Anita Ekberg: ”Jag har gråtit spannvis med tårar”

Det är söndag kväll och Filmhuset är fyllt till bredden av nyfikna. Alla vill se Anita Ekberg. Biljetterna är slutsålda och många besvikna får vända på klacken. Jag känner mig lyckligt lottad som får komma in i salongen.
På scenen väntar två stolar. En i silver och en i guld. Mellan dem ett litet bord med två glas. Det ena fyllt vatten och det andra med vitt vin.
Publiken sjuder av spänning och en nästan nervös stämning breder ut sig. Det blir lite munhugg. Alla vill ha en bra plats.
Så äntligen gör divan entré.
Hon är svartklädd i kofta och byxdress. Elegant halsband, armband och örhängen i guld och topaz. Det blonda håret når ända ned till svanken. Hon slår sig ned i guldstolen. Sätter sig bekvämt; bredbent och bakåtlutat. Tar fram en svart solfjäder och svalkar sig.
När hon tilldelas hederspriset Lifetime Achievement Award och får frågan om var hon ska hänga upp plaketten kommer svaret rappt:
– På toaletten!

När Stina Lundberg Dabrowski ska slå sig ned i silverstolen reser sig Anita energiskt upp och fattar hennes händer.
– Upp! befaller Anita också gör de ”hoppet” tillsammans till publikens förtjusning.
Stina börjar med att fråga hur hon var som barn och Anita berättar att hon var en riktig pojkflicka. Hon växte upp i en syskonskara om åtta och hon hade fem äldre bröder som hon tog efter.
– Jag ramlade ner från träd och rev sönder mina kläder. Jag var vild, säger Anita och ber sedan om ursäkt för sin hesa röst:
– Min röst är vanligtvis trevlig men nu har jag varit ute och firat min födelsedag till fem på morgonen.
Ja och vad gjorde du när du träffade kulturministern igår? undrar Stina.
– Gjorde jag nåt med honom?
– Du nöp honom i näsan!

När Anita var liten drömde hon om att bli sjökapten eller jaktpilot. Hon var pappas flicka, han hade ju längtat så efter en flicka.
– Och plopp, så kom jag! skrattar Anita.
Men Anitas barndomsdröm slog som bekant inte in. Istället fick hon en annan karriär, som många drömmer om och som började i Malmö för 55 år sedan. Av en slump ställde hon upp i en skönhetstävling. Hon vann och blev inte långt därefter korad till Fröken Sverige. Och när de andra i hennes hemstad åkte över sundet för att köpa sprit i Köpenhamn korsade Anita Atlanten och damp ned som tjugoåring i Hollywood. Något av det första hon gjorde var att be den exentriske Howard Hughes dra åt helvete. Han föreslog att hon skulle operera om näsan, fixa tänderna och byta namn.
Svaret blev: ”Fuck you and go to hell.”
Anita räds inte orden. Hon ger ett ärligt och rättframt intryck och är så där härligt besvärlig. Hon avbryter när hon känner för det och svarar på frågorna lite hur hon vill. Det blir många sidospår och Stina får ställa vissa frågor både två och tre gånger.

I Hollywood fick Anita snabbt stjärnstatus och hon blev uppvaktad av män som hon tidigare klistrat upp bilder av hemma på väggen. Frankie Boy, Tyrone Power, Gary Cooper och många många flera. Männen blev förälskade i henne och rykten florerade i skvallerpressen. När Stina frågar om hon hade relationer med kavaljererna skrattar hon och utbrister: ”Jag hade behövt 75 år till för att hinna med det!”
Humor har Anita gott om. Hon slänger ur sig den ena träffsäckra onelinern efter den andra. Som när Stina undrar hur det var att åka till Grönland tillsammans med Bob Hope för att likt en Marilyn Monroe underhålla amerikanska soldater. Anitas svar är kort och koncist: ”Kallt!”

