Bäst, inifrån och ut

Visst låter det klyschigt att säga att Inside Out är en föreställning för alla åldrar, men det är sant! I publiken sitter barn i förskoleåldern trollbundna och vuxna män har tårar i ögonen när det blir som sorgligast. Och alla skrattar och jublar åt samma saker.
Det är inte första gången jag går till en Cirkus Cirkör-föreställning med skyhöga förväntningar, och lämnar den överträffad. De är helt enkelt så jäkla bra!
Jag har alltid gillat Cirkörs förmåga att fånga stora känslor i enkla skal. Hur de kan växla mellan det hisnande och det brutalt enkla. Ena stunden håller vi andan inför ett halsbrytande akrobatiknummer, i nästa kan vi skratta när någon clownaktigt dräller omkring.

Jonglernumret signerat Jay Gilligan är oerhört kul och bland de bästa jag sett. Andreas Falks dans i en jättelik rockring är snygg. Och Siri Hamaris figur, den lilla gaggiga gumman med en ruggig goja, raglar runt med ett benrangel, lårhalsbrytande närapå. Allt görs med samma livfullhet och glädje, även när det handlar om svåra frågor.
Genom föreställningen skiner temat att våga, även att våga vara rädd. Våga kan vara att göra det där livsfarliga hoppet, eller klara små otäcka saker som döden, tungkyssar eller räntan. Som en extra stämma finns musiken, signerad Irya’s Playground. Deras sorgliga rock passar precis till det som händer och stör aldrig, utan spelar med som vore musikerna också akrobater.
Hela Inside Out är en vacker pjäs, inte bara därför att artisterna visar hur fantastisk
människokroppen är. Scenografin och kostymerna andas riktigt gammal cirkus eller varieté, fast teaterformen kallas nycirkus. De leker med ljus och projektioner, utan att intrycket av en helhet försvinner.
Hjärtat har en central plats i föreställningen, både fysiskt och metaforiskt. I mitt blodomlopp dansar en nycirkusartist på lina och svingar sig bland axonerna i nervsystemet. Jag blir glad i hela kroppen när jag ser Inside Out och avskedet när det är slut känns ovanligt svårt.