Stolta föräldrar till homosexuella barn

Varje år i Pride-paraden jublas och applåderas det mest åt gruppen som går under parollen ”Stolta föräldrar till homosexuella barn”. QX samlade tre av föräldrarna som brukar gå i paraden varje år. Det är Janne som har en dotter som heter Petra och som är lesbisk. Elisabet vars son Rikard är bög och Annie som har sonen Christoffer som är bög.
Hur gick det till när era barn kom ut för er?
Elisabet: Min son Rikard hade tagit studenten och flyttat till Boston för att plugga på universitetet. En dag ringde han på telefon och berättade att han är homosexuell. Det var den 1 augusti 1998. Och det slog ner som en bomb för min del för jag visste ingenting om homosexuella. Jag trodde mig inte ens veta att jag kände någon som var homosexuell. Men jag var relativt lugn när jag pratade med honom, det var ju inte så där att jag blev hysterisk och skrek ”Nej Nej Nej”… Men efteråt kom känslan av: vad är detta? vad har hänt? varför? Alla frågorna ramlade över mig. Och jag grät väldigt mycket, jag minns att jag satt i bilen och ropade till mig själv ”Rikard är bög” och tårarna rann. Att bara ta ordet bög i min mun var väldigt svårt. Jag hade inte anat någonting, jag visste att han hade mått dåligt på gymnasiet och att han gick till kuratorn, men han ville inte prata om det för ”det var ingenting man pratade med föräldrar om” sa han. Men eftersom jag visste att han gick till kuratorn var jag inte så orolig, för han var klok nog att söka hjälp. Och då fick jag lov att respektera att han inte vill berätta varför, men jag hade ingen tanke på att han skulle vara bög. Han hade även byggt upp ett nätverk av vänner som han berättat för innan och som han kunde falla tillbaka på om det inte skulle gå bra när han berättade det.
Elisabet: Jag ringde till RFSL dagen efter och grät och de sa att de hade en föräldragrupp som jag kunde gå till. Jag bara grät i telefon men jag dök faktiskt upp på föräldraträffen tre dagar senare och bara satt och grät. En pappa som var där bara höll om mig.
Janne: Min dotter studerade på annan ort. Hon var 25 år då. Sen en helg kom hon hem och ville att vi allihop skulle ses hemma hos hennes bror – det var jag, hennes mamma, bror och hans fru – och så sa hon ”jag har en sak att berätta”. Ja, så berättade hon att hon var homosexuell. Och det kom väl som en chock, men ändå inte. Men Petras mamma tog det väldigt svårt, men visade inte Petra det just då. Jag kände mig omedelbart ledsen för att jag inte kunnat vara med och stötta henne eller att jag inte funnits till hands när hon behövt det. Sen reste Petra tillbaka till skolan och mamma la locket på och hade väldigt svårt med kommunikationen.
Med Petra?
Janne: Ja, det blev svårt för hela familjen just när det gällde det här. Jag och min fru har varit gifta i snart 40 år och alltid kunnat prata om saker, men så fort jag försökte föra det här på tal så brast min fru i gråt och kunde inte prata om det. Vi hade kontakt med Petra under dessa år men min fru pratade aldrig med Petra om hennes homosexualitet under den här tiden. Däremot brevväxlade dom och min fru förklarade att problemet låg hos henne, inte hos Petra. Breven avslutades alltid med att hon älskade Petra. När det sedan gått en tid så var det Petra själv som sett att RFSL hade familjegrupper och hon skrev brev till mamma och berättade om dem. Så vi gick dit, jag var mer där som stödperson för jag hade egentligen inga problem med det här, men jag behövde nog komma dit också inser jag efteråt. Och när vi var där kunde min fru inte ens prata, hon hade jättesvårt att ta ordet homosexuell eller lesbisk i sin mun…
Janne: Föräldragruppen hjälpte oss oerhört mycket. Vi har fått så många nya vänner genom den. Och vi håller fortfarande kontakten.
