Fredrik Eklund har sett ”Brokeback Mountain”

Film

”Det är kallt och jävligt i New York ikväll men bögarna i Chelsea är varma. Jag läste om ”Brokeback Mountain” för ett år sedan: en mainstream Hollywoodproduktion med A-list-skadisar tillägnad oss? Eller tillägnad alla de andra, som inte är som vi? Det är en viktig kväll, i alla fall for mig.

Röken stiger ur munnarna utanför Clearview Cinema på 23:e gatan. Har är nästan alla bögar; vi lever i en del av en stad där vi är i majoritet och där mycket, på gott och ont, snurrar kring män som gillar män. Men ändå känns det som en historisk film för nu ska hela världen förhoppningsvis förstå hur vackert det kan kännas att vara kär, i en kille? Eller var det nu tvärtom: kan det vara en historisk film för nu ska jag få känna igen mig fullt ut? Var det så här alla andra kände när Titanic öppnade?

I biosalongen är luften fylld av förvantan. Bögarna tycks vara uppklädda, som om det vore vår egen Oscar-ceremoni där Jake och Heath redan kammat hem alla priser. Vi är bland de första i världen som ser den dessutom – den öppnar bara i New York och LA ikväll och bara vi har lyckats fa biljetter. Jag är förvanad att ingen bär cowboy-hatt. Inte ens några chaps. Många par förstas, som redan håller handen och ska för första gången men forhoppningsvis inte sista, få se en riktig Kärleksfilm pa stora duken. Och så rullar den igång.

Filmen utspelar sig i de kalla bergen i Wyoming. Det är en storslagen kärleksberättelse som sakta sveper fram och griper tag. Det är ingen scen i sig, ingen effekt, ingen replik som sätter speciellt intryck; utan en solid helhet som planteras i bröstet som en sorgsen hosta och inte vill slappa taget. Regissören Ang Lee får mig att känna mig som att jag smygtittar. Han låter mig kika in; han bedömer inte, säger inte mycket, utan låter varje foto dröja kvar. För en del kan detta kanske uppfattas som ett långsamt, trögt, eller kanske till och med intetsagande sätt att berätta. Men for mig är filmen perfekt – i sin renhet och stillhet.

Jake Gyllenhaal (som Jack Twist) och Heath Ledger (som Ennis Del Mar) gör utan tvekan sina livs roller. Jag såg precis ”Jarhead” med Jake, där han var rakad tokmacho soldat, och var spänd pa att se hans mjuka sida. Men det är inte mycket gay över den har filmen, trots allt; Jake och Heath är manliga, ruffa cowboys. De tuggar tobak, transporterar får och sover i tält. De säger inte mycket, förutom nar de dricker whisky runt elden. En natt har de sex – ja, vi får se Jake och Heath tungkyssas, spotta i handen och sätta pa varandra. Men när de vaknar morgonen efteråt i det anklagande ljuset vill de inte riktigt kännas vid det. ”I’m no queer, you know,” säger Heath. Men ”Brokeback Mountain” utspelas långt ifrån civilisationen och jag tänker att naturen är så vacker och ren att den ursäktar allt. De finner i varandra den stora kärleken. Men också, förstås, kärleken till naturen och det vilda, otämjda och sanna. De kan inte stoppa det som har börjat. De kan låtsas och kanske till och med lyckas lura varandra – men inte sina hjärtan.

Smärtan i filmen kommer från att de inte får vad de vill ha. De gifter sig på varsitt håll när sommaren är över och får barn. De träffas ett par gånger om året och ”fiskar”, men på ytan lever de ett heterosexuellt familjeliv. Jag gråter flera gånger, speciellt av Heath Ledgers ansikte av ensamhet och förvirring. Jag tänker: Han måste vinna en Oscar för det här. Jag tänker att han har gått sa djupt in i den har rollen som Ennis att det måste vara svårt att ta sig ur. Han vet att det liv som vecklar ut sig for honom är omöjligt att leva och att han kan straffas med döden, men ger ändå aldrig upp. Den kampen tror jag att vi alla har upplevt i större eller mindre grad i korta perioder och Heath Ledger far oss att minnas den”.

/Fredrik

Publicerad: 2005-12-28 12:00:00