Att komma till skivbolaget Warners huvudkontor för att lyssna på Madonnas nya album kräver ungefär lika många förberedelser som att hälsa på Jack Bauer på jobbet på CTU. Först dealar man om en tid och datum och när ens artikel får gå i tryck. Väl på plats lämnar man in mobiltelefonen i receptionen – i fall man skulle kunna använda den för ljudupptagning. I rummet där jag ska lyssna på mästerverket finns hela tiden en av Warners representanter närvarande. Det gör bara hela upplevelsen ännu mer spännande. Jag är nästan besviken över att ingen scannar mina pupiller eller nåt.
Men milda Madonna, heliga bögars moder – jag är då inte besviken på Confessions on a Dancefloor. Det är extremt svårt att sitta stilla på stolen. När musiken fyller det strama konferensrummet riktigt ser jag hur en discokula bildas i taket. Tanten har äntligen återvänt till det som gjorde henne stor på 80-talet: riktiga melodier och stompiga discobeat. Låtarna har sytts samman utan pauser och avbrott till en enda glimrande discodansdräkt. Det här är dansmusik med ett stort och bultande hjärta, producerat och komponerat tillsammans med Stuart Price – en av Englands mest begåvade DJ:s, känd i musikkretsar för egna projektet Les Rythmes Digitales. Nu för tiden vill Madonna kanske rädda världen med kabbalah – med den här skivan har hon definitivt räddat våra förfester för minst ett par år framöver.
Hung Up (Madonna, Stuart Price, Benny Andersson och Björn Ulvaeus)
Första singeln har ni säkert hört vid det här laget. Om inte det här blir en hit ska jag äta upp min hatt. Filterhouse med ABBA-flöjtarna från Gimme, Gimme, Gimme och en text man kan dansa. Hung Up är redan en modern Madde-klassiker, helt klart i klass med Music.
Get Together (Madonna, Anders Bagge och Peer Astrom)
Rätta mig om jag har fel, men jag tycker synthslingan i inledningen låter som Cyndi Laupers härliga gamla tryckare Time after Time. Get Together har en lätt melankolisk melodi och bas som känns i hela kroppen – finns det en bättre kombination? – med samma sorts kär-på-avstånd-nästan-en-stalker-aktiga text som Open your heart.
Sorry (Madonna och Stuart Price)
Det är ett fantastiskt driv i den här låten. Det känns som att sugas genom en tunnel av neonljus, och en hämndlysten text gör klart att det inte är någon idé att be Madonna om ursäkt.
Future Lovers (Madonna och Mirwais)
Madonna småstånkar som en småpilsk flygvärdinna i verserna, och det måste man ju gilla – men låten lyfter aldrig till de där riktigt himmelska höjderna. Future Lovers påminner en hel del om Kylies låt Light Years, från albumet med samma namn.
I Love New York (Madonna och Stuart Price)
Bara titeln får mitt lilla böghjärta att slå snabbare. Tempot på själva låten är dock en smula nerdraget. Texten nödrimmar ibland men det är rätt gulligt att låta New York rimma på other places make me feel like a dork. Det här är egentligen mer kul än bra.
Let It Will Be (Madonna, Mirwais och Stuart Price)
Här har Madonna återvänt till de senaste årens favoritämne: kändisskapet är överskattat. Men det är ingen präktig American Life-låt: det är skön melodi, stråkar, och Madonna som låter rösten bli sexigt loj som en spinnande katt.
Forbidden Love (Madonna och Stuart Price)
Har ingenting gemensamt med låten med samma namn från Bedtime Stories-skivan. Söta små plingeling-ljud, robotröster som körar och Madonna tar fram sagotanten i sig när hon sjunger texten om den förbjudna kärleken. Låtens breakdown påminner inte så lite om klassikern Popcorn, och tar oss in i…
Jump (Madonna, Joe Henry och Stuart Price)
Madonnas svåger Joe Henry har tidigare medförfattat hiten Don’t tell me. Personligen avskydde jag den – tyckte den lät lite väl Louise Hoffsten. Det här är något helt annat. Jump har om inte stulit så definitivt lånat en hel del synthslingor från Pet Shop Boys Being Boring. Och lagt in handklappsljud, hurra!
How High (Madonna, Christian Karlsson, Pontus Winberg och Henrik Jonback)
Uppställning! Här blir det disco i marschtakt. Återigen en text om hur Madonna längtade efter rikedom och berömmelse innan hon hittade den rätta stigen – den som vi nu marscherar på.
Isaac (Madonna och Stuart Price. Spoken word av Yitzhak Sinwani)
Det sägs att den här låten har åkallat kabbalah-kollegornas vrede eftersom låten handlar om någon helig gammal gubbstrutt. Skönt bisarrt med en akustisk och entusiastisk gitarr, stråkar, discobeat och vad jag förmodar är något slags helig judisk sång – typ som en manlig Ofra Haza.
Push (Madonna och Stuart Price)
Man får anta att texten handlar om Guy Ritchie – Madonna sjunger om tacksamhet mot någon som hela tiden pushar en att bli ännu bättre. Tempot är rejält nerdraget här, men det betyder inte att det är dags att kliva av dansgolvet. Ett tungt beat släpar sig fram med svepande ljud och inspirerar kanske till De sju slöjornas dans.
Like It Or Not (Madonna, Christian Karlsson, Pontus Winberg och Henrik Jonback)
Låten gungar oss fram till slutet på skivan. Madonna är skönt störig och berättar exakt hur mycket hon skiter i andras åsikter. Please don’t take offense har aldrig låtit så föga välment. Ett syskon, eller åtminstone en kusin, till Human Nature.
Publicerad: 2005-10-25 16:43:08
Uppdaterad 2016-12-13
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
