Matrosen & Stjärnan

Musik

Det är fredag. Den stora villan i Vallsta, där Kikki bor med sina två barn Emma och Victor badar i sol och utsikten från terrassen över Ljusnan och Hälsinglands landskap liknar ett vykort. Kikki spelade i Simrishamn kvällen innan. Hon är hemma och tvättar och ser till att barnen har det bra. Sverigeturnén som hon påbörjade den 9 juni är en succé. Eller som hon själv kallar det – ett segertåg.
– Jag är ju ute själv, säger hon. Jag har inget eget band ännu utan använder de husband som finns på ställena jag uppträder. Det låter inte likadant nån gång, men det har funkat jättebra. Det är väl meningen att Hjältarna från Södertälje ska bli mitt permanenta husband lite längre fram.
Vad uppträder du med för låtar?
– Det är mina schlagerlåtar, lite countrylåtar och andra sällskapslåtar med tänkvärda texter. Jag bestämmer ju helt själv vad jag ska spela. Jag är min egen chef numera. Och det är en frihetskänsla som jag aldrig tidigare känt. Jag är ju inte van att hålla i allt så det blir lite stressigt. Man ska boka resor och skicka noter till husband och så. Däremot vill jag inte hålla i bokningarna. Sitta och sälja sig själv känns inte bra. Det ska skötas av såna som kan det. Kjell (Roos reds.anm.) höll ju i den biten tidigare, men man ska inte sitta och sälja sin ex-fru, skrattar Kikki.
– Men han gör det lite grann, vi jobbar ju tillsammans i Norge. Och det går bra, det är lättare att jobba ihop när vi inte är gifta. Vi är mer kompisar nu.

Jaha, den bilden har man ju inte fått i tidningarna direkt.
– Nej, men vi har inte varit några vänner tidigare. Men man måste ju komma dit. Allt måste få ta sin tid. Bitterheten och alla såren efter skilsmässan ska läkas, men för barnens skull är det ju vår skyldighet, vi kommer ju alltid att vara sammanbunda i och med våra barn.
– Jag tänker ju inte starta en ny familj. Men en kille kan ju göra det. Jag känner att jag har gjort mitt på den fronten. Jag har två fina barn, det räcker. Nu vill jag tänka på mig själv och att jag och mina barn ska ha roligt. Det är det jag prioriterar. Den här sommaren blir hipp som happ. Turnén skulle ha planerats lite bättre. Som det är nu ska jag vara i Lappland ena dagen, sedan Norge och Skåne och tillbaka till Piteå. Det blir lite pilkastning, men längre fram blir det bättre.

Det känns som du har funnits med sedan jag var liten pojk, när spelade du in din första skiva?
(skrattar) – 1973. Jag jobbade med Wizex och vi tänkte att vi skulle spela in en skiva – alla andra gjorde ju det. Så vi satsade lite pengar och tryckte upp några ex. Den sålde inte så mycket, men det hann bli tre album innan Bert upptäckte oss. Sedan gick det ju som på räls. Jag vet inte var han hörde oss, men han har ju alltid haft krokar ute.
Du och Bert har jobbat ihop sedan 1976, är det du som stått ut med honom eller han som stått ut med dig?
– Det är nog jag som stått ut med honom! (skrattar) Jag har ju alltid varit snäll och timid. Att vara alla till lags är det som varit viktigast för mig, men det var just det som gjorde att jag hamnade i min livskris, jag har aldrig vågat säga min egen åsikt. Idag är det annorlund – tack och lov.
Men kan man bara ändra på sånt?
– Nja, det tar tid, det satt så djupt rotat. Jag var ju adoptivbarn, jag kände mig aldrig välkommen. Det kändes som jag inte var fin nog, jag var en gökunge som man hade placerat i ett hem som inte var mitt. Det var väl det som gjorde att jag fick sån oerhörd längtan efter att människor skulle älska mig för den jag är. Jag kände att jag var tvungen att jobba extra hårt för att bli accepterad eftersom jag aldrig kände mig fin nog. Och det har legat mig i fatet i hela mitt liv. Och det ändrade jag inte på förrän för två år sedan då den här rattonykter-olyckan kom. Då ändrade jag på precis allting. Jag hamnade så långt ner av förnedring och skam som man kan göra. Då kände jag att jag hade ett tillfälle som jag aldrig tidigare haft, för värre kunde det inte bli. Jag tog tag i allting och slog näven i bordet! ”Nu jävlar blir det så här, nu är det jag som bestämmer”, och sedan den dagen så är det så. Och det känns oerhört skönt. Musen som röt, det är jag!

