Öppenhjärtig intervju med norska Åsne

Efter kriget i Bagdad

Du kan knappt ta ett steg i Sverige utan att få skriva autografer och när jag berättade att jag skulle träffa dig blev folk helt till sig. Hur hanterar du det faktum att du blivit så känd?
– Jag tror att jag är större i Sverige än i Norge. När jag går runt hemma i Oslo är det inga unga människor som kommer fram. Min stora fangrupp är äldre damer som ojar sig. ”Oh, tänk att du överlevde”. Men kändisskapet har ingen inverkan i mitt dagliga liv. Fast när jag kom hem från Irak så dök det upp paparazzis utanför min familjs sommarstuga. När jag vallade skidorna stod fotograferna i buskarna. Vi bara skrattade.
Du verkar vara stresstålig. Har du starka nerver?
– Ja, det har jag nog. Allt sedan jag var liten har jag fått uppbackning: det här klarar du! Och jag är en harmonisk människa. Men nu har jag varit ute på en månads lång turné i Europa med boken så jag börjar tröttna på att bli intervjuad.
Din mamma har uppfostrat dig i feministisk anda. Hur har det påverkat dig?
– Mamma är en känd feminist i Norge och min far var också alltid med på 8:e mars och 1:a maj. När jag var liten tyckte jag att hon var pinsam och tänkte: måste hon ha sådana kläder och varför kan hon inte ha nylonstrumpor som alla andra mammor? Jag gick i snickarbyxor och fick aldrig ha rosa kläder. Hon och en väninna startade ett slags sexualitetskurs, ”Kvinna-lär känna din kropp”.
Typ, lär känna din vagina eller?
– Hahaha! Just det! Där gick verkligen gränsen! Snälla mamma, liksom.
Men som feminist blir jag avundsjuk. Var det inte underbart att ha en feminist till mamma?
– Jo, det är klart. Jag har allt att tacka henne för. För oss som är döttrar till feminister är det en självklarhet att kunna göra samma sak som killar. Att resa har alltid varit självklart för mig. Det som gjort starkast intryck på mig har varit att se hur otroligt begränsade kvinnornas liv i Afghanistan är. De är ingenting. Du lär dig sy, laga mat och tvätta och framlever ditt liv på bakgården. Den stora dagen i ditt liv är då du blir såld – och som bortgift fortsätter du leva på någon annans bakgård. Ägd av en man. Kanske är det skandinaviska feministers uppdrag: att bekämpa dessa stora orättvisor mellan samhällen. Om kvinnorörelsen ska överleva, spela en viktig roll och vara trovärdig så bör den ta ansvar också för kvinnorna i Afghanistan, Nigeria, Irak…
Svenska feminister har varit förbannade över de frågor du fått av manliga journalister. Man har kommenterat dina kläder, din frisyr och hur du kommer att bli som mamma. Frågor de aldrig skulle ställa till en man. Är du förbannad?
– Jag tillåter mig inte att bli irriterad, det finns så mycket annat som är viktigare. Men jag tycker det var rätt att svenska feminister tog upp det. Fast det hade inte varit rätt av mig att ifrågasätta frågor under en intervju. Det hade känts fel, som om jag hade gjort mig viktig.
Du levde med familjen Khan i ett halvår och skrev sedan Bokhandlaren från Kabul. I inledningen skriver du att du aldrig varit så arg som då, aldrig haft sådan lust att slå någon på käften. När kvinnorna blev orättvist behandlade sa du aldrig ifrån. Hur kunde du låta bli?
– Jag var inte där för att reformera en afghansk familj. Jag var där för att beskriva hur livet kan te sig i en afghansk familj. Afghaner är väldigt gästvänliga. Om jag hade lagt mig i fanns risken att pappan hade ändrat sig tillfälligt, i respekt gentemot mig. Det var viktigt att jag inte kommenterade något. Jag satt tyst och drack mitt te och såg på när den 17-årige sonen sa att han aldrig skulle gifta sig med en afghansk kvinna. I stället ville han ha en västerländsk fru och jag tänkte: du kan bara drömma om att någon från väst skulle vilja ha dig. Han talade nedsättande om kvinnor, gnällde på maten och hade mer makt än sin mor. Han var förfärlig. På slutet brast det. Jag tog tag i honom fysiskt och det förvånade honom.
Du har levt i Afghanistan och jobbat i Irak och Tjetjenien där de flesta är muslimer. Vilka nackdelar har du haft som kvinna i dessa länder?
– Inga. Det har bara varit fördelar. Jag har haft samma möjligheter som manliga journalister att intervjua officerare och dessutom har jag haft tillgång till andra hälften av befolkningen. Det hade inte männen. De kunde inte gå in i husen, för om det var kvinnor där hade de aldrig kunnat bli gifta. Jag har bara varit utsatt för en obehaglig sak och det var i Tjetjenien. Jag och några manliga kollegor blev beskjutna av ryssar. Vi kastade oss ut ur bilen och kröp med kulorna vinande över våra huvuden. När vi kom fram till en vägspärr var det en rysk kommendant med en kalashnikov som var rejält full på vodka. Han sa att han skulle arrestera oss, men mig skulle han ta genom skogen till huvudkvarteret som låg i en helt annan riktning. Jag började yla och gråta. Jag spelade en desperat, livrädd kvinna som ville hem till mamma. Då dök en annan tanks upp med soldater jag träffat tidigare och officern i det förbandet sa åt honom att lägga av och så klarade jag mig. Du frågade innan om mina nerver. Jag får aldrig panik, jag tänkte iskallt.
