Lotta & Carl-Jan är i hetaste laget

Media

Det är en klarblå kall måndagmorgon. Solen skiner friskt på frukostgästerna inne på Grand Hotels veranda.
När Carl-Jan kliver in i salongen vänder sig några av gästerna om. Han är stor. Han pratar högt i mobilen. Skrattar ännu högre. Lotta är lite försenad men ringer från taxin och säger att vi kan hugga in på frukostbuffén.

Carl-Jan hälsar med ett stadigt handgrepp och säger glatt: ”Jag trodde att jag och Lotta skulle göra en radiointervju nu. Men det var tydligen imorgon. Är det du som är från QX?”
Vi tar för oss av den generösa buffén. Lotta lunkar in och slår sig ner vid bordet. Servitriserna serverar kaffe och te. Vi småpratar lite och börjar diskutera bilden som vi ska ta för QX om några dagar. Lotta och Carl-Jan ska vara uppklädda till transor som Jack Lemmon och Tony Curtis i filmen ”I hetaste laget”. Carl-Jan ser lite fundersam ut. Men börjar skratta.

Carl-Jan: Som barn älskade jag att klä ut mig i kvinnokläder. Och det var alltid jag som fick vara påskkärring.
(Skrattar)
Carl-Jan: Jag var också med i en teatergrupp som hette ”4H-gruppen”. Och jag var alltid kvinnan. Jag ville vara primadonnan och ha päls och sånt på mig. Och jag har snygga vrister sägs det!

På en av bilderna vi ska ta ska Lotta vara utklädd till man. Har du varit DragKing förr?
Lotta: Bara när jag var liten. Men då var jag desto fler killar. Jag var Bosse Larsson i ”Nygammalt”, Fredrik Belfrage i Melodifestivalen, Gene Simmons i Kiss och Björn i ABBA. Och en gång var jag tvungen att försvara min lillasyster så vi målade en mustasch på mig och låtsades att jag var den där morbrorn som vi sade skulle komma och skrämma de andra barnen…

Hur känns det att vara med i Sveriges mest sedda TV-program ännu en gång? Ni har ju varit med tre gånger tidigare och blivit ett riktigt radarpar.
Carl-Jan: Det man märker mest är ju att folk kommer fram och pratar med en var man än är. Igår satt jag faktiskt på pendeltåget på väg till Märsta och mittemot mig satt en jättesnygg kille. Han tittade på mig och tog upp en tennisboll och sa: ”Vill du ha den här?”. ”Ja, tack”, sa jag lite fundersamt. Jag har ju inte spelat tennis i hela mitt liv. Så säger han: ”Du kan hälsa er domare, Björn Hellberg, från mig”. Han sade inte sitt namn, det skulle tydligen räcka med att jag sade ett speciellt tennisslag så skulle Björn veta vem det var jag träffat. Vad tennisslaget hette har jag naturligtvis redan glömt, men det var lite kul att prata med denna unge man. Det är såna små roliga möten som inträffar.
Lotta: Jag hade säkert känt igen honom. Det kan ha varit Hjertquist, Högstedt, Bragd-Birger…
(Lotta räknar upp en massa namn på gamla tennisspelare.)

Carl-Jan: Dessutom var jag på Socialdemokraternas kongress i helgen och då kom det fram små socialdemokratiska tanter och sade ”Är du sååå lång? Det syns inte i TV!”
Lotta: Jag har varit i Skövde hos mina föräldrar på sistone, men där glor folk mest. De vågar inte gå fram till en.
Carl-Jan: Nej, en del tittar bara och viskar. Men de är inte alltid så diskreta. Det finns herrar som ropar högt till sina tanter ”Har du sett vem som är där borta?” och så kan de till och med peka…
Lotta: På min mammas jobb tycker arbetskamraterna att vi ska gifta oss. ”Vore det inte bra att ha Carl-Jan som svärson? De passar ju så bra tillsammans.”
Carl-Jan: Ja, vi måste väl göra det så vi tillfredställer Skövde-borna.
(Skrattar)

