Musik
Först ut är Dimitri From Paris, den enda dj som har spelat på Playboy Mansion. Spelningen där ihop med Respect Is Burning ledde till skivan A Night At The Playboy Mansion som nu två år senare följs upp med dubbel-cd:n After The Playboy Mansion.
Dimitri brukar själv kommentera sin musik som man spelar i baren hellre än på dansgolvet, men lyssnar man på After The Playboy Mansion så är det svårt att förstå honom. Redan på inledningslåten Lil Louis Nyce & Slo så börjar åtminstone jag dansa! Vilket jag fortsätter med ända fram till Blazes Seasons Of Love som avslutar första skivan.
Tyvärr tappar jag sugen att fortsätta dansa när jag hör skiva två, för Dimitri tappade tydligen bort både basen och inspirationen när han började mixa den. Visst det är roligt att att hitta en svensk låt på skivan, men något häftigare än Emma Nilsdotter, som med klen röst sjunger Från Mig Till Dig till ett sound som verkar vara taget rakt av från nån gammal mjukporrfilm från 70-talet, borde det ju finnas? Varför inte t.ex. Per QX som ofta gör låtar med ett sound som skulle passa in på dessa skivor? Enda ljuspunkten på skiva två är Dont Leave Me This Way som glädjande nog inte är i Thelma Houstons uttjatade version utan här görs av Harold Melvin & The Bluenotes.
En annan dj som rör sig inom ett helt annat ljudlandskap är Alex Gopher vars skiva WUZ är fylld med experimenterande med elektroniska ljud. När det gäller Dimitri From Paris så vet alla som har hört hans tidigare skivor att han har ett väldigt jazzigt sound, Gophers skiva har däremot inget givet sound, utan den rör sig fritt inom elektronisk musik och är en perfekt uppvisning i hur man skapar ett obeskrivbart dansant sound! Gopher har på skivans tio spår släppt loss all sin experimentlusta, och har med det ådstakommit en av årets mest intressanta album.
Fransk klubbmusik består ju också av många grupper, som t.ex. Daf Punk och AIR, men det är först på senare tid vi har hört talas om duon Rinocerose vars skiva Music Kills Me har fått mycket uppmärksamhet. Duon består av Jean-Phillipe och Patou som på Music Kills Me visar att det går alldeles utmärkt att mixa hårdrocksriff med discohouse! Ett tydligt exempel på det är bl.a. titellåten som börjar som en klockren boogierock låt!
Hela skivan uppvisar samma typiska franska egenhet som Alex Gophers platta, och duon har inte hållit sig till några givna mallar och är i mitt tycke klart mer intressanta än både Daf Punk och AIR. Man förstår också snabbt att Jean- Philippe och Patou har lyssnat mycket på rock från 70- och 80 talet och då speciellt hårdrock, men även influenser från symfonisk rockmusik märks av.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att fransmännen verkligen kan konsten att göra elektronisk musik som, oavsett om den bygger på ett sound man hört tidigare (Dimitri From Paris) eller inte (Alex Gopher och Rinocerose), helt klart är bra och ger hopp för dansmusikens utveckling!!
After The Playboy Mansion får fyra QX. (Omslaget är så snyggt så det var värt ett extra QX!)
När det gäller Alex Gopher och Rinocerose så kan jag inte annat än ge en stark 5:a till båda, just för att de är strålande i sina uppvisningar i hur man vidareutvecklar elektronisk musik!!
http://tracker.tradedoubler.com/pan/TrackerServlet?p=46&a=24720&g=0&url=http://www.cdon.com/
Källa: Köp skivorna
Publicerad: 2002-04-05 12:00:00
Uppdaterad 2016-11-15
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