Dagens filmindustri ger inte Anita mycket för. Hon tycker det är för mycket krig, vulgäritet och nakenhet. Hon säger att idag skönhetsopererar skådespelare sig och gör en film, men imorgon vet ingen vem de är. När Claudia Schiffer och Victoria Silvstedt kommer på tal, eftersom de båda försökt efterlikna Anitas berömda Fontana di trevi-scen, avbryter Anita:
– Förlåt mig, men kalla dem inte stjärnor! De är inga stjärnor och de kommer aldrig att bli det.
På frågan om Anita gillar att gå på bio växlar hon till engelska, som om hon plötsligt tröttnat på den oglamourösa svenskan:
– Not really, ´cause the films are shitty and no writer knows how to write a decent script.
Sedan sträcker hon ut sitt stora glas med vitt vin mot publiken och frågar: ”Vill ni ha?”
Det är lätt att förstå hur Anita kunde bli filmstjärna, men alla kunde inte hantera hennes framgång. När hon kom hem till Malmö efter fem år i Hollywood blev hon väldigt dåligt mottagen.
– Det här är väldigt svårt för mig att prata om, säger Anita och rösten stockar sig.
Hon sväljer och fortsätter att tala med blanka ögonvrår:
– Journalister kan vara riktigt elaka. De kan verkligen skada en människa. En journalist som hette Rune Moberg kallade mig för dålig flicka och skrev ”Res hem Anita”. Han skrev att jag var skadlig för Sverige. Läste man mellan raderna så kallade han mig för hora.

När Anita kom hem till sin mammas och pappas hus slöt en folksamling upp och skrek saker som att ”hoppas att ni är därinne allihopa så vi kan döda er alla samtidigt!”
Anita tror att det var ett fall av den svenska avundsjukan.
– Jag har gråtit spannvis med tårar, berättar hon och börjar gråta.
Men nu då, undrar Stina, nu är det väl inte så längre? Tror du inte att många tycker om dig och hyllar dig? Du har fått en utmärkelse här idag?
– Hipocracy!!! utbrister Anita.

Nu bor Anita i Italien. Även där har hon blivit utsatt. Hon har blivit jagad och förföljd av paparazzis. En gång när de trängde sig in i hennes trädgård tog hon fram sin pilbåge och sköt en av dem i rumpan. Pilbågen stod i hallen för Anita älskar att skjuta och gör det nästan dagligen. Är det inte pilbåge så är det gevär eller pistol.
Efter alla år av förföljelse har hon fått lära sig att ta hand om sig själv. En gång när hon blev anfallen av papparazzis när hon skulle ut och handla kom en polis till platsen. Han passade på att köra upp handen rakt i baken på henne istället för att hjälpa till.
Några intervjuer ger Anita knappt längre.
– Och ger jag en intervju ska de förbanne mig betala!
Tidigare under kvällen har Anita invigit fotoutställningen som finns i Filmhusets lokaler. Tycker hon att bilderna är vackra?
– No.
Men har du inte sett på dig själv som vacker? undrar Stina.
– Jag är den jag är. Ärlig. Tycker om människor. Men jag tycker om djur bättre. De sviker inte. Skär inte kniven i ryggen.

Det har blivit dags för Stina att avsluta intervjun. Timmen har gått mot sitt slut och snart ska publiken få se den berömda La dolce vita. Men det ska inte Anita.
– Jag tror jag kastar upp om jag ser den en gång till! skrattar hon.
Men innan hon går berättar hon den sanna historien om den berömda scenen i Fontana di trevi.
Anita hade varit ute en hel dag och blivit fotograferad för en veckotidning. Det var i Rom i augusti och det var 35 grader varmt. Hon hade stora kjolar på sig och ett par högklackade guldsandaler. När klockan hunnit bli halv tre på natten var alla mycket trötta.
– Jag tog av mig sandalerna och gick runt där på de små bakgatorna i Rom och så skar jag mig i foten. Vi kommer fram till min fontän, ja den är min!, och på den tiden var vattenfallet på även på natten. Jag satte mig på kanten för att tvätta av mig. Vattnet var så svalt och så skönt och jag reste mig upp och jag drog upp alla kjolar och jag gick ut i vattnet och in bakom vattenfallet. När jag stod där ropade jag på fotografen: ”Get your ass over here!”
Fotografen, som hade somnat, vaknade till av Anitas tillrop och möttes av en bedårande syn. Han slängde sig över fotoutrustningen och när de fantastiska bilderna sedan spreds över världen så fick Fellini syn på dem och the rest is history…

Publicerad: 2006-10-02 14:26:31