Elisabet: Ja, nu träffas vi och festar ihop! (skrattar) Och har jättetrevligt. Och pratar om allt utom om våra barn.
Janne: I början pratade vi mycket om våra barn när vi sågs och vi såg kanske någon videofilm, men nu är det mer en social grej. Enda gemensamma nämnaren är ju att vi har homosexuella barn och jag tackar Gud för att vi har fått dom.
Annie: Jag har ju vetat om att min son är bög i 14 år nu. Men självklart var det en jättestor process när det hände. Christoffer var 17 år när han kom ut och hans pappa dog när han bara var 11 år. Han hade egentligen aldrig visat någon reaktion efter sin pappas död, så när han började bete sig märkligt och främjade sig från allt vad socialt liv hette trodde jag att det var en försenad reaktion på pappans död. Så på något sätt var det en lättnad när jag fick reda på att han var bög. Det var liksom ”jaha, var det bara det”. Ja, riktigt så lätt var det inte, men lite så kändes det faktiskt. Men jag blev nog mest rädd. Rädd för att folk skulle vara elaka mot honom. Jag tyckte synd om honom. Och för 14 år sedan var det inte lika accepterat som idag. Sen blev jag självklart ledsen, lite egoistiska tankar hade man ju om att man inte skulle få några barnbarn och allt det där.
Annie: Och jag var singel vid den här tiden och jag vet att jag tänkte ”vad ska jag säga om jag träffar någon?”. Och så träffade jag en kille och det var nästan det första jag sa ”min son är bög” (skrattar). Och han sa bara ”jaha” och ryckte på axlarna och tyckte liksom inte att det var något speciellt.
Annie: Christoffer hade också berättat det för sin bror först och så hade han flyttat hemifrån och det var nog en del i processen, att flytta hemifrån och ha sitt liv, ”säger de bara stick så har jag i alla fall mitt”. Jag minns även att jag var aggressiv en period då folk sa något illa om bögar eller ropade bög. Men jag vet att när någon skämtade på jobbet om bögar så vågade jag inte säga att min son är bög, istället jag sa ”jag känner en som är bög” och så tog jag dem i försvar väldigt starkt. Men den jag själv berättade det för först var min bästa väninna och vi grät ihop, sen har jag aldrig känt något behov av att prata med en massa andra personer.
Elisabet: Så här i efterhand kan jag tycka att jag betedde mig väldigt mystiskt direkt efter att jag fått veta det, jag skickade ett fax till min syster och svåger, jag skickade mail till mina tre närmsta väninnor där jag skrev ”Hjälp jag behöver er” i rubriken på mailet och så berättade jag vad det var som hänt. Och jag fick 100% stöd.
Annie: Men fick ni aldrig den här känslan ”har jag gjort något fel?”. För jag vet att jag tänkte att det måste vara mitt fel. Eller att det berodde på att Christoffers pappa dog och att han inte hade haft någon manlig förebild. Eller om det berodde på att han bara hade umgåtts med mig och min väninna jämt. Jag började skylla på mig själv.
Elisabet: Jag hann inte göra det eftersom jag kom med i den här föräldragruppen så fort, men jag hade väldigt mycket sorg ändå.
Sorg för vad?
Elisabet: Jag funderade mycket på vad alla andra skulle säga. Det var fortfarande något ”skämsigt” för mig. Jag hade jobbat mycket inom läkemedelsindustrin också så jag var insatt i HIV och aids, och jag hade sett ”fjollorna på TV” och tänkt: är det sån han är?
Janne: Jag kände också en oro, en jättestark oro för vilket liv det här skulle innebära för Petra, vilka fördomar hon skulle möta i arbetslivet. Sen kom de här frågorna upp om man hade gjort något fel. Petra var ju pappas tjej, hon höll på med killidrotter. Jag var intresserad av hockey och hon spelade hockey och det var inte speciellt vanligt på den tiden. Hon spelade fotboll och tennis. Ja, hon var lite killtjej. Och efteråt har vi pratat om hennes klädsel. Hon ville till exempel aldrig ha klänning. Men det ville ju mamma att hon skulle ha så det var ett ständigt tjat om det där. Och jag sa: ”låt henne klä sig som hon vill”. Men jag har kommit till insikt med att det här inte är något som vi har kunnat påverka. I början kunde man dock inte låta bli att tänka tankarna.
