Som barn var jag kär i Mona Seilitz
För en ung pojkspoling i Mora var Mona Seilitz större än Sophia Loren, och jag var nästan lika kär i henne som i farmor. Med tiden kom sen andra tvåbenta intressen in livet och så småningom bytte man planhalva. Men varje gång man hörde den där lite mörka rösten så darrade det till i hjärtat och en värme spred sig längs ryggraden och man myste till.
Tjugo år senare skulle jag i skolan göra en videointervju med Mona Seilitz. När jag slog numret till hennes stuga på Österlen darrade fingrarna och jag fick så om det flera gånger. Tystnad. Tystnad. Tystnad. ”Ja, det är Mooona…” Det var samma mörka röst jag hört i Julkalendrar, Lars Molin-filmer och i självaste Sinkadus!
Några dagar senare mötte hon upp en dödligt nervös platinablond, blek ung fjolla i vaxade jeans. Mona Seilitz tittade på mig med varma ögon, smekte mig lätt på kinden… ”Du var mig en liten söt en…”. Sedan pratade vi länge och väl inför kameran om hur TV4 hade förnedrat henne i buren bland flugorna på Fortet. Sedan stängde vi av kameran, drack kaffe och Mona Seilitz pratade bakning.
Våra vägar möttes inte igen förrän på 3:ans buss för några år sedan. Mona Seilitz satt tillsammans med en väninna några säten längre bort. När de skulle gå av i Gamla Stan så stannade hon upp vid min plats. ”Vi känner varandra va?… Men du är lite äldre nu. Och en man ser jag…” sen gick hon av bussen, och lämnade kvar ett hjärta, värmt för livet.
Är det något som Mona Seilitz själv hade så är det hjärta. Ibland är livet orättvist och väldigt ironiskt.
Uppdaterad 2021-01-05
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