Men hur orkar man ta tag i allting på en gång?
– Ja, det blev ju nästan omänskligt mycket. Men skilsmässan var det jag prioriterade mest. Det var det första jag tog itu med. Och min arbetssituation – att stå fyra timmar på scenen varje kväll var ohållbart. Jag slet ut mig totalt. Sedan dog min pappa mitt i alltihop. Det var min sista trygghet som försvann. Jag kände att jag stod helt ensam, ändå lyckades jag ta mig upp ovanför vattenytan, det är fortfarande ganska obegripligt för mig.

Kände du aldrig att ”nu skiter jag i det här – nu lämnar jag in…”?
– Jodå, när jag satt där i diket inklämd i bilen som precis hade stannat efter att ha voltat några varv och bägge dörrarna var intryckta hann jag tänka många tankar. ”Det här är början på något nytt” kände jag. Den tanken kom först av alla. Jag fick inte panik eller nåt, det var mer ” jaha, nu sitter jag här. Nu är det kört. Värre än så här kan det inte bli”.
– Men det har varit en fruktansvärt lång väg att gå. Det här hände den 13 juni 1999. Nästan exakt två år sedan.
Det är skillnad på Kikki då och Kikki idag?
– Ja, det är som en omvänd hand, i positiv riktning. Jag har aldrig känt mig så stark nån gång som nu.
Är du en stark person?
– Ja, det har jag tydligen alltid varit. Den här kraften kom ju inte bara helt plötsligt, den har legat latent, men jag visste inte om att jag hade den. Men det jag efterlyser idag är den här glädjen, jag känner ingen direkt glädje. Jag kan skratta och så på scenen och skratta åt ett skämt, men jag känner mig inte glad.
Kikki blir tyst en stund. Frisören kammar och lockar Kikkis hår. Jag ser på Kikki att hon får en klump i halsen och hon tittar ut genom de stora fönstret. Hon harklar sig lite och säger:
– Det är klart, har man varit olycklig i så många år så kommer ju inte glädjen tillbaka direkt. Det tar tid. Men jag hoppas varje dag att jag ska vakna upp och känna mig glad. Jag vill känna den här livsglädjen.

Kikki forsätter.
– Det är många vänner som har fallit bort på vägen. Ganska många om jag ska vara ärlig. Människor som inte varit ärliga vänner. Det var dags att rensa upp i bekantskapskretsen. Och det blev inte så många kvar.
– På en sån här liten ort är det många som tar parti. Kjell är ju härifrån. Min granne här i Vallsta är min bästa och närmsta vän. Han kallas Bull-Olle eftersom han drev Bollnäs största bageri förr om åren. Han bakar det godaste tunnbröd som finns. Och som tack för att han hjälpt mig så mycket har jag varit med honom på torget i Bollnäs och hjälpt honom att sälja tunnbröd ibland. Han är jordens underbaraste människa. Han är 76 år. Och jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom under den här tiden. Han har varit som min extrapappa. Jag har övningskört med honom och så.
– Jag hade ju inte körkort så jag kunde varken skjutsa barnen till skolan eller till idrottsträningar. Jag kände mig totalt värdelös. Det kändes som jag förlorat mitt människovärde. Jag fick inte tillbaka det förrän den 11 april i år när jag körde upp och dessutom klarade teorin. Då kom min son Victor och gav mig en stor bukett blommor. Då kände jag att jag hade ett värde igen!