Elisabet: Jag minns en gång när Rikard var sju år och spelade fotboll, som alla småungar gör. Och så spelade de match, och mitt under matchen går han av planen och går fram till mig och säger ”Hörru mamma, måste man spela fotboll bara för att man har en snopp?. ”Nej”, sa jag. ”det behöver man inte”. ”Bra, då får det vara”, sa han och gick därifrån. Och det är såna minnen som har kommit tillbaka och jag funderar på om han visste det redan då.
Janne: Det gick nästan två år från att Petra kom ut för oss tills vi började i föräldragruppen. Vi höll det för oss själva och berättade inget för släkten. Petra var ju inte hemma så mycket under dessa år eftersom hon studerade i en annan stad. Det tog lång tid innan vi berättade för släkten. Men till slut kom vi till en punkt då vi visste att släkten visste eller förstod, men ingen sa något. Och för att slippa konstiga frågor som man försökte glida undan så valde vi att berätta det. Så när vi gick ut med det för släkten har vi bara mötts av 100 % förståelse och kärlek. Vi såg till att Petra slapp berätta det för alla, vi avlastade henne, och hon fick fantastisk direktrespons från släkten med brev och telefonsamtal där de skrev att ”vi älskar inte dig mindre för det” och ”vi finns här för dig”…
Elisabet: Nu börjar jag gråta…
Janne: Det är ju en stor oro för många att berätta för sina föräldrar, oavsett om man har en fantastisk relation till sina föräldrar så är det ändå svårt att berätta det och komma ut för dom.
Ja, men varför?
Annie: Man gör det större än vad det är tycker jag.
Elisabet: Ja, men en homosexuell person måste påverkas väldigt mycket av det negativa i samhället som sägs om homosexuella – och de ser signalerna mycket tydligare än vad en sån som jag hade gjort innan. Det fanns ju inte i min sinnesvärd att han skulle vara homosexuell. Och då tänkte jag inte på vad som sades i olika debatter och i TV-program och hur det skämtades om homosexuella.
Janne: Och vi har alla har hört homofobiska uttryck. Och det förstärker rädslan av att komma ut. Även för de som står en nära.
Elisabet: Och jag vill inte svära mig fri, jag kanske också har sagt såna saker under Rikards uppväxt även om jag inte kan säga när och var och hur. Det har jag förmodligen gjort och säkert har jag skrattat på fel ställen.
Vad känner ni när ni hör vuxna människor säga korkade saker på TV om homosexualitet?
Annie: Jag blev mer upprörd i början, idag tycker jag lite mer synd om dom som uttalar sig fånigt, jag känner mer ”stackars dig, du vet inte så mycket”.
Janne: Jag blir fruktansvärt upprörd när jag läser vissa insändare i tidningarna. Även det som Kristdemokraterna står för gör mig arg. Ibland får man lust att bara ställa sig upp och skrika och få folk att förstå. Vi tycker att vi lever i ett öppet samhälle, men det är inte så förbaskat öppet.
Annie: Framför allt inte på landsbygden.
Elisabet: Jag har även fått höra från en man att jag själv skulle bli homosexuell om jag umgicks för mycket med homosexuella.
Annie: Haha, ja, och vissa säger att det bara är en ”grej”, att det är ”inne”. Man storknar nästan när man hör vad folk säger ibland.
