Regnbågssken i kommunistiskt mörker: Libuše Jarcovjákovás bilder berättar historien om T-club

I den lilla utställningshallen Centrum för Fotografi vid Bjurholmsplan på Söder i Stockholm hänger Libuše Jarcovjákovás bilder redan uppe när jag tittar förbi en grådisig januaridag. De är tagna mellan 1983 och 1985 på gayklubben T-club i det kommunistiska Prag – och visar en vardag där social klass, sexualitet och könstillhörighet inte var av betydelse.
I ett mötesrum intill sitter fotografen själv och dricker kaffe. Hon är i Stockholm några dagar för att öppna utställningen och planen är att komma tillbaka när filmen om hennes liv – ”I´m not everything I want to be” – har premiär på Tempo filmfestival om några veckor.

Libuše kommer ut till utställningshallen med sin kaffekopp och slår sig ned på en stol mittemot mig. Det är relativt nytt för henne att prata med journalister och att bli uppmärksammad för sina fotografier.

– För tio år sedan var jag rätt okänd, jag var mer känd som en bra lärare och pedagog. Mina bilder har jag mest tagit för egen skull och för att tillfredsställa ett inre behov. Min publik var människorna jag fotograferade, berättar Libuše Jarcovjáková.

I det forna Tjeckoslovakien, innan kommunistregimen föll 1989, fanns ingen möjlighet för henne att visa sina verk.
Det var först 2019 som det blev känt att Libuše fångat stora historiska händelser med sin kamera – som Warszawapaktens övertagande av forna Tjeckoslovakiens huvudstad (1968) för att förhindra ”Pragvåren”, alltså liberala krafter som höll på att vinna mark.
Dryga 20 år senare var hon på plats i Berlin när muren föll och samma år skedde ”Sammetsrevolutionen”, då Tjeckoslovakiens enpartiregering föll och tvingades lämna över makten till en icke-kommunistisk regering. Även de kravallerna fångades på bild i Libušes kamera.

– Ingen visste hur komplext mitt arkiv är, hur många händelser jag varit med om. Tack vare tursamma omständigheter fick jag göra en stor utställning 2019, under fotofestivalen i franska Arles. Det skrevs om att en okänd fotograf skapat den främsta utställningen för det året, vilket ledde till internationell succé.

Gemenskapen på T-club är en milstolpe i Libušes livshistoria. Där fann hon en familj som erbjöd en, för henne, helt ny typ samvaro. På den tiden var hon lärare för vietnamesiska migranter, och det var hennes kollega och goda vän Zdenêc som tog henne till klubben.

– Från första sekund visste jag att T-club var en plats där jag ville vara och fota. Det var en stor kontrast till de mörka gatorna där det hängde kommunistpropaganda i skyltfönstren. När man öppnade dörren möttes man av liv, vänskap, skratt, musik, färger och alla var glada. Folk kom dit för att vara sig själva.

På T-club slogs Libuše av stark attraktion till en annan kvinna för första gången. Då var hon gift med en man och hade aldrig fantiserat om kvinnor tidigare.

– Det var en vän till mig, vi råkade bara nudda varandras händer och det blev som en explosion, berättar Libuše och slår ut med händerna.

– Så vi hade en affär och därefter hade jag flera liknande erfarenheter. På T-club fanns många möjligheter.

Men det tog lång tid, nästan ett år, innan hon fick börja fota på klubben.

– Man kunde inte bara komma från gatan och förvänta sig att folk skulle vara bekväma med det. Under den kommunistiska regimen var alla mycket vaksamma.

Ja, hur var det att bo i Tjeckoslovakien under den här tiden?

– Det var ett absolut måste att ha en stämpel i passet som visade att du arbetade någonstans. Annars hamnade du i fängelse. Vi hade också väldigt knappt om information utifrån. De flesta tjecker anpassade sig till spelet och visade inte att man var emot regimen. Det viktigaste var privatlivet, hemmet och sommarstugan.

Homosexualitet blev lagligt i Tjeckoslovakien på 1960-talet, men om man inte var öppen kunde regimen utnyttja det.

– De kunde utpressa dig. Många homosexuella med positioner i samhället försökte hålla det hemligt, för de sattes under tryck att samarbeta med regimen och ge information om vänner och arbetskamrater. Om de vägrade skulle deras hemlighet avslöjas.

Hur är det att vara öppet homosexuell i Tjeckien idag?

– Jag har aldrig haft några problem. Kanske att jag inte har märkt av det, men jag har aldrig blivit attackerad, varken fysiskt eller mentalt. Jag skulle säga att det tjeckiska samhället är väldigt liberalt. Slovakien har större problem, för där är de katoliker. Vi är sekulära, få är del av kyrkan. Så det finns ingen moralisk anledning att vara emot homosexualitet.

Libuše ropar till sig sin kurator Lucie Černá, för att be henne berätta vad hon tycker.

– Jag tror att det är så att vi lever i en bubbla, förklarar Lucie Černá.

– Alla i min omgivning är väldigt snälla och vi lever ju i huvudstaden. Men jag har hört från vänner i förorten att det kan vara rätt så svårt. Det är komplicerat med tjecker, det mesta av hatet kommer från rädsla för det okända. Om de är osäkra på vad som är rätt och fel så kan de vara misstänksamma och bete sig ovänligt. Men om de lär känna svarta eller homosexuella, så är de helt öppna. Då blir den personen en del av gemenskapen.

Libuše håller med och fyller i:

– Min ex-man kan proklamera att han är emot judar och homosexuella, men så fort någon annan säger att de är emot samma grupper är han den första att kämpa för dem och han är då redo att bli nära vän med både judar och homosexuella.

Ser du paralleller mellan tiden du skildrar i dina fotografier och idag, med tanke på Rysslands invasion av Ukraina, en växande konservatism och det oroliga världsläget?

– Jag är rädd såklart, men samtidigt möter en utveckling alltid sin motkraft. Vi, majoriteten, måste stå emot. Det är åtminstone nödvändigt att säga sin mening och veta vad som pågår.

Libuše och jag höjer blicken och ser på bilderna från T-club som hänger runtomkring oss. Det var där på klubben som hon mötte sin fru Magda.

– Varken Magda eller jag trodde att vi skulle leva med en annan kvinna. Men idag har vi fem barnbarn. Jag har funnits i Magdas barns liv sedan de var små, berättar Libuše och ler.

Utställningen ”T-club” har vernissage på fredag mellan klockan 17:00 och 20:00. Därefter pågår den till och med den 12/4.