Den mest dramatiska krigsrapportering jag har sett i teve var den när de bombade Bagdad och du duckade och försvann sedan ur bild. Efteråt sa du att du aldrig var riktigt rädd då…
– Ljudet var så högt att det gjorde ont i öronen. Jag stod kvar för att jag var i direktsändning. Jag kunde inte bara gå för då skulle folk bli livrädda.
Men vad skrämmer dig då? Vad gör dig riktigt rädd?
– Det finns många saker som är skrämmande som inte handlar om direkt livsfara. Det är klart att jag var rädd för att dö, men nyfikenheten tog över. Men jag är nog mer rädd för närhet. Jag vet inte hur personlig jag ska bli här? Jag kan redan se rubrikerna… Man kan vara rädd för kärlek för där måste du satsa det innersta av dig själv. Det behöver du inte som krigsreporter. Du måste ha hjärnan och entusiasmen men du behöver inte satsa hela ditt hjärta. Jag kan vara rädd för att ta upp saker med mina vänner. Det betyder väl att jag är som de flesta andra. När jag kom hem från Afghanistan skulle jag gå in i en modebutik och köpa en kjol, men jag vågade inte. Det var en massa tjusiga kläder i fönstret och jag kände att jag pallar bara inte. Jag gillar inte heller att gå på mörka gator eller gå ner i min källare ensam. Det kan ju stå en mördare där.
Men Åsne, det här låter märkligt med tanke på i vilka miljöer du rört dig de senaste tio åren. Själv vågar jag knappt resa till Södertälje ensam!
– Jo, men i krigszoner vaknar reportern i mig och tar överhanden. Mitt första krig var i Tjetjenien. Det var mycket propaganda och jag visste att ryssarna ljög. Det var omöjligt för mig att stanna hemma. Jag var tvungen att resa dit och ta reda på sanningen. Då får man lägga sina mörkrädslor åt sidan.
Vad är mod för dig?
– Mod är att göra något som kan få konsekvenser. De jag respekterar mest är de som kämpar för något viktigt, som till exempel för kvinnor eller barn trots att det kan vara farligt för dem. Suffragetterna var modiga. Till det yttre kan jag verka modig, men jag vill inte tala om mig själv på det sättet. Jag gjorde bara det jag var tvungen att göra. Just nu trivs jag med att bara vara reporter. Men vi lever i en orättvis värld så jag hoppas att jag kan bli modigare. Fast jag vet inte hur det skulle yttra sig.
Du, i svenska medier har det skrivits att du bor ihop med en väninna. Nu undrar förstås alla flator om det är din käresta?
– Nej, det är bara en väninna. Men det är roligt att du frågar för norska medier har spekulerat i om vi var ett par. Och de undrade särskilt eftersom den här tjejen hade spelat Hanne Wilhelmsens flickvän i dramatiseringen av Anne Holts roman. Nu har hon flyttat till sin kille och vi var alltså inte ett par. Men det här är naturligt för mig. Min mammas bästa väninna är lesbisk. När jag var liten gifte hon sig med en kvinna och det var ovanligt på den tiden. I feministrörelsen var det många lesbiska, så jag är uppvuxen med det.
Så din relation till flator är relaxad?
– Ja, men är det inte så för alla? Jag spelar i ett litterärt fotbollslag som heter Hedda Gambler, det är en travesti på Hedda Gabler, och jag tror hälften är lesbiska. Så genom laget har jag fått många lesbiska väninnor. Anne Holt och hennes fru är också med. Jag känner inte så många bögar. Det har väl med fotbollen och litteraturen att göra. Det kanske är mer lesbiska i sådana sammanhang?
Under talibantiden var det dödsstraff för homosexualitet och när man läser i boken inser man hur extremt svårt det måste vara för homosexuella där. Träffade du några homon under din tid i Afghanistan?
– Jag skriver lite om det i boken. Å ena sidan är det förbjudet, å andra sidan är det ganska utbrett. Afghanistan består av två samhällen: ett med kvinnor och ett med män. De olika världarna möts sällan. Män umgås med varandra hela dagarna oavsett om de är soldater eller civila och kvinnorna är med varandra på bakgårdarna. Jag såg det aldrig själv, men jag hörde att det förekom erotiska lesbiska relationer. Däremot är manlig homosexualitet mer synlig. De flesta har en kvinna hemma, men hela livet utspelar sig i en enkönad miljö och då är det inte konstigt att man blir förälskad. Men med ”min familj” pratade jag aldrig om homosexualitet. Bara att tala om kärlek var tabubelagt, särskilt när flickor var närvarande. Själv levde jag två liv; ett som man i västliga kläder och ett med kvinnorna. Då gick jag klädd i burka.
Vill du skriva fler böcker?
– Får jag en god idé så vill jag gärna det. Men först ska jag vara ledig. Jag känner mig rätt sliten. För att överleva i ett krig så måste du vara full av adrenalin och jag känner att jag inte kommit ur det ännu. Men med lite semester kanske de goda tankarna och idéerna kommer? Jag hoppas det.

Publicerad: 2003-05-23 16:00:00