Elisabet: Jag går dessutom igenom en annan fight, jag har nämligen två söner. Min yngsta son Rikard då som är bög och sen har jag min äldste son som är frikyrkligt religiös sedan några år tillbaka. Och det är en balansgång, och nånstans tycker jag att det är skönt att de bor på olika håll. Men de är vänner, de pratar med varandra, men jag märker att det är två helt olika liv som levs, men vi har väldigt svårt att mötas och det kan väl vara min sorg. Jag älskar mina barn, men de är så divergenta så jag vet inte hur jag ska få ihop dem – och så står jag mittemellan. Men jag har satt ner foten och sagt till min äldste son att om du förnekar din bror så förnekar du mig. Där går gränsen för vad jag accepterar.
Elisabet: Jag har på senare tid blivit engagerad i Regnbågsmässan, men jag är inte aktivt religiös, men på Regnbågsmässan får jag vara med och jag tycker att det är jättespännande och jätteroligt. Men på den här andra sidan, i frikyrkan, var jag med för inte så länge sedan och där fick jag höra att eftersom jag inte har den rätta tron så håller jag på att bli uppäten inifran – och då kan man ju fråga sig hur det är med Rikard som är både bög och inte har någon tro alls. Håller han på att bli uppäten både inifrån och utifrån då?

Varje år i Prideparaden går ”Stolta föräldrar till homosexuella barn” under en paroll i tåget, och de får alltid mest jubel!
Elisabet: Ja, det är så underbart.
Annie: Jag gråter hela vägen när jag går i paraden.
Janne: Jag också.
Elisabet: Killar springer fram och kramar om en hela tiden.
Janne: Det starkaste jag har varit med om i mitt liv var när vi fick våra två barn, men sen kommer Pridefestivalen. Vi planerar vår semester efter Pridefestivalen och paraden.
Annie: Ja, det är så starkt! Just när man svänger upp vid Hornsgatan. Min Christoffer var i Frankrike under Pride, men när jag gick i paraden så fick jag ett sms från honom där det stod ”fan va jag är stolt över dig morsan”
Janne: Och alla kommentarer man hör ”Åh, här skulle min mamma gå” eller ”Det här borde mina föräldrar få se”.
Elisabet: Men första gången jag gick i pride-tåget tänkte jag mest: ”jaha, vilka arbetskamrater ser mig nu? Är det några grannar ser mig?” Jag var jättenervös.
Det är ju exakt samma saker som homosexuella går igenom när de ska gå i pride-tåget första gången?
Elisabet: Javisst. Jag minns att jag undrade om jag skulle få höra kommentarer på jobbet nu?
Annie: Vi var väl ca 100 stycken föräldrar som gick i somras.
Elisabet: Ja, men vi var bara 10 st första gången jag var med.
Annie: Jag minns första gången jag gick i paraden, jag hade hört talas om den och ställde mig vid Slussen för att titta på. Men så kände jag mer och mer att jag ville gå i paraden. Men hela jag skakade. Men så kom den där parollen ”Stolta föräldrar till homosexuella barn” och då kände jag ”där ska jag gå”. Jag trängde mig fram för det var ganska mycket folk som stod framför mig och jag sa: ”ursäkta mig, jag ska gå här” och så tog jag klivet ut i gatan och gick med. Åh, det var sån känsla! Det var liksom klivet rakt ut, nu visar jag vem jag är.
Har ni gått på gayklubb någon gång?
Annie: Ja, flera gånger.
Elisabet: Ja, jag var med ut i Boston.
Janne: Ja, och så har vi ju varit på Patricia. Vi i föräldragruppen äter middag där en söndag varje år.
Tycker ni att det är skönt när kändisar kommer ut? Jag tänker på Lotta Bromé och nu Peter Jöback som båda är folkkära.
Janne: Om folk tycker om någon artist eller person innan de vet om det är det ju bara en bonus fullt ut.
Elisabet: Jag hoppas att jag i mitt arbete gör lite nytta genom att som förälder våga stå upp och säga: så här är det… Vågar fler föräldrar vara öppna och vara glada när de säger att de har ett barn som är homosexuellt så hjälper det andra föräldrar, jag hoppas det är så.
Vad tycker ni att man ska göra om man har någon i släkten som inte accepterar ens barns läggning?
