Syster Keno: ”Graffitikulturen är fortfarande transfobisk”

Syster Keno, 39, är graffitikonstnär och kom ut 2021 som transperson. Då hade hon i princip hela livet vetat att hon egentligen var trans, men inte vågat komma ut på grund av rädsla för hur hon skulle bli bemött inom graffitikulturen. En kultur som är känd för att vara transfobisk, säger hon och berättar om den hårda graffitikulturen under 90-talet när hon började vara verksam.

– Har man nyligen börjat så måste man först bevisa sig och då var man tvungen att vara “all over” eller “all city” som det kallades och det betyder att man har målningar och tags över hela staden.

Det var även viktigt att följa de oskrivna reglerna för att inte åka på stryk.
– Det var väldigt svårt att bli accepterad. På den tiden var det som en utgallring av de som inte klarade av det eller de som inte kunde hålla sig till reglerna. Till exempel de som målade eller tagade på privatbilar, kyrkor eller ambulanser. De som inte skötte sig blev misshandlade och fick inte komma tillbaka in igen. Den hårdheten fanns även när det kom till normbrytande personer.

Syster Keno fick ofta höra glåpord av kollegor inom graffitin. De sa ofta att hon var för feminin, frågade om hon var bög och hånade henne för det.
– Det blev som att jag stängde in mig ännu mer och förtryckte tankarna om att jag var trans.

Men 2021 orkade inte Syster Keno mer. Hon öppnade upp sig, kom ut som trans och bytte namn. Syster Keno upplever ingen större förändring från 90-talet till idag när det kommer till att vara accepterande. Hon var förberedd på de negativa reaktionerna.
– Det var som att den kulturen aldrig hängde med i samhällsutvecklingen och den är fortfarande transfobisk.

Hon var förberedd på de negativa reaktionerna när hon kom ut. Det dröjde inte länge innan meddelanden trillade in från före detta kollegor eller vänner. Många sa att hon inte var välkommen längre och om de skulle se henne i graffiti-sammanhang skulle hon få stryk.
– När jag kom ut så förlorade jag i stort sett alla vänner jag hade inom graffitin. Det var väldigt många som reagerade negativt.

Det var en mörk tid för Syster Keno när hon äntligen började leva öppet. Vad som hjälpte henne igenom den perioden var just målandet och graffitin.
– Att måla var ett sätt att få ur all ångest. När man målar så har man ingen chans att tänka på något annat. Allt fokus ligger på målandet. Även om det bara handlade om tjugo minuter eller två timmar som jag inte behövde tänka på något annat än det så var det väldigt skönt.

Syster Keno målar vid Pride Svenljunga-Tranemo

Foto: Privat

Trots att det var tufft att vara den första öppna transpersonen i Norden inom graffitin så upplevde hon ett ansvar för att komma ut. Det var också därför Syster Keno valde att ställa upp och live-måla på Pride i Svenljunga-Tranemo.
– Jag kände ett ansvar för de yngre generationerna att vara den första.

Syster Keno känner till flera transpersoner i graffiti världen som inte vågat komma ut just på grund av den hårda machokulturen. Att vara med på Pride är hennes sätt att försöka normalisera och hjälpa till.
– Jag ställde upp för att stötta Pride och för att visa vem jag är och att det är okej att vara trans och att falla utanför normerna i graffiti-världen.

På plats fick hon mycket beröm och hon tyckte det var väldigt roligt att få måla live. Hon hoppas på att någon som kollade kanske kunde relatera och få ut något av det.
– Jag vill att kulturen ska bli bättre och att folk ska kunna vara sig själva och slippa de där gamla åsikterna från 90-talet. Jag vill hjälpa till så att det ska bli en öppen kultur.

Syster Keno tycker det är allt för tidigt för att se om det har skett någon förändring inom kulturen sedan hon kom ut och började jobba med att ändra kulturen. Men personer som till en början skickade hat och vänner som lämnade henne har i efterhand hört av sig och bett om ursäkt och sagt att det har försökt läsa på.
– Det är lite framsteg i alla fall.