Hur kommer det sig att just ni två är så populära?
Carl-Jan: En sak är ju att vi är så trygga med varandra. Och har blivit ännu tryggare med åren. Och i den där tryggheten vågar man ta ut svängarna.
Lotta: Men vi var i och för sig trygga med varandra på en gång.
Carl-Jan: Det är sant, även om du var lite upprörd i första säsongen. Minns du det? Hur jag svarade fel på Marsala-vinet.
(Carl-Jan gapskrattar)
Lotta: Den allra första frågan i det allra första avsnittet av På Spåret handlade om vin. Då tänker man ju, ”ja, 10 poäng till oss” liksom eftersom Carl-Jan är den han är. Så svarar han fel!
Carl-Jan: Ja, herregud. Du vet hur det är – man vet precis vad svaret är och så finns det inte där. Då blev Lotta arg!
Lotta: Ja, men det där har du fått höra hela tiden sedan dess. Carl-Jan blev Marsala-mannen efter det. Men vi vann faktiskt hela tävlingen det året.
I förra programmet tror jag nog att du fick många TV-tittare att tappa hakan när du berättade om hur de sköt salut när Drottning Kristina föddes eftersom de trodde att de fått en son då hon hade så stor klitoris.
Carl-Jan: Ja, men det var ju sant. Det har Sven Stolpe berättat för mig. Och det finns väl dokumenterat. Man sköt alltid salut om man fick en prins och den här gången trodde man att man fått det. Det måste ju ha varit en chock när de upptäckte att det var en dotter, med en stor klitoris.
Lotta: Även Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg fick en chock. Och TV-kritikerna älskade det. Vi får kul kritik i tidningen.

Carl-Jan vänder sig till servitrisen och säger: ”Jag tycker att det skulle vara alldeles förtjusande älskling om jag kunde få lite mera te”.
Dessutom ber han servitrisen att kolla om en av hans kvinnliga väninnor på hotellet jobbar idag. Han skulle nämligen behöva prata med henne. Servitrisen trippar iväg.
Carl-Jan: Jag håller på att tappa en knapp på kavajen och tänkte kolla med min väninna om hon kunde sy fast den åt mig. Jag kan ju inte köra med servitrisen, skrattar han. Jag får vända mig lite högre upp i administrationen.
Lotta skakar på huvudet och skrattar.
När träffades ni två första gången?
Lotta: På Grythyttan. Jag och Ulf Elfving hade varit discjockeys i Örebro och efteråt ville Uffe att vi skulle åka till Grythyttan och äta gåslever. Och då var Carl-Jan där minns jag. Han kom fram till oss och sade ”Nu måste ni dricka champagne med mig för min son är på väg”.
Carl-Jan: Var det då? Då är det ju exakt tio år sedan.
Lotta: Så vi drack några flaskor Moet i salongen den kvällen. Sedan blev vi ihopparade i TV-programmet Ordtennis som Ingvar Oldsberg var programledare för.
Carl-Jan: Och så var jag med i ditt radioprogram och lagade påskmat.
Lotta: Ja just det, i Brevé Bromé. Det var då vi lagade påskmat i radio – utan att ha någon mat. Vi bara pratade och skramlade lite med porslinet. ”Och så sätter vi in laxen i ugnen” sade vi och slog lite på någon bakplåt så att det skulle låta som vi lagade mat. Det var jättekul och många ville ha receptet! Men då vi verkligen hittade varandra var för fyra år sedan. Då hade vi båda haft ett jobbigt år.
Carl-Jan: Ja, min mamma hade dött och jag hade skilt mig. Då pratade vi mycket.
Lotta: Och så startade På Spåret vilket faktiskt blev en väldig kick för oss båda. Det var kul.

Ni är ju ett kul par i rutan. Lite ovanliga med ombytta roller. Lotta kan allt om sport och du kan allt om vin, mat och vett och etikett.
Carl-Jan: Ja, det är ju jättebra. Jag kan ju ingenting om sport och absolut ingenting om modern musik.
Carl-Jans väninna kommer till bordet. Det kramas och pussas och pratas. Carl-Jan frågar om någon på hotellet kan sy fast hans knapp, men tyvärr finns ingen på plats som kan göra det. Däremot kan hon skaffa fram nål och tråd.
Carl-Jan: Ja, men vad bra, då kan jag sitta här och brodera själv. Det blir perfekt!
Lotta: Där har du ytterligare ett exempel på hur bra vi kompletterar varandra. Kan du sy Carl-Jan?
Carl-Jan: Ja!
Lotta: Kan jag sy? Nej. Kan du spika, såga och hamra?
Carl-Jan: Nej, inte så värst.
Lotta: Kan jag spika, såga och hamra? Ja!
Carl-Jan: Jag sydde faktiskt mina egna kläder när jag var liten – hattar sydde jag. Snygga hattar. Jag minns särskilt en hatt som var jättefin, den har jag kvar än. Det var på den tiden det var inne att ha skumgummikostym. Jag ångade upp en hatt och sydde thai-sidenkant på den. Det var i mitten av sextiotalet. Jag har ett kort på mig hemma där jag sitter i salongen i min kostym och min hemgjorda hatt. Jätte-snyggt!
Lotta: Jag har i alla fall designat mina två par läderbyxor.
Carl-Jan: Har du två par?
Lotta: Ja, och jag tog ju på mig ett par idag till din ära.
Carl-Jan: Mmm…( han känner på Lottas lår). En sensorisk glädje!

