Det är inte konstigt att gaypubliken går igång på Lohengrin, lättviktaren bland tungviktskompositören Richard Wagners operor. Tänk dig själv, helt plötsligt står han där, mannen du väntat på hela livet. En het riddare i full rustning, redo att dra sitt blänkande svärd och göra dig till sin. Lohengrin är en klassisk hjältesaga klädd i svandun och blonda peruker. Egentligen precis som La Cage Aux Folles – fast tvärt om, även om Oscarsteatern lånat in Loa Falkman från de kungliga tiljorna.
När opera skall parodieras är det ofta just Lohengrin som får klä skott för lustigheterna. Det är lätt att se det komiska i en korpulent tenor i riddarrustning som kommer åkandes på en svan och sjunger dramatiskt för en fetlagd jungfrusopran i sextioårsåldern med flätorna släpandes i golvet. Det är svårare att skämta om att ingen musik i världen är så förknippad med kärlek, eftersom den berömda bröllopsmarschen spelas på 70 procent av alla bröllop i västvärlden. Som en parodi i sig spelas aldrig marschen under själv bröllopet i operan, utan precis när äktenskapet ska fullbordas och lakanet befläckas. Det är kanske där förklaringen ligger till att alla brudar har så bråttom fram till altaret.
Intrigen är enkel. Hjältinnan Elsa ber till den Heliga Jungfrun om en förkämpe efter att ha blivit oskyldigt anklagad för att ha mördat sin bror. Lohengrin kommer farandes med en svan, och fixar biffen om hon lovar att aldrig fråga efter hans namn. Sagt och gjort. De gifter sig med varandra, men Elsas maktlystna faster Ortrud har sått ett frö av misstanke hos Elsa. Elsa sviker sitt löfte till maken, som avslöjar att han är Graal-riddaren Lohengrin. Svanen kommer för att föra honom bort, men förvandlas till Elsas bror. Det var Ortrud som förbannat brodern. Nu svanlös kommer en duva från himlen och drar bort Lohengrin med båt.
Trots den medeltida inramningen har Lohengrin ett tidlöst grundtema som gör operan lättplacerad även i mer moderna miljöer – myten om makt och förtroende. Eva och äpplet, Riddar Blåskägg, Jesus och aposteln Tomas, Clint Eastwood i Sergio Leones spagettiwesterns och en dansande Rita Hayworth i Gilda – alla kunde vara Lohengrin eller Elsa. I Stockholm sjungs de av Michael Weinius och Emma Vetter, och den internationellt verksamme regissören Stephen Langridge har valt att iscensätta en modern version där rustningen är utbytt mot väpnarrockar. Med detta slipper han en av Lohengrins stora förbannelser. Mekaniska svanar har en tendens till att inte vara helt pålitliga. Många gånger har operans mest dramatiska parti förvandlats till ren komedi när svanen fått kortslutning. Eller ännu värre – fått eget liv och plötsligt löpt amok.
Dagens operaälskare har Lohengrin att tacka för mycket. Den galne kung Ludvig av Bayern blev handlöst förälskad i operan och Wagner, och utan Ludvigs ekonomiska stöd hade inte kompositören kunnat slutföra några av operavärldens mest betydande verk; Nibelungens Ring, Parsifal och Tristan och Isolde.
När ni står där på dansgolvet i påsk och ser en ståtlig främling plötsligt glida fram ur schlagerdimman och ge er en ridderlig blick, titta då en gång extra. Så det inte lurar en svan i närheten. Lohengrin är i stan. Music Maestro!
Uppdaterad 2016-12-14
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
