuter gick igenom tv-rutan till dem som aldrig sett The Ark tidigare. Inget av detta kan lastas The Ark. Sverige gillar ”The worrying kind” och hade funnit den bäst lämpad som landets bidrag genom en gigantisk tv-omröstning.

Även om ”Waterloo” vunnit även 2007 så kan man nog anta att inga kopior av originalet längre skulle ta hem spelet om Europas tittare. Går man tillbaka till Sveriges bidrag efter 1974 så finner man att vi, mer och mindre framgångsrikt, upprepade gånger har ställt upp med låtar sprungna direkt ur en tradition från ABBA. Ibland har likheterna i musikalisk uppbyggnad med ABBA varit mer tydliga än andra gånger, som i Charlotte Perellis vinnare ”Take me to your heaven” från 1999.

Också The Ark är sprungna ur ABBA. Men ju längre man kommer från Sverige i Europa desto mindre djupa har spåren av ABBA blivit. Östeuropéer och centraleuropéer, liksom sydeuropéer, lever i delvis helt andra musiktraditioner. Bara undantagsvis, ibland genom Eurovision Song Contest, lyckas en låt ur en annan musiktradition och på ett för öronen ovanligare språk överbrygga gapet. Det första exemplet på detta i eurovisionen var italienska ”Volare” redan 1958 med Domenico Modugno, 1973 tog vi till oss ”Eres tu” med Mocedades från Spanien och för fyra år sedan lyckades turkiska Sertab plantera in orientalisk musiktradition med ”Every way that I can”. En av vår tids kommersiellt största artister Ricky Martin kommer från den för svenska öron ovana spanska traditionen och fransk chansontradition har under de senaste decennierna genom bland annat Serge Gainsbourgs låtar nått utanför det frankofona området. Överlägset mest framgångsrika på överbryggande har dock brittisk och amerikansk musiktradition varit. Så framgångsrika att vi i hela Europa mer eller mindre har införlivat den så mycket att den känns som vår egen. I Sverige vidareutvecklade vi den med ABBA som en slags start.

Att musik, med sina rytmer och olika former i takt och ton, är mer än anglosachsisk musiktradition tycks bittert för Sverige att numera erfara varje år när det tävlas i eurovisionen. Bra låtar med omedelbart tilltal, stark inlevelse i framförandet och en medryckande refräng belönas av tittarna också när de kommer från Serbien eller Ukraina. För det var inget ”grannländer som bara röstar på varandra” som förde Serbien till vinst och Ukraina till andraplacering. Västeuropa hängde på. Medan vi i år själva just inget hade för Östeuropa att bjuda på som kunde överbrygga, även om vi själva i väst kanske gillade våra egna låtar. Därav den stigande irritation på begreppet Östeuropa som man inom svensk schlagerjournalistik kunnat läsa om de senaste dagarna. En negativ nationalistisk retorik har kunnat skönjas – en sådan som utmålar ”de andra” som ett problem för ”oss”. I de flesta andra sammanhang än harmlösa Eurovision Song Contest hade det varit omöjligt att vara så chauvinistiskt frispråkig. Christer Björkman har exempelvis tagit sig tolkningsföreträde att bestämma vad som är och inte är musik genom sitt uttalande om ukrainska Verka Serduchkas ”Dancing lasha tumbai” att ”en sådan låt får inte vinna”. Låten befinner sig i framförandet i en dragshowtradition som Björkman själv släppt in i Melodifestivalen genom After Dark och som musikaliskt ligger nära techno, med inspiration möjligen hämtad från vad Army of Lovers ibland släppte ifrån sig både vad gäller provokationsgrad och musikinnehåll.

Eurovision Song Contest är för otaliga européer varje år ett glädjeämne att förströ sig med. Att låta en animerad konflikt kring att Östeuropa blivit alltför dominerande i tävlingen fördunkla detta vore synd. Det är ett faktum att det finns något fler länder i Öst- än i Västeuropa. När då dessutom snudd på alla länder i Östeuropa deltar (bara Slovakien fattades i år) så förskjuter det självklart röstfördelningen mot östeuropeiska länder. Turkiet var som jämförelse drabbad av västeuropeisk musiktraditions dominans under årtiondena innan Berlinmuren föll.

Tycker man detta nu ändå är ett problem finns det kreativa lösningar att ta till. Radikalast vore konceptet ”ett telefonsamtal en röst”, baserad på ”en medborgare en röst”-förfarandet som tillämpas vid allmänna val. Tyskars och ryssars telefonröster skulle då bli likvärdiga montenegriners och albaners. Man kan också tänka sig att, ovisst hur framgångsrika, försök görs att få med de västeuropeiska länder med nationell tv-kanal som nu valt att stå utanför, vilket i bästa fall skulle addera Luxemburg, Monaco och Italien tillbaka till tävlingen. Slutligen kan man ha regionvisa delfinaler och en slutfinal med lika många deltagarländer från varje region. Oavsett alla dylika förändringar skulle det aldrig gå att hindra att låtar från ”fel” musiktradition, som serbiska ”Molitva”, eller låtar som ”inte är musik”, som ukrainska ”Dancing lasha tumbai”, hamnar i topp. Eftersom det är tittarna som ska säga sitt i slutändan, inte musikjournalister, en inbiten fanskara av tävlingen eller musikbranschen.

Eurovision Song Contest sände även i år i sina bästa stunder ut ett budskap om frigörelse från vad som kan tänkas stå i vägen för kärleken och sökandet efter den egna lyckan. Vinnande serbiska butchen Marija Serifovic sjöng sin kärleksbön i en scenkonstellation där hon omgavs av fyra fotomodellsvackra kvinnor, vilka ömt vårdade sin kvinnliga solist och tillsammans bildade en homoerotisk enhet. Ukrainska drugan Verka Serduchka ville vi skulle förenas i en dans där gamla gränser upphävdes och allt blev möjligt, vilket framfördes genom burlesk slapstick. Sverige hade skickat sina The Ark, vilka redan på sin första skiva ville att kroppen skulle bestämma vad man skulle välja, och Danmark sin dragqueen DQ, som bara genom att vara man på scen i kvinnokläder bidrog till upplösning av könsdikotomier.

Betydande sångstjärnor är alltid i någon mån divor, vilka Israels Dana International 1998 med ”Diva” ägnade en hel låt åt att hylla. ”Viva la diva” och leve all europeisk musik!

Publicerad: 2007-05-14 16:01:16