Emma Hamberg, berätta, vad handlar ”Je m’appelle Agneta” om?
– Om Agneta som är snart 50 år och ägnar sina kvällar åt att smygäta ost samt häva i sig vin. Allt medan hennes man cyklar jättefort i trikåer och instagrammar om fåglar. Ungarna har flyttat ut och kommunicerar bara
genom hur mycket de vill att Agneta ska swisha. Agneta är som en puppa som aldrig blev någon fjäril. En dag ser hon en annons. En jäkligt konstigt skriven annons dessutom. ”Äldre pojke behöva hjälp. Nu. Laga mat. Städning
jättestor hus. Mycket viktig – varje fredagar 17.00 sitt på bar. Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike”. Agneta chockar alla och sig själv med att faktiskt packa sin väska och dra ner till Saint Carelle. Men där nere väntar ingen liten pojke. Där nere väntar en aningens dement äldre gayherre vid namn Einar som vimsar runt i sidenmorgonrock och ekande hjärta i ett gammalt kloster. Hans livs kärlek Armand är död och sedan dess har allt blivit rörigt. Inte ens franskan minns Einar längre. Så hans vän barägaren Fabienne tar hjälp via
google translate och söker en svensk aupair – vår kära Agneta! Det är en saga om hur någon utan minne kan få en människa utan vingar att flyga. Och när en människa börjar flyga, ja då kan vilka mirakel som helst ske.
Vad var svårast med att skriva den?
– Agneta är en kvinna med ett jäkligt livligt inre, med ett väldigt försiktigt yttre. Att hitta den balansgången var svår. Hur kan man vara både kvick, smart och dråplig i skallen, samtidigt som det bara kommer ett ”öh” ut
ur munnen. Det fick jag jobba mycket med. Einar däremot var lätt att skriva. Jag hittade nämligen hans
förlaga, i en alldeles underbar äldre herre vid namn August. August bjöd in mig till sitt liv som gay i Stockholm på 60-talet, och tro mig när jag säger att jag ALDRIG hade kunnat hitta på ett sånt levnadsöde på egen hand. Det finns svåra och lätta böcker att skriva. Den här tillhör den lätta kategorin, så himla lustfyllt bara. Jag älskade att
få hoppa på tåget tillsammans med Agneta och bara dra rätt ner till Einar.
Hur lång tid har det tagit att få den färdigt?
– Att skriva bok är ju en sån speciell process. Var börjar den? Just i det här fallet var det när jag hälsade på min mans franska morbror och hans livskamrat. De bor i ett gammal kloster i Provence. Eller kloster och kloster, numera ett bedagat gammalt gayparadis med egen teater, kristallkronor, mansstatyer överallt, leopardtapeter och kattklösta gamla designmöbler. Ja, klostret finns på riktigt, och det är så magiskt så jag knappt vågar tro att det är sant. Hela stället andas fortfarande så mycket frihet och fuck of så man blir helt lycklig. Där börjar den här historien, klostret krävde att få vara huvudkaraktär i en saga. Efter det började karaktärerna komma till mig, mycket tack vare riktiga människor som jag intervjuade, och allt detta är det som tar tid för mig. Att sätta själva historien och människorna som ska bära den framåt. Att skriva går sedan ganska fort! Men summa summarum – ett drygt år skulle jag säga!
Vem vill du ska läsa den?
– Alla som vill åka till en liten skev by i Provence, dricka för mycket vin, äta för mycket ost, hitta gömdglömda lustar, träffa nya vänner och få runda sängar att börja snurra!
Vem skulle spela huvudrollerna om boken blev en film?
– Nu är det ju så att den kommer att bli  film! Jag och min producent sitter i detta nu och fantiserar för fullt om skådespelare, regissörer och de roligaste manusförfattarna. Så jag vågar inte yppa en enda fantasi om vem som skulle spela Agneta. Men en kurvig, halvrynkig kvinna i sina bästa år med både humorn och galenskapen på plats är vi på jakt efter. Och Einar … det är så synd att min mans morbror bara pratar franska, annars hade han varit Einar. En man som verkligen levt utan att be om ursäkt, som offrat så mycket för att få leva sitt liv, ”så nu ska ta mig fan detta lilla liv levas! Så det inte offrats i onödan.”