– Ja, jag minns att jag stod här ute på balkongen och tittade på bilarna som körde på landsvägen och jag tänkte ”där kör ni och ni har er frihet”. Jag var fånge i mitt eget hem. Vissa dagar krånglade reumatismen så mycket att jag inte kunde gå till busshållsplatsen. Och jag var tvungen att ta mig till terapin tre gånger i veckan inne i Bollnäs.
– Jag har mycket bitterhet kvar i kroppen, men jag har bestämt att det måste ut.
Hur får man ut det då?
– Jag bearbeterar den själv. Jag läser väldigt mycket och jag skriver i min dagbok varje dag. Det har gett mig styrka. Sen har jag en väninna som jag umgås med lite grann.
– Jag känner mig lite sorgsen, det gör jag. Men det är väl ganska naturligt när man gått igenom en köttkvarn som jag gjort.
Vill du inte flytta härifrån?
– Jo! Det är första prioritet. Men jag har inte hjärta att ta barnen ur skolan. Jag får offra mig, men det gör jag gärna för mina barn.

Vart vill du flytta då?
– Tillbaka hem till Skåne.
Hur länge har du bott här?
– Sedan 1984. Jag och Kjell byggde ju det här huset. Men här i Vallsta finns ju inte ens en bankomat. Ska man göra post- eller bankärenden måste man in till Bollnäs. Visst är det är vackert här och utsikten är svårslagen men det är väldigt opraktiskt att bo här. Men vi ska inte ha bråttom, det får ta den tid det tar. Vi sitter ju inte i sjön.
Vad är det som får dig att orka fortsätta?
– Det är mycket tack vare att jag fått sånt oerhört stöd från svenska folket. Det känns som ett segertåg när jag är ute och spelar. Jag känner en värme som jag aldrig tidigare känt. Nu vet folk vad jag gått igenom.
– Jag är ju en väldigt öppen människa vilket jag även fått lida för i skvallerpressen eftersom jag varit för öppenhjärtig. Jag tror nästan alla människor om gott, men att lita på en journalist kan man aldrig göra, det har jag lärt mig.
– Skvallerpressen levererar ju aldrig en sanning, det är bara sensationer. Det är det viktiga. Sanningen är inte lika viktig. De tar ingen hänsyn alls till att människor i fråga har barn. Mina barn har fått lida fruktansvärt av alla rubriker. Och det har de verkligen inte gjort sig förtjänta av.

Vad är din relation till skvallerpressen idag?
– Jag pratar inte med dem längre. Jag har sagt att jag tar timeout ett bra tag, jag har inte mer att säga. Allt är redan sagt. Jag känner mig både våldtagen och misshandlad av dem. Och förföljd. När de inte skriver det jag säger finns det ingen anledning att ställa upp. De förvränger det jag säger hela tiden. ”Nu dricker Kikki igen” så tror alla att jag är ute och super.
Men sånt skriver ju Aftonbaldet och Expressen också.
– Ja, de är inte ett dugg bättre. Jag känner mig lurad varje gång jag ställer upp för kvällstidningarna och vill rätta till ett misstag som nån skvallertidning har gjort – men så förvränger kvällstidningarna också det jag säger och det blir ännu värre.
– Nej, jag ska sluta göra intervjuer, det ger inget. När man bara blir ledsen och förbannad varje gång finns det ingen anledning.

