Brolle mot Babsans spanjor i en oerhört spännande delfinal

Först och främst: Melodifestivalens andra vecka bjuder inte på ett lika starkt startfält som förra veckan. Men med det sagt är ingenting dåligt, bara rätt ljumt och lite vi-har-hört-det-förut. Framförallt saknas både eventuella Globen-vinnare och stora personliga favoriter. Det är liksom inga dansexplosioner som In the Club, inga glädjeyttringar a ´la Oh My God och ingen maffig schlagerdiscopärla som Something in Your Eyes.

Det är lite för alla istället. Lite Springsteen-rock fast med Brolle, lite Darin-pop fast med Christian Walz, och lite Bengtzing-schlager fast med Anniela.
I det här gyttret av okej-låtar så framstår Brolle som en gjuten Globen-kandidat med sina extremt säkra rockposer. Låten är mumma för alla som någongång sett The Boss på Ullevi eller skränat Bon Jovi-hits på rockpubar.

Men sen är det tight. Loreen, en gång fyra i Idol, sjunger skiten ur sin snygga electroballad My Heart is Refusing Me och var en stor publikfavorit under genrepskvällen. Hon kan skrälla sig till Globen.

The Moniker är också en före detta Idol med genrepsstöd. Hans sextiotalspop Oh My God! föll många i smaken och kan även han skrälla till. Man ska aldrig underskatt glädje i schlagern, Minns bara skrällarna Frida feat. Headline 2008 och förra veckans Swingfly.

Givetvis kan man aldrig räkna bort Sanna Nielsens säkra men rätt traditionella schlager och Christian Walz Salem al Fakir-ballad.

Vad vi tycker om resten ser ni här nedanför.

Programmet då? Inramningen är inte fullt så usel som förra veckan, och både Marie och Rickard fortsätter vara trygga programledarval. Framförallt Marie är riktigt jäkla bra och spontan. Det är nästan så att hon håller ordning på Rickard emellanåt. Men tyvärr måste vi ju även dras med den där förbannade Peter Stormare– producenten. Den som ligger bakom de sketcherna borde ju stängas in i ett rum där man bara spelar Py-låten från ifjol.

Brolle ”7 days & 7 Nights”

QX QX QX

Ronny: Den norrländska tjuren med rulluggen debuterar med den äran i tävlingen. Jag som inte har The Boss som husgud tycker att låten låter som en svennig variant av Born to Run, och därmed är den vansinnigt Globenmärkt. Brolle är dessutom ett galet proffs på scenen och äger hela Scandinavium under tre minuter. Jag köper helt och fullt att det regnar trosor över killen när han turnérar. My God, killen vet hur man knu**ar sin publik.

QX QX QX

Ken: Bredbent Bon Jovi-rock åker nedcabbad raggarbil nånstans på Skara-slätten. Brolle är stensäker på scen, och trots att låten kanske är lite otydlig och drar sin refräng nåt varv för mycket, så träffar killen med den konstiga frisyren och Elvis-poserna helt rätt och jag köper hela brylcremespaketet rakt av. Stort plus dessutom för en enorm glimt i ögat och för ”The Ark-körerna” mot slutet.

Loreen ”My Heart is Refusing Me”
QX QX QX

Ronny: Refrängen är härligt hittig och stark, dessvärre är versen lite mer anonym. Så kan man sammanfatta den här begåvade Idol-fyrans Mello-debut. Men den snyggt luggprydda Loreen har en gudomlig röst, och har all chans i världen att skrälla i den här rätt svaga deltävlingen. Final? Möjligt.

QX QX QX QX

Ken:Snygg melodifestivalvariant av Madonnas Frozen korsad med Katos Turn the Lights Off. Coola Loreen sjunger skjortan av många i kvällens startfält och vanligen skulle jag misstänka att låten är lite för introvert och för fylld av desperation för att fungera till Svenssons lördags-grogg. Där brukar ju glädje vara främsta anledningen till att lyfta luren. Men det här är kvällens mest moderna och spännande bidrag, och i år verkar ju folk kunna gå igång på just det. Oj, vad häftigt det vore! Skrällvarning.

Babsan ”Ge mig en spanjor”

QX QX QX

Ronny: Sockervadsstanten Babsan galer ut sin längtan efter en eldig man från de södra breddgraderna, och spelar samtidigt upp en snabbrepris av farsen Spanska flugan på schlagerscenen. Klart man måste kapiturera! Det är nämligen väldigt charmigt och kul, och det är svårt att inte sjunga med i den roliga texten. Men tyvärr finns här ett stort problem. Den som ”gjort” det här numret måste ha gjort det under en extrem Sangriafylla. Något rörigare får man nämligen leta efter. Och det kan också bli det som fäller den här charmiga schlagertrallen.

QX QX

Ken: En smått förfärlig, men samtidigt rätt oemotståndlig, schlager-drag med extra allt där Babsan ger sig ut på jakt efter en mustig medelhavsman. Buskis? O ja, men oj vad man sitter med ett leende på läpparna i tre minuter. Ett glatt shownummer med klisterrefräng som borde vara totalt ofarlig 2011, men som säkert kommer öka sangriaförsäljningen på Patricia till det fyrdubbla. Go Babsan! Do the conga!

Elisabeth Andreassen ”Vaken i en dröm”
QX

Nä du Bettan, det här swingar inget vidare. Den här nordiska visan med en klyschströsslad text lånad från ”Fånga dagen”-stenar och prydnadstavlor med gipsfåglar är ett stycke chanslöshet i sirapskostym. Bettan är en kompetent artist som förtjänar att återbesöka Mellon med något betydligt roligare än det har haveriet. Jag köper helt att den här typen av låtar ska vara med, för jag älskade Kalle Moraeus Underbar i fjol. Men det ska fasiken inte vara med när det är så här intetsägande och trist. Tyvärr, men det här är låten som I Evighet är utvisad från min iPod.

