Ljuvligt och rörande med Moomsteatern

Moomsteatern med framför allt artister som har en intellektuell funktionsnedsättning är etablerad sedan många år i Malmö. I höst ger man revy. Ensemblen spelar så att publiken både skrattar och ibland kanske gråter en skvätt för att spelet drabbar en så. Med små medel och stort skådespeleri berättas det om orättvisor i samhället. Och varje kväll medverkar nya gästartister. När QX.se var på plats rev bland andra gamle Wilmer X-stjärnan Nisse Hellberg ner applåder. Kvällen efter gästspelade trumpetaren Håkan Hardenberger.
Teatergängets homostjärna heter Klas Malmberg. I flera av Moomsteaterns uppsättningar har han gjort bög- och transroller. Även nu gör Klas flera bögnummer. När han i en monolog går igenom möjligheterna till föreningsaktiviteter för utvecklingsstörda operabögar – som han själv, idolen heter Maria Callas – drar man först på mun och skrattar sedan hejdlöst. Tills man också blir lite ledsen. För det är nog rätt begränsat med sådana föreningar. Och samtidigt absurt om alla stänger in sig efter sitt specialintresse.
– Hur är det att gå upp på scen och göra den här monologen?
– Jag är alltid orolig för att texten inte ska sitta…
– Och hur har reaktionerna varit?
– Fantastiska! Vissa kvällar är publiken som galna, skrattar Klas och lyser upp.
När Klas sedan gör ett strippnummer är det samma blandning av varm humor och sorgsenhet. Numret bygger på rätt mycket schablonartad manlighet och koreografen har arbetat med dragking-akter. Det berättar Kjell Stjernholm, regissör, konstnärlig ledare och den som startade Moomsteatern. Detaljerna i strippen ska dock inte avslöjas. Och som åskådare tycker jag att Klas Malmberg är modig.
– Ja, jag känner mig modig för att jag vågar göra något nu som jag inte skulle vågat göra för länge sen.
Men redan 2001 spelade han i förvecklingskomedin När man får främmad som även visats i SVT. Tycker Klas Malmberg att klimatet när det gäller HBT-roller förändrats, har publiken blivit mer positiv?
– Ja. Och i de pjäser där jag haft kvinnokläder verkar det som om de tycker det är häftigt, säger han.
Numren planeras i samarbete mellan artister och regissör. Väl på scen följer man oftast manus. Men ibland improviserar Klas, som alltid haft teaterdrömmar. Han brukade tidigt gå och titta på opera- och musikteaterföreställningar. Och när han hade suttit av 50 föreställningar av Kungen och jag hämtades han upp på scen – och fick blommor av ensemblen!

Första praktiska teatererfarenheten var som pryolelev. Och så småningom kom han till Moomsteatern som utvecklats till Sveriges enda scen med fast professionell ensemble av skådespelare med utvecklingsstörning.
– Hur har ni utbildat er som artister?
– Från början lärde Kjell upp mig lite. Sen gick vi en kurs på teaterhögskolan och kunde få anställning här.
Kjell Stjernholm påminner Klas om vilken skjuts utbildningen gav, hur sångpedagogen hjälpte honom att utveckla sångrösten, hur hans pondus på scen ökade.
Sångrösten lägger man märke till. Det finns något av klassisk svensk revyartist i det. Lite Ernst Rolf, lite Karl Gerhard.
– Det är nog inga jag lyssnat sådär jättemycket på… Men någon tyckte att det liknade Karl Gerhard, i en låt.
– Nu har ni olika gästartister varje kväll. Nisse Hellberg, Håkan Hardenberger… är det någon mer du skulle vilja få hit?
– Marianne Mörck! Peter Jöback, Måns Zelmerlöw, Lill-Babs! Mina idoler…
– Ditt liv är inte bara teater. Som utvecklingsstörd kommer du ju i kontakt med omsorgen. Hur blir du bemött som bög då?
– Jag bor på ett LSS-boende. Idag tycker jag att det fungerar väldigt bra. Men tidigare när jag gav en intervju fick jag höra en del taskigt.
Kjell Stjernholm flikar in att det handlade mycket om att personal inom omsorgen tyckte att Klas berättade alltför personliga saker i intervjun.
– Vad tycker du om bögvärlden?
– Jag har inte tänkt så mycket på det… Jag har inte bögkompisar. Men jag brukar hämta upp tidningen QX och då blir jag väldigt glad för att jag ser att det finns andra människor som jag. Sen har jag varit med i Regnbågsparaden. En gång tittade jag, och en gång gick jag med! Och jag blev bjuden till Wonk direkt efter premiären här. Det var häftigt, men det var lite för mycket, med all musiken och så. Fast jag ska nog gå dit igen!
– Det ska du, skrattar Kjell Stjernholm och tillägger att Moomsteatern gärna skulle samarbeta med Pride eller Regnbågsfestivalen.
– Vad händer framåt här på teatern då?
– Jag ska göra en monolog till våren. Helt solo på scenen, berättar Klas.
Det blir ”Pajazzo” efter Hjalmar Bergmans Clownen Jac.
– Om människans och clownens villkor, avslutar Kjell Stjernholm.

Mitt i (p)lytet spelas onsdag-fredag 19.00 till 8 november
Moomsteatern