Vi pratar om musiken istället. Förutom Sverigeturnén så är du på gång med ny platta också?
– Ja, den ska väl komma ut i höst. Jag har en ny producent som heter Tomas Thörn. Det var han som skrev Barbados låt Kom hem. Det känns väldigt fräscht. Han skriver en del av materialet och jag ska försöka få med honom på en duett. Han sjunger sanslöst bra, han har en halvhes lite sexig röst, lite som Don Henley.
Tycker du att dansbandsmusiken har blivit för poppig?
– Nej, det är friskt! Man kan inte stå kvar och stampa vid det gamla. Men jag jobbar ju inte med dansbandsmusik längre, jag står inte och spelar i fyra timmar längre. Det är ändå inte många av de som kommer dit och dansar som vet om det är Lotta Engberg eller jag som spelar. Nu gör jag min grej – en spelning på ungefär 45 min. Det passar mig bättre och jag tror de flesta som kommer och ser mig gillar det.

Blir din nya platta lite poppigare än tidigare?
– Den kommer att innehålla många ballader. Jag har ju en förkärlek till ballader. Det är nog mer en lyssnarplatta än en diggar-platta. Med mer tänkvärda texter än tidigare. Jag är mer nogrann med texter än vad jag var för några år sedan. Jag vill stå för det jag säger. Texterna handlar mycket om kärlek och så. När jag var i Thailand i våras skrev jag en egen text. Jag har inte haft nån inspiration på många år, men nu fick jag det. Så jag skrev en svensk text till en gammal countrylåt. Det är mitt liv heter den och det är lite jävlar anamma över den, men det kunde jag ju inte ta med i texten, det är så svårt att rimma på jävlar anamma… (skrattar)

När du uppträdde på QX Gaygala fick du stående ovantioner.
– Ja, det var underbart! ”Vad är det här”? tänkte jag. ”Driver de med mig”? En sån våldsam ovation har jag aldrig upplevt. Jag hade inte varit ute och jobbat på länge och ändå fick jag ett sånt fantastiskt mottagande. Det var underbart! Det behövde jag verkligen då.
– När jag checkade in på hotellet hade personalen varit så gulliga och uppgraderat mig till bröllopssviten. Jag frågade i receptionen om det ingick en brudgum. ”Nej”, sade de ”det får du fixa själv”. ”Det blir svårt” sade jag, ”för jag ska på gaygala…”. (skrattar)
Blev du förvånad att du är så poppis i gaysverige?
– Ja, det hade jag ingen aning om. Det var ju väldigt kul!
Hur kommer det sig tror du?
– Jag vet inte om det är mig eller mina låtar de gillar. Eller om det är en kombination. Jag funderade lite på det när jag kom tillbaka till hotellet den kvällen. Men det har väl kanske att göra med att jag haft det jobbigt men kommit tillbaka och att jag hängts ut och förföljts av media. De tycker väl att det är skönt att jag är tillbaka. Och att jag bjuder på mig själv och är ärlig och vågar vara mig själv. Och så har jag ju en del schlagerlåtar i bagaget!
– Efva Attling kom fram till mig efter Gaygalan och sade att hon vet hur det är när det pågår en häxjakt på en i media. Både Efva och Eva har ju blivit utpekade och avklädda nakna inför hela svenska folket.
– Men just att jag varit på botten och tagit mig upp är nog det som gör att många känner empati för mig idag. Att hamna i det svarta hålet kan många göra, men att ta sig upp är det inte alla som klarar. Jag hamnade ju så långt ner att det inte gick att komma längre ner. Då är det bara att ge upp eller arbeta sig upp. Jag arbetade mig upp. Och jag har samlat på mig mycket styrka på vägen. Och då måste man ha en enorm envishet. Det är skönt att komma underfund med att man är en ganska trevlig prick! (skrattar)

Vad gillar bäst hos dig själv?
– Min spontanitet och envishet. Och jag gillar min humor.
Och hos andra då?
– Ärlighet! Och humor, det är det viktigaste tror jag. Man kan skratta bort mycket elände. Jag använder mig mycket av självironi när jag står på scen. Jag pratar om att jag är fet och att jag kört på fyllan och att tidningarna parar ihop mig med olika karlar. Utan humor hade det tagit mycket längre tid att komma tillbaka. Man måste våga göra bort sig och våga vara ful. Och folk älskar det.
– Visst älskar jag att få applåder, men att locka fram ett skratt är snäppet bättre. Då värmer det i hela kroppen!

