Jag var där – mitt i skiten

Pride 2006

”Panorama”, ett av de lettiska tv-bolagen, visade i nyhetssändningen under lördagskvällen bilder från en stillsam kransnedläggning vid monumentet till ära för dem som mördades i koncentrationslägren i Nazityskland. Efter inslaget hölls en 30 sekunder lång tystnad i tv för att sörja att ”demokratin var död”. Det är stora ord. Då börjar man förstå att det handlar om mer än bara bajsattacker.

Tidigare under dagen utanför Hotell Reval i centrala stan hade en mobb samlats i väntan på festen som utgjorde plan B eftersom paraden nekats genomförande. Mitt framför 10-talet tv-kameror och ett par poliser inom en radie av två meter går en av motdemonstranterna och spottar en kvinna i vårt sällskap rakt i ansiktet. Polisen ingriper inte utan påpekar att hennes närvaro är provocerande och uppmanar oss som sitter på terrassen att gå in i hotellet.

Fredliga festglada pridefirare låstes in på ett hotell då man inte tilläts gå i parad. Den ca 300 personer stora våldsamma demonstrationen utanför hotellet som angrep pridefirare och vanliga hotellgäster urskillningslöst skingrades inte trots uteblivet tillstånd för motdemonstrationer.

Efter festen evakuerades de internationella gästerna. Vi smögs ut via köks- och personalingången. Utanför stod en av hotellets bilar som var totalt nerkletad med allt mellan bajs och ägg. Vi fick själva gå fram till bilen på gatan från hotellet – genom små klungor av folk. Väl i bilen bombarderades vi med ägg och grus. Evakueringsvägen ut från hotellets bakgård till en restaurant långt borta från oroligheterna gick förvånansvärt nog via hotellets framsida där alla hundratals motdemonstranterna höll till. Att där passera mobben med en nedkletad bil var kanske inte det mest genomtänkta…

Borta på restauranten inbillade vi oss att vi var i säkerhet. Det lugnet varade i cirka 20 minuter. Utanför restauranten satt män med walkie-talkies. Innan vi visste ordet av så var motdemonstranter på plats utanför våra bord. Polisen följer konstigt nog inte efter och vi tvingas ringa 112 för att få hjälp. I och med att vi var engelsktalande kopplades vi hela tiden bort från växeln, ut i rymden. När slutligen en lettisktalande person tar över mobilen får vi tala med polis och begära hjälp. Under cirka 20 minuter är vi belägrade och restaurantens ägare och hennes tre vakter håller ställningarna i polisens ställe. När de väl kommer patrullerar de runt, men ingriper inte utan ser passivt på när vakterna jobbar sig svettiga. Polisens passivitet var skrämmande att se i en demokratisk stat!

När vi senare under lördagskvällen sitter på restaurantens uteservering och mobben så sakteliga börjar ge sig av kommer lettlands tjänsteförrättande premiärminister för att själv få höra om det som vi upplevt och på något sätt be om ursäkt för det som hänt. Men de inlåsta organisatörerna av Riga Pride som han mött på hotellet strax innan fick ingen ursäkt. Är det internationella anseendet så viktigt? Då borde man tänka sig för i det fortsatta arbetet för en fullständig EU-anpassning även när det gäller diskrimineringslagstiftningen.

Polisen kunde inte garantera säkerheten för Pride ansåg inrikesministern. Polisen sägs sakna resurser för dessa arrangemang. Då ska man ha i minnet att nyligen gästade USA:s president Bush Lettland och därtill hålls nästa NATO-möte i Riga i november. Hur ska deras säkerhet kunna garanteras då? Till saken hör att under Bushs besök utlystes två helgdagar och invånarna uppmanades att i största möjliga mån att lämna stan. Två lediga dagar, inte undra på att folk var så lugna och glada. Inte för att Pride skulle genomföras under de premisserna, men saken är att det visar på att allt går att lösa bara viljan och förståelsen finns.

Mobben bestående av bland annat organisationerna ”No Pride” och ”Take a stand for marriage” pratar om sjukdomstillstånd, nekrofili, förförelseteorier och pedofilanklagelser. Men trots detta så är det de som lägger människobajs i portionspåsar, kastar stenar, ruttna ägg och tomater. Man kan ju undra vilka det är som verkligen behöver en diagnos…

Visst kände jag på mig att det var viktigt att åka, att delta och visa mitt stöd. Men först på plats mitt i bajslukten och kaoset förstod jag hur viktigt vår internationella närvaro faktiskt var. Lettlands sak är vår.

Jag har sett. Jag har varit där. Jag har känt rädslan och oron på plats. Att sedan läsa oreflekterade förminskande artiklar i den svenska kvällspressen där själva bajset är huvudnyheten, inte bristen på demokrati, förbudet att samlas på allmän plats och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna.

Hur kommer detta att påverka Sverige i framtiden? Inte alls, ordet ”bajsattack” finns ju redan.

Artikelförfattaren är projektledare i Fritt Fram för Södertälje kommuns räkning

Publicerad: 2006-07-25 18:59:44