Rikard & Niklas tolkar Piaf

Kabaré

– Sångerna handlar allt som oftast om män, så jag behöver inte ändra några pronomen, och inte göra några tillägg eller förklaringar. Den homosexuella överglidningen sker helt automatiskt.
På Dramatens scen Lejonkulan har Rikard sällskap av dragspelaren Niklas Sundén som han sedan flera år samarbetat regelbundet med.
– Niklas får representera ”den vackre mannen”. Jag vill att han ska se ut som en Jean Cocteau-ikon, iförd matroströja. Fast vår producent säger att vi har bränt så mycket pengar på annonser att vi måste spela nakna…
Hur föddes idén till ”Chanson Suicide”.
Rikard: När vi turnerade ihop i somras var det 40 år sedan Edith Piaf dog, så jag tyckte det var på sin plats med en tribut. Vi valde ”Hymne de l’amour”, en lovsång till kärleken. Då upptäckte vi hur oerhört bra Piafs musik passade ihop med dragspel. När jag därefter åkte ner till Frankrike var det väldigt påtagligt hur mycket Piaf fortfarande betyder för folk där, hur hon ännu ingjuter livskraft i människor. Då fick jag idén till föreställningen och tog kontakt med Staffan Valdemar Holm på Dramaten.
Vad innehåller föreställningen?
Rikard: Vi framför 15 av Piafs sånger som jag har nyöversatt, men inte speciellt ordagrant. Jag har mer tagit fast på den köttiga känslan i dem. Hela föreställningen är som en enda lång berättelse där jag väver ihop Piafs galna liv med mitt eget galna liv. Det är en väldigt personlig föreställning som handlar om att leva och älska fullt ut, att ge fan i vad andra människor säger. Det finns en del paralleller mellan mitt och Ediths liv, men jag tänker inte dö när jag är 47 som hon gjorde. Jag lever hellre, och ser ett större värde i att leva än att bli legend.

Vem gör ni föreställningen för?
Rikard: Min ambition är att nå tonårspubliken, att berätta för människor i den åldern hur jag själv var när jag mötte den här musiken. När jag lärde mig att stå på egna ben och mötte livet som homosexuell. Men Piafs sånger är för alla som söker livet och kärleken.
Vad vill ni man ska ha med sig efter att ha sett ”Chanson Suicide”?
Niklas: Jag hoppas att man ska ha blivit berörd någonstans djupt inne, att det inte bara är en musikstund. Själv blir jag väldigt starkt berörd av berättelsen om Piafs liv och Rikards väg mot att komma ut till livet.
Rikard: Jag vill förmedla det Piaf förmedlade till mig – eufori, längtan, lusten att älska och att leva.

Varifrån kommer den något dystra titeln?
Rikard: Det var helt enkelt en titel jag tyckte var dramatisk och iögonenfallande. Vägen till kärleken och euforin kanske behöver gå igenom smärtan. ”Självmordet” är naturligtvis Edith Piafs eget liv, hon brände ju ut sig så fullständigt. Hennes liv var ett chansonens ”Rock’n Roll Suicide”. Fast hon längtade till livet, inte till döden.
Kan man kalla Piaf för gayikon?
Rikard: Absolut! I Frankrike är Piaf den stora gayikonen, kanske motsvarande Judy Garland eller Billie Holiday i USA. Hon hör inte till de kitschiga gayikonerna, utan till den kategorin som står för svärtan och livskampen.
Finns det någon svensk motsvarighet till Piaf?
Rikard: Ja, Anna Book (ha ha). Monica Zetterlund har väl lite av samma valör som Piaf här i Sverige, som både står för konstnärlig integritet och stark emotionell laddning. Och Lena Nyman såklart, en oerhörd begåvning i en späd kropp.
Vad har Edith Piaf betytt för dig i ditt liv, Rikard?
Rikard: Jag var en jätteblyg och rädd person som inte visste att jag var homosexuell, jag visste inte någonting om mig själv. Helt opåkallat började jag som fjortonåring lyssna på Piaf eftersom mina föräldrar hade skivor med henne, och den första skivan jag spelade om och om igen var ”Je ne regrette rien” – ”Jag ångrar ingenting”. Edith drabbade mig. Jag kände det som om hon funnits bara för min skull, som om hon bebodde vår grammofon för att jag skulle kunna få hjälp av henne. Edith var som anden i flaskan, och berättade för mig om livet, kärleken, lidandet och att vinna mot alla odds. Allt man måste lära sig i tonåren, men som inte är så jävla lätt. Jag kom ut som bög mycket tack vare Ediths försorg, och jag har henne att tacka för att jag lärde mig franska. Jag var helt enkelt tvungen att förstå hennes texter, jag var tvungen att resa ner till Paris och möta hennes värld.