Har du nån kontakt med din gamla Chips-väninna Elisabeth Andreasson idag?
– Ja, vi jobbade ihop i Danmark under Melodifestivalan. Det var jag, Elisabeth och Lasse Holm som hade en liten show. Så kom Hanne Krogh på besök. Vi sjöng våra egna låtar, lite Chips och Bobbysocks. Vi ska fortsätta med det i höst på Birka-båten. Det ska verkligen bli kul!
Och om Bert ringer och säger att att han har en kanonlåt till Melodifestivalen?
– Jag lyssnar på allt! Samtidigt tycker jag att Melodifestivalen är ett forum för nya förmågor. Men vill de ha med en gammal räv så ställer jag upp. En duett med Magnus Carlsson kanske…

Eftersom det inte finns nån spegel där vi sitter blir Kikki lite nyfiken på hur hon ser ut i håret och hur hennes make-up sitter och säger att det känns som att vara med i ”Gör om mig” i nåt café-program.
– Ni skulle ha sett mig när jag gick en visning för Åhléns i höstas. Jag och mina barn var med. Gud så de sminkade oss. Jag och min dotter Emma såg ut som luder…(skrattar). Vi såg hemska ut. På scenen såg det säkert bra ut. Men fotograferna tog ju före och efter bilder på oss i normalt ljus och fy så vi såg ut! Men det var kul för Victor – han fick plåtas med Magnus och Arvingarna och Friends. Det är hans idoler!

Du lever ensam just nu. Hur vill du att din man ska vara då?
– Oj, jag vet inte riktigt hur min nya man ska vara.
Kikkis dotter Emma som suttit i soffan och lyssnat under hela intervjun säger plötsligt.
– Ja, det är dags att komma till skott snart morsan.
– Va?! Jaså?! Hoppsan…vill du att jag ska skaffa nån ny?
– Ja, men han behöver ju inte bo här, säger Emma.
– Nej, det vill inte jag heller. Jag vill leva ensam – tror jag i alla fall. Men jag skulle gärna träffa nån som man kan träffa och hålla i handen när man ska på nån PRO-resa. (skrattar)
– Det är klart att man saknar nån ibland. Men såren måste läka först. Och det är mycket kvar. Sedan är jag lite rädd för kärlek också. Det kan göra väldigt ont.

Är du bra på att flirta?
– Jag flirtar gärna, men jag är väldigt blyg. På scenen känner jag ju en säkerhet och en styrka. Men skulle jag sitta på ett kalas och nån flirtade med mig skulle jag titta ner i golvet. Då blir jag 14 år igen. Jag har hamnat i såna situationer. Och jag blir tvärblyg, jag känner inte igen mig själv. Skulle nån karl ta i mig skulle jag väl få en hjärtattack, det var ju så länge sedan…(skrattar)!
– Jag är väldigt försiktig. Sedan undrar jag ju alltid om det är människan Kikki eller artisten de flirtar med. Det gör ju att jag blir ännu mer reserverad. Men det är inget stort problem. Jag är väldigt mycket en ensamvarg. Jag har perioder när jag måste få vara ensam. Då känner jag mig mer kreativ. Så jag är inte ensam på ett negativt sätt. Jag tror det krävs styrka att kunna vara ensam också. Utan att känna sig övergiven och så. Jag skapar bra saker när jag är ensam.

Telefonen ringer. Emma svarar och går ut i trädgården. Kikki tittar efter henne.
– Jaså, hon tycker att jag ska komma till skott. Nu blir jag förvånad. Det är nog för att hon själv är nyförälskad. Jag har glömt hur det kändes att vara nyförälskad. Men det skulle vara kul att uppleva igen.

http://www.qx.se/info

Källa: Här hittar du/beställer du QX

Publicerad: 2001-09-20 01:00:00