”Paris-Dakar”
av Jens Liljestrand (Ordfront)


QX QX QX QX
Den här novellsamlingen är inte en pärla. Den är ett helt pärlhalsband. När jag har läst klar den känns det som jag har läst sju romaner, inte sju noveller, och det trots att det totala sidantalet inte är mer än 278. Det kallar jag stor behållning per sida. Inte nog med det. Berättelserna är mycket välskrivna med ett kreativt språk. De är nyskapande. Spännande. Och får en att tänka. Vad handlar de om då? När man läser baksidestexten får man veta att Jens Liljestrand ”med ömhet, skärpa och nattsvart humor speglar den manliga katastrofen”. Det är sant, men beskrivningen är mycket torrare än boken. Man kan ju få för sig att det handlar om något trist och kvasiintellektuellt. Inget kunde vara mer fel. Här finns historier som handlar om moderna män. Män som försöker leva upp till de krav som finns idag. En ung man söker in till ett raggningssällskap influerat av Neil Strauss bok Spelet. En karriärist försöker vara toastmaster på ett bröllop samtidigt som hans yrkesliv faller i spillror. En volontär på en mansjour dras in i ett hemligt experiment som syftar till att göra honom gravid. När hans föräldrar misstänker honom för att vara homo så gör det honom inget. Det känns intressant att läsa en bok som problematiserar mansrollen. Den känns också befriande att den inkluderar bögrollen på ett självklart sätt. Redan på sid 45 finns en hänvisning till tidningen QX och i sista novellen finns bögen Edgar som tränar på gym – men bara häcken.
Magda Gad