BaxterPop erövrar Sverige

Musik

Baxter består av Calle, Ricky och Nina. Tre stockholmare som för fyra år sedan mer eller mindre lekte fram en skiva. De fick kontrakt med Madonnas bolag Maverick och det började genast pratas om bandet som de flesta hade hört talas om men som ingen riktigt visste hur de lät. Det drum´n´bas-influerade debutalbumet blev en mindre framgång i undergroundkretsar, men fick inget kommersiellt genombrott. Nu är de tillbaka med nya singeln Got to wake up från kommande albumet ”About this”.
Efter att vi tagit bilderna i Peter Knutsons studio måste Ricky sticka iväg och hämta dottern på dagis.
– Det är skönt att bara vara popstjärna var fjärde år. Då hinner man skaffa barn och gifta sig däremellan, säger han och skrattar.
Och så rusar han iväg.
Kvar sitter Nina och Calle.
Hur skulle ni själva förklara er musik för en QX-läsare som inte riktigt har någon kläm på hur ni låter?
Nina: Jag skulle nog förklara det som musik med ganska klubbig känsla, fast med olika slags genrer i klubblivet. Det finns både r´n´b- och houseinfluenser, men samtidigt med ett väldigt melankoliskt och grubblande allvar. Inte alltför pretentiöst tror jag, men med en seriositet. Det är molligt och mer låtbaserat än förra skivan.
Calle: Ja, förra skivan var ju mer ett experiment, det var ju inte meningen att det skulle bli en skiva, den bara kom till. Vi gjorde en massa musik och sen var det bara ”oj en skiva”.
Jag tyckte förra skivan kändes som en enda lång ljudkorv utan början och slut…
Calle: Ja, vi har ju jobbat på ett helt annat sätt den här gången. Mer låttänk. Många låtar på den förra plattan var ju som långa dans-tolvor.

Hur kommer det sig att ni har ändrat er så mycket på nya skivan?
Nina: Förmodligen att vi kände att vi ville göra något som är en motpol till den förra skivan. Vi ville testa något nytt helt enkelt och kanske tydliggöra någonting.
Musikrecensenter försöker ju ofta förklara hur musiken låter och jämför gärna med andra artister och grupper, kan det kännas lite konstigt ibland?
Nina: Man kanske inte alltid tycker som dom, men man fattar ju att de vill jämföra med något som folk känner igen. Så gör man ju själv om man köpt en platta. Det är inte konstigt att man förklarar med referenser. Men man har ju sin egen bild av den musik man gör, om då någon journalist jämför det med något man inte gillar är det klart att det inte är speciellt kul, men det är ju inget mer med det, det är ju objektivt.
Okej, vad tror ni själva att musikrecensenterna kommer att jämföra nya skivan med. Jag skulle gissa på Everything but the girl?
Nina: Jag det är många som säger det, och jag fattar inte det, för jag tycker att de är skittråkiga. Det är en typisk sån där grej som jag inte förstår. Men uppenbarligen tycker ju folk det och förmodligen finns det en klubbkänsla i vår musik som kanske påminner om deras, men hennes röst är klarare, hon har en mer tjejig röst… inte för att jag för den skull sjunger manligt.
Calle: Vi är inte så jävla unika, men det finns inte så stort urval i den genre vi jobbar med. Det är skillnad om man är ett band med två gitarrer, bas och trummor – då har du ett helt spektrum med grupper att jämföra dig med. Det finns inte så många som gör det vi gör. Särskilt inte i Sverige.
Nina: Och då blir det att folk jämför oss med Portishead och Everything but the girl.
Calle: Eller så glider det över och de drar paralleller med Kylie Minogue…vilket inte heller stämmer.

Det är bara två uptempolåtar på plattan, resten är mer laidback, passar det Baxter att vara lite lugnare?
Nina: Det handlar mer om vad vi känner för att göra för typ av låt. Vad vi lyssnar på just då. Vad vi gillar. Vi sitter ju inte och bestämmer långt innan hur många låtar som ska vara upbeat eller hur många som ska vara lugna. Dessutom har vi försökt hitta någon slags Baxter-själ i albumet.
Finns det mycket kvar av Baxter från förra plattan jämfört med den här plattan tycker ni?
Nina: Ingenting!
(Skrattar)
Nina: Jo, jag tycker att uttrycket och stämningen är kvar.
Och den är ju lättare att ta till sig, den känns mer kommersiell?
Calle: Visst är det så, vi bjuder in mer på den här än vad vi gjorde på den förra som var mer intern.
Var passar er platta bäst att spelas tycker ni själva?
Calle: I bilen. Och hemma. Det är jävligt bra sitta-och-deppa-över-kärleken-musik.
Men då blir det ju bakgrundsmusik och det kanske inte känns så kul för er?
Nina: Nej, då lyssnar man ju inte så mycket. Men i och för sig tror jag att det är väldigt bra bakgrundsmusik, det sätter en stämning.
Calle: Några av de bästa skivorna jag äger är perfekt bakgrundsmusik. Så det tar jag bara som något positivt.