Niklas, vad har du för relation till Piaf?
Niklas: Min relation till henne är väl inte lika omtumlande som Rikards kanske. Men jag, liksom precis alla man möter, har en relation till Piaf. Alla kan säga någonting om henne, som att hon är den franska sångerskan som skorrar på r:en. För min egen del handlar det om att jag tycker att den franska chansonen är så tilltalande. Och det är nästan alltid dragspel med i bilden. Fast ska jag vara ärlig har jag upptäckt Piaf på riktigt först nu, i och med det här projektet.

Är det du som har arrangerat Piafs låtar för dragspel?
Niklas: Det härliga med Piafs musik är att man inte behöver göra så mycket med den, den är så bra från början. Man behöver inte krångla till det. Jag har lyssnat på hennes inspelningar och tagit mycket inspiration till arrangemangen därifrån.

Rikard, du skulle jag ju nästan kunna vara Niklas pappa. Märker ni av åldersskillnaden på något sätt?
Rikard: I så fall skulle jag ha blivit pappa när jag var 18, men jag var så mesig då att det är en omöjlighet… Jag hängde visserligen fortfarande ihop med tjejer då, jag började inte med killar förrän jag fyllt tjugo. Fast jag tycker det känns som om Niklas och jag är ungefär jämnåriga…
Niklas: Jag har inte ens funderat över vår åldersskillnad.
Rikard: Niklas går under smeknamnet ”Moffa” när vi är ute på turné, eftersom han alltid berättar gamla luriga historier han lärt sig på alla dragspelsstämmor genom åren. Riktig gubbhumor, det är därför vi kallar honom ”Moffa”.
Niklas: De är inte rumsrena någon av dem, och oerhört heterosexuella.
Hur träffades ni två?
Rikard: På Patricia 1997 när Niklas medverkade i ”Spelman på taket” på Stadsteatern. De vare en gemensam kompis som presenterade oss för varandra. När jag sedan själv fick höra vilken begåvad dragspelare Niklas var ville jag ha med honom i mitt band. Då gjorde jag en turné med Barbara-sånger och tyckte det passade väldigt bra ihop med det franska att ha med en virtuos dragspelare. Nu har vi jobbat regelbundet ihop i över tre år.

Niklas, har du haft någon ledsagare i livet på samma sätt som Piaf har varit för Rikard?
Niklas: Han sitter där (nickar mot Rikard). Rikard var en av de homosexuella förebilder jag hade innan jag kom ut, det är viktigt att det finns sådana. Jag kan berätta en historia om hur jag mötte Rikard, långt innan vi träffades i verkligheten. De skulle visa en konsert med Rikard på tv, de här var i mitten av 90-talet, och jag satt i soffan tillsammans med mina föräldrar. När programmet sätter igång säger farsan ”Det här kan vi inte sitta och se på” och byter kanal. Då går jag in på mitt rum och fortsätter se programmet på min tv där. Efter en stund kikar min pappa in och frågar ”Gillar du det här?”. ”Ja” svarar jag, och så var det ingenting mer med det. Numera är min far inte alls någon fördomsfull människa, och det var han nog inte då heller. Men han gjorde som de flesta andra gör – hänger med i snacket som går, med polarna på jobbet och så.

”Chanson Suicide” har premiär den 18 februari på Dramatens scen Lejonkulan, och spelas till en början i två månader.

Publicerad: 2004-02-17 13:49:56