Natten de möttes slog det gnistor, likt en glödande hästsko mellan slägga och städ. Det var kärlek vid första öronkastet. Jag önskar jag kunde säga att den fick ett lyckligt slut, men historien om Hovslagar-Andreas och Syster Angelica är lika sorglig som Puccinis tragiska opera. Ett långsamt rop på hjälp till en Gud som inte lyssnar.

Första gången jag såg Hovslagar-Andreas Lindström var i backspegeln. In i baksätet klev en kille i ridhjälm med det största leende jag sett över ett ansikte. När han tog av sig hjälmen låg inte håret platt som en blöt bläckfisk. Det reste sig rakt upp i en storlockig historia som gjorde leendet ännu större och jag höll på att köra av vägen.

Drygt tio år senare kan jag säga att Hovslagar-Andreas är vännen alla människor behöver. Han är den som sätter på kaffebryggaren, kokar gröt och gör dig sällskap strax före klockan fem för att du ska med fakirflyget. Eller den som vispar extra smör och grädde i äggröran när han tror att ingen ser – alltså världens finaste människa.

För att älska opera krävs ett vackert hjärta. Av alla jag introducerat för höjdtonernas himmelska värld är Hovslagar-Andreas den jag lyckats bäst med. Efter det första mötet med La Bohème på Kungliga Operan var det kört. Ibland ringde han från badkaret och i bakgrunden klingade Madame Butterfly. När han jobbade extra som takläggare i Stockholm blev det timmar till Tosca och gamla klipp på Youtube. Mötet med Syster Angelica skedde en sen natt först när vår vinväninna Emma somnat på soffan. Jag visade honom en väl vald grynig gammal inspelning och fick se hur sopranen Renata Scotto sjöng ett hjärta i brand.

Syster Angelica är operamästare Puccinis sorgligaste. Angelica föder ett utomäktenskapligt barn och blir skickad i kloster. Hon lever genom drömmen om att en dag återse sitt barn. Av släktens matriark – som kommit till klostret för att berätta att Angelica inte är välkommen på systerns bröllop – får hon i en bisats veta att hennes son är död. Angelica tömmer en bägare med gift för att de ska kunna återförenas i himlen. Just när hon tömt bägaren inser hon att hon begått en dödssynd, är fördömd och kommer att hamna i helvetet. Sista delen av operan är en hjärtskärande smärtsam vädjan till Jungfru Maria att rädda henne. ”O Madonna, salvami!”

Det blev vår opera. Syster Angelica sätts sällan upp, så vi väntade och väntade. Hovslagar-Andreas träffade sin älskade Therese, skaffade radhus och livet gick vidare. Till en stekhet sommarkväll efter Hamnfestivalen på Limhamn där Andreas och jag krängt iskall Höga Kusten i vår vinväninnas öltält. När vi stod där och rev tält i bar överkropp, drack öl och spelade Puccini på högsta volym för varenda passerande skåning, hostade Andreas första gången. Vi visste inte då att det var lungcancer.

Det blev sexton cellgiftbehandlingar. Strax efter att Hovslagar-Andreas fyllt trettio sattes Syster Angelica upp i Oslo. Han kom direkt från Universitetssjukhuset i Lund när vi tog färjan från Köpenhamn mot Norge. I höjd med Ven ringde läkaren. Andreas immunförsvar var lika med noll. Vi fick barrikadera oss såväl i hytt som på hotellet i Oslo, men Syster Angelica vägrade Hovslagar-Andreas stryka från programmet. Det blev hans sista operabesök.

Precis som för Angelica i operan tändes ett litet hopp. Andreas tillfrisknade. Tillfälligt, för de satans prickarna var snart tillbaka på röntgen. Natten till julafton lämnade han oss efter att ha kämpat som ingen annan, trettiotvå år gammal.

Nu, två månader efter att vi begravt Hovslagar-Andreas bredvid sin storebror hemma i Indals vackra kyrka har två uppsättningar av Syster Angelica premiär. Såväl Kungliga Operan i Stockholm som Malmö Opera stämmer upp i det sorgligaste av sorgliga, men jag klarar inte av att vara där. Ibland ligger opera alldeles för nära verkligheten, utan ett tecken på barmhärtighet.

”Dammi un segno di grazia!”

Mitt hjärta går sönder.