Vad vet en vanlig Svensson om Baxter tror ni?
Nina: Inte mycket, knappt någonting…
Vad kommer det sig?
Nina: Jag vet inte, men vi spelar ju inte så mycket live och vi ställer inte upp på så många pressgrejer.
Calle: Jag tror det finns något integritetsmässigt med Baxter som folk gillar, framför allt är ju Nina väldigt bra på att sätta ner foten när andra kanske skulle ha sagt ja, och det föder en viss respekt.
De flesta kanske bara har hört att Madonna tyckte om er och signade er på sitt bolag?
Calle: Ja, det är väl det de vet. Sedan verkar det finnas en slags positiv grundinställning till Baxter.

Skulle ni vara med i Bingolotto om ni blev tillfrågade?
(Lång tystnad)
Nina: Hm, det är ju väldigt tveksamt alltså… Vi skulle nog få tänka till en hel del innan vi bestämde oss. Det handlar inte så mycket om ifall det är ett program som man kanske inte tycker är så himla ljuvligt rent coolhetsmässigt, man tänker mer på om man vill sprida sin musik i ett sånt media. Man vill ju att musiken hamnar i rätt situation. Men jag vill inte vara med i utvecklingsstörda tidningar som Slitz och Café och sånt, det vill jag verkligen inte…
Var ni på turné i USA?
Calle: Nej, plattan släpptes där men vi var aldrig där och gjorde någon promotion.
Ändå sålde den i 20 000 ex i USA, varför åkte ni inte dit?
Calle: Vi hade ett utvecklingsstört skivbolag som inte prioriterade oss. Och för dem är ju 20 000 ex ingenting. Men tänk om man skulle samla 20 000 pers på en fotbollsplan – det en jäkla massa människor! Och vi får mail varje vecka från fans i USA trots att det var fyra år sedan vi släppte skivan.
Calle: Och vi får fortfarande reaktioner från förra plattan. Särskilt från USA. Jag minns speciellt två brev som vi fått. Ett var från en 35-årig pappa som skilt sig och råkat glida ifrån sin dotter. Men både pappan och dottern hade upptäckt Baxter och så hade de mötts genom skivan och på så sätt hittat tillbaka till varandra igen. Då blir man glad!
Calle: Men det brevet jag minns bäst var ändå från en tjej i USA som hade försökt ta livet av sig och lagts in på psyket. Och det enda hon hade med sig till sjukhuset var en freestyle och Baxters skiva. Hon lyssnade på den minst två gånger om dagen och skrev till oss att det var hennes livlina. Hon hade klarat sig igenom hela den här perioden och ville bara skriva och tacka oss. Får man EN sån reaktion på en skiva är det värt allt jobb.

Hatar ni ”produktmusik” som Britney och alla dessa Popstars-band?
Nina: Verkligen inte! Man kan ju hata hur saker och ting får plats i media, men inte musiken. Jag är ju väldigt pojkbandsmässig. Och jag gillar även r´n´b och hip hop som är väldigt kommersiellt gångbart just nu, men framför allt pojkband. Men att skapa popgrupper och artister så konstruerat som de gör vet jag inte om jag tycker är så himla stört. Sen kan man ju tycka att saker och ting är störda i sättet det framförs och hur den här branschen ser ut.
Blir ni avundsjuka på dem?
Nina: Nej, det är inte lätt för dessa konstruerade popband heller. Verkligen inte!
Så ni tycker inte att det är lite finare att vara ett band som har växt upp i samma stad, startat från scratch och skrivit egna låtar än att vara ett band som är en produkt?
Nina: Nej, musik som berör berör, vare sig det är Markolioo eller nåt annat.
Calle: Man kan ju inte vara musikfascist. Jag har barn som lyssnar på Britney Spears och jag ser ju att de njuter och får ut något av det!
Nina: Jag tycker det är väldigt kul att titta på både Fame Factory och Popstars, men jag kan tycka att det är lite tragiskt när man ser vissa tjejer och killar som egentligen inte vet varför de är där!
Calle: Jag kan faktiskt även känna att de där programmen belyser en hel del saker som kan få en del ungdomar att tänka till: ”Är det verkligen det här jag vill? Vill jag verkligen stå framför Bert Karlsson och bli bedömd”. Den första Popstars-rundan var ju inte lika bra som det de gör nu. Skivbolagen inser att de måste få fram riktigt bra artister. Det är så dyrt att göra programmen så de måste hitta något som verkligen funkar och som i slutändan kan betala hela kalaset.