Carl-Jans vän kommer med nål och tråd till bordet och han tar av sig kavajen och sätter sig och syr.
Carl-Jan: Jag ska ju på middag med Kungen ikväll.
Lotta: Va?! Men kan inte jag få följa med? Jag har drömt om att få träffa Silvia sedan jag var 11 år. Det är min högsta dröm. Kan du inte ta med mig någon gång?
Carl-Jan: Jo, det kanske jag kan. Men inte ikväll. Då är det bara ledamöterna i Gastronomiska akademin som ska träffas.
Ni två verkar ju komma bra överens?
Lotta: Ja, vi har väl aldrig bråkat?
Carl-Jan: Nej, vi har ju skilda sovrum!
(Gapskratt!)

Carl-Jan skrattar medan han försöker få fast kappen på kavajen.
Lotta: Det är första gången jag ser dig i manchesterbyxor Carl-Jan.
Vad brukar du se honom i då?
Lotta: Kostymbyxor. Eller kalsonger.
(Skrattar)
Lotta: Har du använt kalsongerna jag gav dig?
Carl-Jan: Oh ja, och den där tröjan du gav mig har jag på mig när jag är på landet.
Vad är det ni gillar hos varandra?
Carl-Jan: Vad jag gillar hos Lotta är ju dels att hon är så rak och dels hennes ömhet. Och så fungerar vi ihop. Personkemin stämmer. Vi har samma typ av humor.
Lotta: Jag är trygg med Carl-Jan. Man kan vara som man är. Jag kan överraska mig själv när jag är med honom. Vi ”leker” väldigt bra tillsammans. Dessutom kan jag känna mig väldigt kvinnlig ihop med Carl-Jan. Men jag kan även känna mig väldigt manlig när jag är med honom.
(Skrattar)
Carl-Jan: Det gör jag också. Jag känner mig som en karl när jag är med Lotta. Sedan kan jag även känna mig fullständigt fri och mycket ömtålig.
Lotta: Det är alldeles för ofta som människor fastnar i ”vem man är?”. Han är gay, hon är straight och så vidare. För mig är det viktigt att hela jag får finnas. Det får jag när jag är med Carl-Jan. Han placerar inte folk i fack eller sätter etiketter på människor.

Men jag har förstått att du är en upptagen man, är inte barn en ständig källa till dåligt samvete då?
Carl-Jan: Jag har ju världens bästa exfru som gillar att vara hemma. Hon gillar att vara ”vanlig” som hon säger. Och hon har ju en ny karl nu som är jättegullig med Carl-Johan.
Lotta, vill du ha barn?
Lotta: Ja, ibland. Men längtan var större för några år sedan. Just nu är det rätt lugnt.
Carl-Jan: Det är roligast för mannen när det har gått några år. I början är det ju bara mor och barn. Sen stöps ju mannen in successivt i den här tillvaron. Man kan ju inte amma. Och min fru tyckte inte heller att karlar ska byta blöjor.
Lotta: Men när vi får barn ska du byta blöjor!
Skämtar ni bara om att ni ska skaffa barn eller vill ni det?
Lotta: Jag kan säga så här. Om man leker med den tanken tror jag att det kommer att bli ett kärleksbarn, absolut! Jag tror det skulle bli ett roligt och glatt barn. Och jag tror vi skulle vara väldigt bra föräldrar.
Carl-Jan: Alla barn ska vara kärleksbarn.
Lotta: Det skulle bli ett väldigt älskat barn som skulle veta att det kom från ett kärleksförhållande, även om det kanske inte ser ut som det traditionella kärleksförhållandet.

I Sverige pågår det nu en adoptionsdebatt. På socialdemokraternas kongress togs beslutet (efter att kongressen gått emot partistyrelsen) att homosexuella ska ha rätt att prövas som adoptionsföräldrar. Inte bara till närståendeadoption utan även internationell adoption. Kommentar?
Carl-Jan: Jag visste inte om det. Men det låter väl toppen. Vad lustigt att kongressen gick emot partistyrelsen.
Lotta: Det enda jag kan säga är att jag blev ledsen när Göran Persson efteråt uttalade sig om det här. Han sa att han givetvis håller med kongressen, men att hans personliga hållning var som partistyrelsens. På frågan vad han har emot kongressens förslag sa han: ”det här får inte bli okej på de heterosexuellas bekostnad”. Då måste han ju mena att det ena är mer värt än det andra. Och för mig är det helt orimligt att en kärlek som ser ut på ett sätt är mer värd än en kärlek som ser ut på ett annat sätt. Kärlek är kärlek, den tar sig bara olika former.
Carl-Jan: Jag tror det är av stor vikt att man diskuterar såna här viktiga frågor så att det inte ska uppstår en rekyleffekt. Såna här frågor behöver processas ett tag. Men nu märkte jag ju till exempel att det i ”Rederiet” finns alla typer av kärleksförhållanden.
Lotta: Tittar du på ”Rederiet”?!
Carl-Jan: Nej, jag råkade faktiskt bara ha TV:n på och slogs av det faktum att olika sorters kärleksförhållanden finns med i en populär TV-såpa. Det kunde det inte varit för tio år sedan. Nu är det vardag. Men det är ändå inte så lätt för två tjejer eller två killar att gå hand i hand på stan idag – det är en bit kvar. Och det går inte att forcera fram, det är en process. Men talar då politikerna om att ”det här är okej” så är det en viktig del i processen.
Lotta: Samtidigt är det så många som säger att det blir så synd om barnen och att de blir mobbade och retade om de har homosexuella föräldrar, men bara genom att man säger det visar man att man har fördomar. För då utgår man från att det är fel. Och hur ska man någonsin kunna ändra på något om man inte vågar gå ett steg framåt?
Carl-Jan: Dessutom måste såna här politiska beslut på något sätt tas parallellt i flera olika länder.
Lotta: Men Holland har ju börjat. Och Danmark.
Carl-Jan: Och det amerikanska samhället har väl gått ännu längre?

