Edith Hammar: ”Efter mitt första möte med Moderna Museet grät jag”

Det känns som att kliva in i en alternativ tecknad värld när jag stiger in i det stora vita rummet på museet. Edith Hammars verk ”Big and Slutty Giants” (2024) täcker väggarna från golv till tak med snusk, svett och tårar. Bröstvårtor i resin sticker ut ur bilderna på väggarna och i mitten av rummet sitter konstnären Nicoles Eisenmans figur som drejar ändlöst. Vi har pratat med konstnären och författaren Edith Hammar om hens verk och om att vara queer.

Hur känns det att ställa ut på Moderna Museet?
– Det är väldigt emotionellt för mig. Efter mitt första möte med Moderna Museet grät jag (skrattar). Jag har varit otroligt nervös inför utställningen och jag har känt ett stort ansvar för att mitt community ska bli glad. Bilderna som jag har skapat berör många aspekter i ett queert liv. De är positiva, sexiga, och smärtsamma aspekter.

Vem är Edith Hammar i ateljén?
– Jag är en bildkonstnär som jobbar mycket med queert berättande. Den här gången har jag skapat ett platsspecifikt verk. Man kan också säga att verket är en slags självporträtt.

Vem är du utanför ateljén?
– Jag tycker om att gå på bio, jag har en jättesnygg partner, en jättegullig hund och jag är en väldigt bra hemmakock (skrattar). Jag gillar också att kolla på film.

Vad har inspirerat dig för det här verket?
– Inspirationen till ”Hot Slutty Giants” är Nicoles verk ”Maker’s Muck”. Det är som ett porträtt på konstnären i sin ateljé och jag ville utforska vem den queera konstnären är utanför ateljén. Jag började skissa på figurer i parker och i offentliga toaletter. En toalett jag har skissat är Moderna Museets som jag varit på när jag arbetat här. Där har jag fått uppleva olika blickar som undrar om jag är man eller kvinna. Jag tror många kan relatera till att det blir enorm stress att bara försöka gå och skita.

När började ditt konstnärskap se ut som den gör idag?
– Som barn gick mycket av mitt tecknande ut på att driva med mig själv och skapa äckel men idag känns mitt arbete mycket mer ärligt. Det finns ett tydligt skifte i mitt konstnärskap när jag började på Kungliga Konsthögskolan. Jag har underbara vänner från den tiden men i själva institutionen kände jag mig oerhört ensam och obekväm. Jag kämpade mycket med hur jag skulle inkorporera min queerhet i min konst.

Nicole Eisenman, Maker's Muck (skulptur), 2022 © Nicole Eisenman. Edith Hammar, Hot and Slutty Giants (teckning på rummets väggar och golv), 2024 © Edith Hammar.

Foto: My Matson/Moderna Museet

På vilket sätt ser vi den queera konstnären existera i ditt verk?
– Jag har gjort en slags översättning på det som händer i min kropp när jag är i en park eller på en toalett. Ett annat exempel vi ser i verket är när jag försöker rasta min hund och någon ”Corporate Overloard” kastar frisbeegolf med sina vänner. Det tar jättemycket plats att stå och kasta saker som flyger rakt ut i luften. Cruising eller att ha sex bakom ett träd tar däremot ingen plats och ingen blir störd.

Vem vill du att din konst ska nå ut till?
– Till alla som vill bli berörda. Jag vill berätta om erfarenheterna som vi queera individer har.

Om du skulle fixa en middag med tre konstnärer, levande eller döda, vilka hade du valt?
– Självklart Nicole Eisenman och Sveriges bästa konstnär just nu, Lap-See Lam. Till sist hade jag nog bjudit in Caravaggio från 1500-talet, bara för att han var en messy bitch.

Vad hade ni pratat om?
– Vi hade absolut inte pratat om konst utan det hade nog blivit skvaller, dumma skämt och äcklig humor.

Vad hade du bjudit på för mat?
– Oh my God vilken svår fråga. Nu fick jag otroligt mycket prestationsångest. Jag hade säkert bjudit på fish tacos, med en god salsa verde.