Dancing on my own – tre dansare om en karriär på paus

Vi träffas i Peter Knutsons fotostudio. Mattias kommer direkt från gymmet. Han har hittat sin tillflykt dit och har satsat lite extra på crossfit under det här året.
– Min man jobbar hemifrån och vi har dessutom en inneboende som också sitter hemma och jobbar, så jag försöker ta mig ut en del. En musikalartist som blir instängd och måste vara tyst, det är inte lätt, säger han och skrattar.
Amir håller med.
– Det är sjukt jobbigt. Som dansare får man ju damp om man måste sitta still. Jag vill göra saker hela tiden. Jag brukar dansa själv nästan varje dag hemma, jag måste sysselsätta mig med det jag brinner för och älskar.
Mattias, du showade på en båt när corona slog till, berätta hur livet såg ut då?
– Ja. Vi körde en show på vägen till Tyskland och en annan show tillbaka till Norge. Vi spelade två gånger per kväll. Jag jobbade i två veckor och sen var jag ledig i två veckor och det hade jag gjort i 1,5 år. Det var superbra och vi hade bra gemenskap i gruppen. Vi var sju personer i ensemblen och båten tog 2500 passagerare.
Vad var det för show?
– Det var en show som skulle funka för både norsk och tysk publik, potpurrier och medleyn, man skulle ju känna igen allt, det var publikfrieri på högsta nivå (skrattar). Lite som mellanakterna i Melodifestivalen.
Sen kom coronan i mars…
Mattias: Ja, och då stängdes allt väldigt snabbt. Jag fick åka hem och var ledig i tre månader, sen öppnade man återigen upp förra hösten och vi körde en ”coronasäker” show men efter bara några månader när restriktionerna blev hårdare fick den också läggas ner. Så då fick jag återigen packa ihop och åka hem. Två dagar senare ringde de från Finland och undrade om jag kunde komma dit och göra Kinky Boots. Så då åkte jag dit. Men efter bara fem veckor fick även den läggas ner. Så under 2020 blev jag av med jobbet tre gånger.
Hur har du klarat dig ekonomiskt?
– De är ju en otrolig ekonomisk press, och det har känts som man dansat med kniven mot strupen hela tiden. Men som tur är kunde jag leva på min man under de månaderna jag inte hade nån inkomst.
Amir befann sig mitt i livets höjdpunkt förra året i mars. Han dansade i Dannys show som gjort succé i Göteborg och befann sig på turné. Nu väntade Stockholm och Globen. Men allt ställdes in.
– Det var tufft, säger Amir. Vi var ett så härligt gäng, vi var 10 dansare och det är inte så vanligt att man får dansa med så många. Och vi hade grym gemenskap.

Hörs ni fortfarande och peppar varandra?
– Ja, det gör vi. Särskilt i början, men jag vet ju många som tagit extrajobb nu på restauranger och kaféer för att klara sig. Jag hade inte ett enda dansjobb efter mars 2020. Hela förra året gick jag i princip arbetslös. Jag undervisade någon enstaka klass och jag och en polare körde ett danscamp en vecka, men annars har jag mest gått och väntat på jobb.
En del har skolat om sig och bytt bana, har du någon gång känt att ”näe, nu skiter jag i det här och gör något annat”?
– Nej, jag funderade på om jag skulle börja plugga och ta nån kurs, men nej, jag är inte bra på det (skrattar). Jag älskar dans, det är det här jag kan och vill göra.
Hur funkar det ekonomiskt, har du också en pojkvän som du kunnat leva på?
– Nej, jag har haft en del bidrag och så har jag bott hemma hos min bror. Han har varit grymt hjälpsam och sagt att det är okej om jag inte kan betala hyran.
Men senare under hösten 2020 ringde de från Melodifestivalen…
– Ja, jag hade varit på audition som husdansare hos dem två år tidigare och nu ringde de och erbjöd mig jobbet som husdansare. Så det var ju fantastiskt.
Mattias: Åh, det är min dröm att bli husdansare på Melodifestivalen!
Amir: Ja, det var grymt kul. Så då fick jag tillbaka gnistan.
Vilka nummer såg vi dig i?
– Jag dansade till Dotter, Danny, Alvaro Estrella, Patrik Jean, Eva och Ewa. Och så gjorde vi mellanakter och öppningsnummer. Det var kul. Jag är så tacksam att jag fick det jobbet så man fick upp energin och jag inser hur mycket jag älskar att dansa.
Christopher, du var också engagerad i Mello i år?