Lotta, du har ju en stor integritet och värnar väldigt mycket om ditt privatliv. Nu sitter du vecka efter vecka i ett program som har 2,5 miljon tittare och alla känner ingen dig. Blir privatlivet ännu viktigare då?
Lotta: Ja, på ett sätt blir det ju det. Jag tycker att både jag och Carl-Jan ger väldigt mycket av oss själva i de här programmen. Och det kan ju vara svaret på att vi är populära. Likadant är det när jag jobbar på radio. Men integritet är viktigt. Om man exempelvis har ett förhållande eller är förlovad, och man tror att det ska vara i ärlighet och evighet. Så helt plötsligt visar det sig att det är en chimär. Det var inte som man trodde. Då är det tillräckligt svårt för mig att gå igenom den skilsmässan eller det brustna förhållandet utan att jag ska behöva läsa om det på löpsedlar eller i tidningar. Det handlar ju om mitt liv och att jag är väldigt ledsen. Jag ser ingen anledning till att det ska stå i tidningen.
Carl-Jan: Jag tycker att man har olika dörrar som man öppnar eller inte öppnar. Och skulle man öppna samtliga dörrar skulle man inte vara kvar som individ. Då är man bara en dörrkarm, då blåser det bara rakt igenom.
Carl-Jan: Blir man utsatt för medial fokusering betyder det ju att det finns något som är medialt intressant. Och det är ju ofta en del av personligheten. Det är det man bjuder på. Men ingen människa behöver visa hela själen. Lite måste man få lämna åt fantasin.
(Skrattar)
Lotta: Var det för ett och ett halvt år sedan vi gifte oss i Paris eller vad stod det i tidningen?
Carl-Jan: Ja, det var väl något sånt. Och sedan dess har vi oavbrutet vattnat våra blommor tillsammans.
(Skrattar)

Vad tänker ni när ni läser det som står om er i skvallerpressen?
Lotta: Jag blir inte ett dugg förbannad. Inte när det handlar om oss två.
Carl-Jan: Inte jag heller. Jag tycker faktiskt att det är ganska trevligt! Om någon journalist hittar på något blir det en ny fantasi och den kan vara ganska rolig. Det är klart att det finns de som råkar illa ut, men vi har ju ”råkat bra ut”. Vi har aldrig blivit illa tilltygade. Har det stått något så har det varit med väldig charm.
Lotta: Det var väl massa löpsedlar när du gifte dig?
Carl-Jan: Ja, när vi gifte oss var det naturligtvis löpsedlar. Och jag minns en jätterolig löpsedel som Örebro Kuriren gjorde. Det stod stort över hela löpet:
”Carl-Jan Granqvist har förlovat sig
med Jan Mårtenssons”
…och så under detta i väldigt liten stil stod det ”dotter”.
(Gapskratt)
Carl-Jan: Visst är det kul!? Jag har den hemma. Jag fick den inramad av landshövdingen Sigvard Marjasin i present.

Men tror ni att det finns människor som verkligen tror att ni är ett par?
Lotta: Ja, oh ja! Jag får både mejl till jobbet och brev hem där de undrar om vi är ihop och att de slagit vad om hur länge vi varit ett par och så.
Carl-Jan: På kongressen nyligen sade tanterna ”ni är ju så trevliga tillsammans”.
(Skrattar).
Lotta: Men vi är ett väldigt bra par.
Carl-Jan: Ja, visst är vi det!

Carl-Jan och Lotta ser du i På Spåret på SVT fredagar 20.00.
Dessutom kan du höra dem i ”Mellandagsprassel”
i P4 den 27 december kl 19.10-21.40

Publicerad: 2001-12-07 12:38:47