Janne: Man väljer bort dom, helt klart. Det har vi pratat om. Vi skulle aldrig tveka, det må vara släkt eller väldigt nära vänner. Det kanske låter kategoriskt och hårt från mig, men ska man verkligen utsätta sig för det?
Elisabet: Först skulle jag försöka få den här personen att ändra inställning och få honom eller henne att verkligen förstå vad det handlar om. Men står de fast vid det skulle jag bryta.
Elisabet: Och vi kan bli hur arga vi vill på det här med kyrkeriet, om jag får uttrycka mig så, men dom få gånger jag har varit i frikyrkan är det nästan så man får sätta sig och hålla i stolen för att inte dras med i den här hjärntvätten som det faktiskt handlar om. Jag är väldigt hård när det gäller det här och väldigt kategorisk, men det är så enormt och du är så älskad och du är så omtyckt i församlingen så länge du följer strömmen och tror och tycker på ”rätt” sätt. Men så fort du blir en liten utbrytare så accepteras du inte längre.
Janne: Dom bokstavtrogna är värst. Jag trodde att gudstro var ett kärleksbudskap, men så är det tydligen inte…
En del föräldrar vill ju bara lägga locket på när sonen eller dottern berättar om sin läggning, jag har hört många som säger: ”Mina föräldrar vet att jag är homo, men vi pratar inte om det”…
Janne: När jag hör sånt undrar jag vad det har varit för relation innan? Efter Priden i somras kom det fram två killar i 30-års åldern från Malmö till oss och sa: ”vet ni vad det betyder för oss att ni går i paraden?”, så berättade han att han kommit ut för sina föräldrar, men att de inte pratade mer om det efteråt, de låtsas inte om det. De umgås, men de pratar inte om det och det hade pågått i flera år. Och han sa: ”Jag är ingen när jag är hemma. Jag är där, men ändå inte”. Och det är en problematik som många lever med.
Elisabet: Jag tror att människor som lägger locket på har en oförmåga att hantera olika kriser i livet. Då stänger man dörren och låtsas att det inte har hänt. Men det kan omöjligt hålla i längden.
Janne: Jag tycker det låter som det saknas kärlek. Ens barn är ju det finaste och bästa man har. Man kan ju gå genom eld och vatten för dom.
Annie: Man måste våga lyfta på det där locket och tala om för sina föräldrar precis hur man känner och mår. Och få dem att försöka förstå. Det är jobbigt, men nödvändigt.
Men man behöver väl lite tid att smälta det som förälder?
Janne: Självklart, man måste tillåta sig själv att känna som man gör. Man kan bli chockad, ledsen, besviken, men det viktigaste är att man inte förskjuter. Man kan säga: ”du har haft din tid på dig att komma ut, nu måste vi få vår tid och känna efter och tänka efter”. Det som oroade oss var vad släktingarna skulle säga, vad ska omgivningen tänka, men det var ju obefogad oro. Och det viktigaste är ju ändå att ens barn mår bra.
Annie: Man måste tillåta sig att få en chock. Sen kan man prata med någon nära om detta så man får smaka på orden, ”min son är bög”. Jag minns första gången jag sade det, det var nästan så jag höll på att kräkas…(skrattar). Man hade ju förknippat det med något läskigt och äckligt och hört folk skrika bögjävel och så.
Janne: När Petra kom ut sa hon: ”Jag har haft en lång process innan jag kom till den här punkten, nu får ni ta er, det får ta den tid det tar”.
Annie: Det var bra sagt, det ska vara en kvinna till att säga något sånt (skrattar).
Elisabet: Ja, man behöver tid, man kan inte ropa ”tjoho, det här är vad jag drömt om i hela mitt liv” (skrattar). Föräldrar har också en komma ut-process.