QX QX

Ken: Vi har sett den förut, senast med Erik Linder ifjol, den klassiska schlagerballaden med artisten ensam på scen och vars körsångare så småningom, lite lätt frikyrkligt, skrider fram på scen. I år har den klätts i kläder lånade från Gabriella Sång och anlitat eurovisiondrottningen Bettan Andreassen att framföra den. Gott så. Men tyvärr har konceptet sedan länge blivit omodernt i festivalen, och den här låtens myller av ord och klyschor lyckas inte beröra mig alls. Helen Sjöholm-suget är nog inte tillräckligt stort i stugorna för en succé, låten håller helt enkelt inte, så ikväll faller förmodligen duktiga Bettan mellan stolarna.

Sanna Nielsen ”I´m In Love”
QX QX QX

Ronny: Bromöllas finest comebacksatsar med ett säkert kort: Superschlagern. I´m in Love är nämligen konstruerad av samma hantverkare (G:son & Bobby Ljunggren) som gett oss de flesta andra schlagerklassiker, och den här låten är som alla de låtarnas välbekanta kusin. Sanna sjunger som vanligt gudomligt, men jag saknar nåt. Trots en urtjusig What a Feeling-start så puttrar den liksom bara på och ger inte den klassiska schlagerrysning man väntar sig.
Och Sanna. Kläderna? Frisyren? Du var ju så jävla foxy på välkomstfesten häromdagen. Nu är det ju bara sååå schlagertantigt. Usch.
Andra Chansen?

QX QX QX

Ken: Jag vill få ur mig det direkt: Den här låten ÄR en besvikelse. Den luktar alldeles för mycket mossa och mer Vågar Du Vågar Jag än Evighet för att vara LÅTEN som Sanna borde återvända med efter Empty Room-succén för att slutligen ro hem hela tjottaballongen. Så är det bara. Tyvärr. Det betyder dock inte att den är dålig. Schlagerbögen i mig nickar nämligen ändå lite gillande. Dessutom är ju Bromöllas stolthet en urkraft i de här sammanhangen, en final-juggernaut som strålar som ett ukrainskt kärnkraftverk i ett superblingat nummer med neon-bur, rullband och synkrondans. Topp fyra ikväll, förmodligen i Globen så småningom – men då möjligen via Sundsvall?

The Moniker
QX QX QX QX

Ronny: Helt oväntat så tycker jag att The Moniker har startfältets bästa låt. Här får vi Beatles-fanfarer, Mika-falsetter och en bubblande glad refräng, som på scen får sällskap av svampar och knasdansande flickor. The Moniker, eller Daniel Karlsson om ni så vill, sjunger dessutom grymt och sätter han kamerorna kan det här bli en riktigt jävla smash på lördag. Skräll? Ja tack!

QX QX QX QX

Ken: Konceptet ”ta alla låtar från en viss artist och mixa ihop dem till något nytt” testas denna vecka med The Beatles i köttkvarnen. Ut kommer en smått stökig låt som vissa säkert avfärdar som löjlig med all sin falsett-blingade käckhet, men som jag tror många där hemma kommer att le lyckligt i tre minuter, tänka att ”den där Mika var det ju ett tag sedan vi hörde nu…fan vad jag gillade Grace Kelly”, nicka godkännande åt den Yellow Submarine-pimpade LED-bakgrunden och lufta luren och rösta upp Daniel en bra bit i veckans resultatlista.

Anniela ”Elektrisk”
QX QX QX

Ronny: Refrängen är ett stycke sjukt smarrig Freestyle-pop i modern kostym som jag gärna lyssnar på omåomåomigen. Och den pratiga versen, som först förefaller svag, växer för varje lyssning. Det här kan bli den stora barnfavoriten och pilla bort nåt ingen riktigt räknat skulle floppa.

QX QX QX

Ken: En yngre version av Linda Bengtzing (minus dennes utstrålning) framför en uppdaterad Drömhus-låt med hiss-från-taket och en avrättning modell elektriska stolen mot slutet. Svaga verser räddas av en hyfsat omedelbar refräng som sticker ut genom att vara på svenska. Kommer nog ha ett längre liv på schlagerdansgolven än i festivalen är jag rädd.

Christian Walz ”Like Suicide”
QX QX

Ronny: Vissa yrar om att det här är årets Salem al Fakir, och det kan de absolut ha helt rätt i. För jag har ingen som helst koll på den här typen av, för mig, helt anonyma radioskval. För mig är det här bara en trist falsettballad i ett snyggt nummer med en kompetent artist. Men kudos för accessoarvalet, Christian. Det är något ganska sexigt med kombinationen skäggig kille och pärlhalsband.

QX QX QX

Ken: Omgiven av kvällens snyggaste scenografi, iklädd aftonens snyggaste fluga, framför P3-favoriten med det lustiga skägget något som lätt kan beskrivas som en variant på en ”Darin-ballad”. Lyssna bara på Idol-killens senaste platta och plocka därifrån valfri snygg Tony Nilsson-ballad, men addera samtidigt Christian Walz karaktäristiska röst och falsett, och du förstår precis vad jag pratar om. En snygg och radiovänlig, men möjligen lite trist och enformig, låt som låter som nästan all musik lät hela 2000-talet fast med en något modern twist. Genrepspubliken var iskall. Jag tror P3-publiken är varmare.