Berättelsens Kit-Kat-klubb kan ingen uppleva igen, men staden är fortfarande en samlingspunkt för starka rörelser, och för den som vill släppa vansinnet löst. Om herr Schultz drev en fruktaffär vid Nollendorfplatz då är det annat som lockar oss dit nu.
I pjäsen tornar nazismens mörka moln upp sig. Colin Nutleys uppsättning tacklar ämnet utifrån frågan om kärlek kan vara kriminell? På scenen möts prostituerade, flottister, unga, gamla, tyskar, judar, hitleranhängare och bögar. Den världsfrånvända vilda leken övergår i allvar. Slutet är mörkt och svarar inte på frågan utan tvingar betraktaren ta ställning. Försvarar man inte kärleken förloras allt.
Ensemblen är en spännande laguppställning. Som Konferencieren dyker Rikard Wolff upp, sminkad som vore han smittad och allvarligt sjuk. En nosferatu. Helena Bergström gör Sally Bowles, och passar hennes råa röst nattklubbsstjärnan så gör hennes tolkning det inte. Sally verkar korkad, och jag begriper aldrig varför den pojkaktigt intetsägande Clifford (Johannes Bah Kuhnke) förälskar sig i henne. Men kärleken är väl blind.
Birollerna innehåller flera intressanta namn. Det gamla paret, hyresvärdinnan och frukthandlaren, spelas av Siw Malmkvist och en rörande Sven Wollter. Ögonfägnad i bar överkropp får publiken genom Albin Flinkas. Egentligen finns inget att invända mot skådespelarinsatserna, förutom att de inte känns särskilt kittlande. Det är ofta mer välgjort än levande.
Uppsättningen luktar Stadsteatern lång väg. Där finns ett inslag av folklighet, nästan som på en privatteater, men också ett stänk av högkulturklassiker. Blandningen toppas med teaterns egna konstnärliga uttryck. Ibland fungerar det utmärkt, ibland passar det inte alls. I Cabaret upplevde jag känslan av Stadsteatern för tydligt.

Magnus E A Hansson