Ulla & Zarah är redan nu en central del av Elisabeth Ohlsons gärning

På Stadsteaterns Fri Scen har i veckan Elisabeth Ohlsons föreställning Ulla & Zarah gått för fulla hus. En tät och spännande pjäs om det som en gång Hasse Ekman aldrig fullt ut kunde formulera på sin tid då han 1950 gjorde filmen Flicka och Hyacinter om samma kväll den 6 juli 1946 då den 38-åriga Ulla Billquist tog sitt liv dagen innan hon skulle uppträda i Karlstad.

Medan Hasse Ekman i sin fina och för sin tid unika filmatisering av den tragiska natten först i slutet av filmen berättar att flickan var olyckligt kär i en kvinna, så vill Elisabeth Ohlson genom att fantisera om vad som hände den natten även berätta om två helt olika kvinnoälskande kvinnors livsval.

Ulla Billquist, den svenska sångfågeln som under kriget gav folket den ena trallvänliga låten efter den andra söker i Ohlsons pjäs vägar att leva ett öppnare och ärligare liv. Och så Zarah Leander, den stora divan som redan sålt sin själ för att göra karriär i Nazityskland. Att ens tänka tanken att leva öppet som ”pervers” är helt uteslutet förklarar hon i pjäsen, hellre då blir hon ihågkommen som nazist.

På Stadsteatern är det Lotta Ramel som spelar Ulla, eller Olle som hon kallades och Aleksa Lundberg spelar Zarah, eller Axel som var hennes smeknamn. I öppningsscenen kommer Ulla upprörd hem efter att hon och Zarah varit hos Folke Bernadotte på supé. Hon talar upprört i telefon med sin före detta man och med Kai Gullmar, den svenska schlagerns kung och för sin tid ovanligt öppen med sin lesbiskhet. Ulla tror att Zarah har gått i säng med Bernadotte, i sin iver att efter den nesliga återkomsten från det krossade Nazityskland, åter få en karriär i Sverige.

Men Zarah kommer istället hem till Ulla och deras kanske inte helt harmoniska relation och kommunikation som för den en timme långa föreställningen framåt får oss att känna de kval en som lesbisk tvingades leva med under dessa de första åren efter avkriminaliseringen 1944.

Det är verkligen det riktigt stora med Elisabeth Ohlsons text, dramaturgi och regi och de två skådespelarnas insatser. Visst har den lesbiska historien beskrivits tidigare, inte minst genom Eva Borgströms förtjänst, och absolut kommer helt ny fakta genom musikproducenten och filmregissören Lasse Zackrissons viktiga arbete med att ta fram Ulla Billquists betydelse och historia. Men det Ohlson nu gör med pjäsen, liksom även Mian Lodalen genom sina historiska berättelser om lesbiskt liv i 1900-talets Sverige, är att ge den fakta som grävs fram det liv som gör att vi också kan förstå och känna.

Ulla & Zarah är Ohlsons andra uppsättning. 2017 gjorde hon tillsammans med Aleksa Lundberg föreställningen Kung Kristina Alexander, där Drottning Kristina beskrivs som en transperson.

I samband med arbetet kring Ulla & Zarah, berättar Elisabeth Ohlson, fick hon besked om att hon har en obotlig cancer. I SvT Kulturnyheterna säger hon att detta innebär att denna pjäs blir hennes sista. Att arbetet med pjäsen kunde slutföras trots att det tuffa beskedet gjorde henne ”överlycklig” berättar hon i intervjun. Nu arbetar hon vidare med ett fotoprojekt på temat döden. Det räcker sedan säger Elisabeth Ohlson till Kulturnyheterna, ”min gärning är klar”.

En gärning som gjort och fortsätter göra Elisabeth Ohlson till en av de centrala personerna i svensk hbtq-liv. Genom sitt arbete med att se och beskriva de som levt med hiv/aids, kritisera kyrkan men också genom Ecce Homo ge den nya verktyg att utvecklas med, synliggöra transpersoner, engagera sig för yttrandefriheten och ständigt visa starka kvinnor som förebilder, för att bara nämna några av de projekt hon hittills har bidragit med till Sverige och världen.

Ulla & Zarah är redan nu en central del av denna bredd av gärning och jag förutsätter att pjäsen kommer tas upp av teatrar och spelas på fler platser runt om i Sverige.