Janne: Jag kommer ihåg när Petra var hemma med sin flickvän hos oss, vi hade inte kommit ut för släkten då, men så kom en släkting på besök helt oannonserat och jag skulle presentera Petras flickvän för vår släkting och jag säger: ”Det här är Petras…kompis”. Och jag kände direkt när jag sade det att det inte alls kändes bra. Men vi hade ju inte kommit ut för släkten då. Men några månader senare hade vi anlitat en hantverkare som skulle komma upp till Petras lägenhet och måla. Det var en ung kille som jag kände lite skulle komma förbi på morgonen och jag skulle visa honom lägenheten. Då var Petra och hennes flickvän där. Och det var jag inte riktigt beredd på. Men jag presenterar Petra för hantverkaren och sen vänder jag mig mot hennes flickvän och säger ”och det här är Ida, som är Petras……flickvän”. Det stockade sig lite, men åh va skönt det var när jag väl hade sagt det. Det var så underbart. Och vad tror ni att det var för Petra? Det var ju världens bekräftelse. Jag får tårar i ögonen nu när jag berättar det. Och hantverkaren var ju störtskön och sa bara ”jaha, tjenare”. Sen var han där och jobbade i en vecka och de blev superbra vänner alla tre och satt uppe och snackade flera kvällar och drack vin och hade jättetrevligt.
Janne: Det är jätteviktigt att man som förälder vågar stå för sina barn i såna situationer. Det är först då man verkligen står upp för dem och bekräftar dem.
Var det lätt att få tag på information om homosexualitet? Letade ni efter böcker och information när era barn kom ut?
Janne: RFSL hade i allafall förut en broschyr för föräldrar av föräldrar till homosexuella barn. Och den var jättebra.
Elisabet: Ja, den borde finnas på varenda RFSL-avdelning i landet. Och man borde kunna beställa den på nätet.
Annie: Jag lånade en bok när min Christoffer kom ut, men det var ju så länge sedan…
…så där stod det att homosexualitet var kriminellt?
Annie: Ja, ”lås in dom” stod det ungefär. (skrattar)
Annie: Jag tror inte jag vet var jag skulle vända mig om Christoffer hade kommit ut idag, det krävs ju mod att våga ringa till RFSL. Så kanske ingen svarar och så skjuter man på det. Så blir det inte av.
Ett komma ut-kit för föräldrar att beställa på nätet vore bra?
Alla: Absolut!
Annie: Men blir inte ni arga på media och tv där det alltid handlar om sex när de pratar om homosexualitet.
Janne: Jo, det blir lätt fokuserat på sex.
Annie: Då blir jag upprörd och förbannad rent ut sagt. Det var samma sak när kristdemokraterna pratade om homosexualitet i sina tal, det pratades bara om sex, det fanns ingen kärlek. Då vill jag sno mikrofonen ifrån dem och ryta till.
Elisabet: Ja, det är så man ska göra, sno åt sig deras mikrofoner när de står där och bara pratar om sex – det skulle jag nog våga.
Kan ni känna att era liv har förändrats på något sätt efter det att era barn kom ut?
Elisabet: Det är det bästa som hänt mig. Det kan låta konstigt, men trots att jag har Rikard i Boston har jag fått så oerhört mycket tillbaka. Mitt engagemang i Regnbågsverksamheten och alla fantastiska vänner jag fått på köpet. Jag har lärt mig att vara lite mer ödmjuk när jag bemöter andra människor. Inte bara homosexuella utan även människor som inte är födda i Sverige eller de som har något handikapp.
Annie: För mig har det betytt oerhört mycket att Christoffer är bög. Jag har fått massor av nya vänner och jag är liksom en i gänget med hans vänner.
Janne: Det har berikat vårt liv något så otroligt mycket. På ett sånt sätt som jag inte trodde var möjligt. Vi har blivit mer vidsynta.Vi är annorlunda nu än förut, vi har kommit närmare varandra. Vi har tvingats bearbeta våra känslor och gemenskapen med släkten och vännerna är bättre. Petras homosexualitet har verkligen berikat våra liv.

Publicerad: 2004-06-01 13:28:35