– Ja, jag har väl provat på det mesta i Melodifestivalen genom åren, utom att tävla själv (skrattar). I år var jag stylist år Efraim Leo som sjöng Best of me.
Så från dansare till stylist berätta om corona-året 2020?
– Jag befann mig på turné i Tyskland med Flashdance där jag var danskapten. I Tyskland är musikaler otroligt stort. Men eftersom allt översätts till tyska så åker ju inte vi dit, vi åker till London och New York. Men i Tyskland är det superstort. Och vi körde sex-åtta föreställningar i veckan och bytte stad varannan vecka, och det var fullsatt överallt. Jag hade gått på två halvårskontrakt med en sommar emellan och i mars förra året hade vi 1,5 månad kvar av turnerandet. Men då ställdes allt in och vi fick packa ihop.
Hur var det?
– Trist så klart och man visste ju inte hur allvarligt det var, jaha ska jag också åka hem och hamstra toapapper nu? Men jag var nykär i en kille i Stockholm vid den här tiden så jag hade lite hemlängtan måste jag säga, så jag var väl inte jätteledsen att vi fick åka hem, även om det så klart var trist att förlora inkomsten för 1,5 månad.
Men till skillnad från Mattias och Amir sadlade du om så fort du kom hem.
– Ja jag har inte tålamod att sitta och vänta, då kickar entreprenörsådran in i mig, så jag började jobba med en kompis som startat Stage Academy. Där hjälpte jag till att digitalisera undervisningarna och engagerade mig helt i företaget och gjorde nya affärsplaner. Vår kompetens från olika sidor av branschen är en perfekt matchning då jag stått på scen och coachat artister och hon jobbar med artister bakom scen som manager. Dessutom har jag börjat jobba som stylist, och hjälper andra artister med den biten. Det känns som en naturlig utveckling att utmana mig i samma bransch.
Vad har du gjort tidigare?
– Jag är utbildad yrkesdansare i grunden och jobbat som dansare och koreograf. Bland annat koreograferade jag Alcazars show Disco Defenders och så dansade jag med Anna Book i det diskade bidraget Himmel för två och med Anton Ewald till Velvets The Queen i Melodifestivalen, du vet, det ikoniska numret med kjolen…(skrattar)
Har du lagt din egen karriär på hyllan nu tror du?
– Bra fråga, för en stund så har jag nog det. Det har varit ganska härligt att mysa hemma och äta och dricka vin och ta det lugnt. Det känns som jag blev vuxen under 2020 och att jag lagt mitt frilansande artistliv och hetsen det innebär på hyllan och landat.
Så om de ringer från Flashdance i Tyskland och vill att du kommer ner?
– Så kommer jag gärna ner och repar in en annan ensemble men jag vill inte dansa själv, jag har gjort Maniac alldeles för många gånger (skrattar).
Hur ser ni andra på 2021?
Amir: Jag ska spela in en musikvideo med en vän. Men efter det vet jag inte vad som kommer hända i år. Jag hoppas inte det blir ett år till av ovisshet. Dannys show är ju flyttad till våren 2022, men fram tills dess vet jag inte.
Mattias: Jag har fått ett väldigt kul erbjudande som jag hoppas går i lås. Men jag vågar knappt hoppas att det blir av, det har varit så många jobb som ställts in, men om det blir av skulle det vara fantastiskt. Lite av ett drömjobb.
Ni har ju drabbats hårt i nöjes- och kulturbranschen av alla restriktioner, hur tycker ni att Folkhälsomyndigheten och regeringen skött pandemin?
Mattias: Det är klart att jag har varit lite bitter över hur hårt det drabbat oss och samtidigt sett hur stora köpcentrum, flygplan, restauranger varit fullsatta. Folkhälsomyndigheten är en myndighet som ska se efter just folkhälsan. Hårdare restriktioner och lockdowns får ju ned antal smittade, men då blir istället vi ”smittade” av mental och fysisk ohälsa. Jag förstår att det här måste vara extremt klurigt och jag skulle inte vilja ha deras jobb. Fy fan!
Amir: Det är klart att vi förstår att det inte går att ha tillställningar med tusentals människor, men det hade funnits massa lösningar på hur man på ett säkert sätt hade kunnat stödja kulturen,
Christopher: Ja, och med all respekt för ALLA som drabbats och det ansvar vi gemensamt måste ta så är ändå min åsikt att man långt ifrån gjort allt man kunnat för kultur- och nöjesbranschen. Det vore klädsamt med ett större ansvarstagande från politiskt håll för de konsekvenser som deras beslut medför.