Är Baxter lite av ett hobbyprojekt för er, ni har ju alla arbeten vid sidan om?
Nina: Nej, jag ser det inte som någon hobby. Jag har ju andra saker vid sidan om, men Baxter är ju en del av mitt jobb. Jag har bandet Grand Tone Music, jag är formgivare – och så har jag Baxter. Inget är mer eller mindre en hobby.
Calle: Jag är ju mixare till vardags. Den senaste tiden har jag mixat Infinite Mass, Space Age Baby Jane, Weeping Willows, Aha, Eric Gadd, Ratata och Moe. Jag har fått ett litet mixryck nu – och det är jäkligt kul! Men det är klart att man tycker det skulle vara tråkigt om plattan inte får den uppmärksamhet som man tycker att den är värd.

Hur ser ett Baxter-fan ut tror ni?
Calle: Han har rött hår och är 1,86 lång… (skrattar) Nej, men det allt från unga grabbar som är musikintresserade och ställer frågor om nåt tekniskt till 40-plus människor som tycker vi gör skön musik.
Nina: Vi har en bred publik. Och jag som är tjej och sångerska i bandet blir någon slags förebild för både tjejer och killar. Baxters publik är väldigt blandad.
Calle: Jag tror folk uppskattar din integritet och att den speglar av sig och att det känns i texterna, när du säger något så menar du verkligen vad du säger.

Skulle det vara kul om Baxter fick en liten hit på Trackslistan eller skulle det helt enkelt kännas fel?
Nina: Absolut inte, det skulle vara jättekul! Det är ju inte konstigare än att The Ark eller Weeping Willows ligger där.
Känns det läskigt att släppa skivan och gå och vänta på recensionerna?
Nina: Ja, jag måste erkänna att jag tycker att det känns lite läskigt.
Calle: Att släppa en platta och vänta på recensioner är ju lite som att gå på blinddate.
Nina: Men även om vi skulle få några dåliga recensioner kan vi stå för skivan till hundra procent.
Calle: Kritik är ju väldigt märklig överhuvud taget, om du tycker att någonting är dåligt skulle du nästan aldrig säga det till personen i fråga rakt upp i ansiktet, men när du är recensent ska du inte bara säga det rakt upp i ansiktet utan även till en jävla massa andra människor samtidigt. Det är ju en väldigt märklig grej att göra. Och det finns ingen motsvarighet någon annanstans. Men ändå utsätter man sig för det. Det är väldigt mycket ”ballen på bordet”-läge…

Finns det journalister vars kritik ni tar år er mer av?
Nina: Ja, absolut!
Calle: Det finns ju olika sorters dålig kritik, dels de som plockar fram saker som gör att man liksom ”Ah, det har han ju rätt i”.
Sedan finns det ju de som…
Nina: …inte träffar en. Som man inte tar åt sig av. Sedan kan man bli ledsen om skivan hamnat hos en journalist som inte tagit sig tid att lyssna på den. Särskilt om det är en tidning som man tycker är sympatisk. Man kan ju inte styra vad folk ska tycka om ens musik, men att få en dålig recension från någon som inte gett plattan en chans är trist.
Calle: Ja, ibland känner man ju att journalisten inte tyckte om plattan redan innan han eller hon började lyssna på den.
Nina: Äh, får vi dåliga recensioner åker vi till Tyskland…och startar ett pojkband… (skrattar).

Baxter åker på Sverigeturné i mitten av oktober och framåt.
De spelar på klubbar i studentstäder och större städer. På lördag (12 oktober) spelar de på TipTop.

Albumet ”About this” släpptes den 7 oktober
på skivbolaget S56 recordings .

Hår & Make Erik Hawk

Publicerad: 2002-10-09 12:34:58