Man kanske skulle kunna tro att Mona Sahlin och Lars Wallin känner varandra väl efter många år i rampljuset och på röda mattor, men så visar sig inte vara fallet när vi ses i Lars ateljé i Vasastan. Ändå finner de varandra snabbt.
Lars: Vi har setts i vimmelsammanhang ganska många gånger, och har gemensamma bekanta.
Mona: Lars ser människor och har alltid något litet vänligt och personligt att säga, så jag har väldigt varma känslor inför Lars.
Lars: Vi kände ju båda Rikard Wolff, som jag också jobbat med en del, så det kan vara genom honom vi först fick kontakt.
Mona: Rikard och fester… Det var alltid en sådan trygghet att vara på fest med honom, och hos honom. Även om man inte kände hans gäster sedan tidigare visste man att det var bra människor, annars hade Rikard inte bjudit dem.
Om man skulle träffa er i ett privat sammanhang, vill ni helst då att man inte tar upp politik eller kläddesign?
Mona: Jag har vänt på det, jag vet ju att folk tänker på Toblerone och falska intyg när de ser mig, så det första jag säger på festen är något om just det. Så får folk garva, sedan är det över och man kan fortsätta prata om annat.
Lars: Det händer ju att folk på krogen frågar saker som ”Om du får helt fria händer, vad skulle du göra till mig då?”. Då svarar jag ”Boka in en tid hos mig om du är seriöst intresserad”.
Skulle du Mona vara bättre som designer än Lars som politiker?
Mona: Jag tror vi båda skulle vara helt hopplösa om vi bytte jobb med varandra (skrattar).
Lars: Ja, verkligen. När jag lyssnade på ditt Sommar-prat tänkte jag på hur utsatta politiker är, så jag skulle inte vilja byta.
Mona: Jag skulle gärna vara praktikant hos dig och följa den kreativa processen, från mötet med en kund till ett färdigt plagg.
Mona – vilken är din relation till mode och glamour?
Mona: Jag tycker mode är fascinerande. Men jag har oftast valt att skala ner kläderna eftersom man som politiker blir så granskad, så det har ofta blivit något svart. Ibland har jag önskat att jag vore mer som Alice Bah Kuhnke, som liksom bara ”ba-bam”! Jag har varit lite feg där…
Mona
Lars: Ibland tycker jag att politiker har ett eget språk som jag inte förstår, men när de pratar så att jag fattar tycker jag att det är jätteintressant. Det måste vara häftigt att få vara med och förändra samhället, att kunna känna att ”jag var med” när något viktigt beslut fattats.
Finns det någon samhällsfråga som är så pass viktig för dig att du skulle kunna engagera dig politiskt?
Lars: Ja, att det är så många som mår dåligt för att de känner att de inte passar in i samhället. Vårt behov av att alltid placera folk i fack. Det borde nästan vara ett skolämne att bygga självförtroende, att vi duger som vi är.
Mona, finns det något politiker kan göra åt den här problematiken?
Mona: Absolut. Något dagens politik borde göra mycket mer är att driva opinion i viktiga frågor. Som exempelvis när partnerskapslagen debatterades, då det först var en stor opinion mot den. Men då bestämde sig politikerna för att inte bara följa opinionen utan att driva på för en förändring av den. Aktivister inom gayrörelsen och politiker har genom att driva opinion tillsammans flyttat fram gränserna bit för bit, det har varit häftigt att få vara med om. Lagstiftningen har bit för bit ändrats, och därmed också folks värderingar. Förr var partierna folkrörelser, nu har de fastnat i en kommersiell attityd där man rättar sig efter opinionsundersökningar. För mig har det varit en sorg att följa utvecklingen i mitt eget parti, exempelvis hur man argumenterar runt flyktingar. Det är så hemskt; jag mår illa inombords.
Är du fortfarande socialdemokrat?
Mona: Ja, men jag vet inte om partiet är det (skrattar).
Över till era självbiografier – varför kommer de just nu?
Lars: En anledning är att jag i år firar 30 år som designer. Jag har hittills alltid varit konsekvent i att jag bara velat berätta om mitt arbete, så det känns lite läskigt att nu för första gången vara personlig. Men samtidigt känner jag att om min resa kan inspirera andra att våga satsa på sin dröm så berättar jag gärna om den. Dagens ungdomar har en enorm press på sig, och jag vill säga till dem att det är okej att misslyckas.
Mona: När jag hoppade av, eller snarare kastades ut från, politiken senast i samband med historien om de där intygen så mådde jag så fruktansvärt dåligt. Jag kom in i en djup depression. Samtidigt pågick den stora flyktingkrisen då politiken plötsligt bara försvann bort från värderingar som för mig varit avgörande. Men så för ungefär ett år sedan började jag känna att ”Ska det där sista jag gjorde vara det som definierar hela mitt långa politiska liv? Jag tillåter inte det!”. Den här boken har jag inte skrivit för att jag vill komma tillbaka, utan för att jag vill berätta min historia som politiker och människa. Och inte minst det du sa Lars, om att misslyckas.
Vad har varit svårast att berätta om?
Mona: När jag först började skriva skrev jag om allt som varit jobbigt och som jag varit arg på; jag är övertygad om att Göran Persson och Fredrik Reinfeldt gjorde precis tvärtom – att de först berättade om allt som de gjort bra – när de skrev sina självbiografier (skrattar). Jag hade till en början svårt att skriva om saker jag var stolt över eftersom jag var så inriktad på att försvara mig mot sådant jag tyckt varit orättvist.
Lars: Jag tyckte det svåraste var att vara personlig. När jag först började berätta min historia för Samuel Åhman, som hjälpt mig skriva, så kändes det som att sitta i en intervju. Jag var väldigt varumärkesorienterad och hade svårt att öppna spärrarna och bli personlig.
Var har ni dragit gränsen för vad som är för personligt och privat att berätta om?
Mona: Jag har försökt att skilja på att vara privat och personlig, det dröjde ganska länge innan jag förstod skillnaden. Som ung såg jag inga som helst problem med att vara med överallt, i alla spelprogram på tv… Som politiker måste man vara personlig; det är exempelvis mina erfarenheter som kvinna som gör att min politiska vision spelar roll. Men det måste finnas gränser. Jag drar gränsen vid dörren hemma. Det finns en bra regel för oss politiker som lyder ”Allt du säger måste vara sant, men du behöver inte berätta allt som är sant”.
Lars: Dels så har jag inte tänkt att det ska bli någon slags sensationsbok, för det är klart att jag skulle ha kunna berätta många mycket privata saker om olika kunder, men det skulle inte hända. Jag har också utgått ifrån om det jag berättar leder till något mer och tillför något; jag hoppas att det jag delar med mig av, som varit utvecklande för mig, också kan vara utvecklande för andra att ta del av. Exempelvis hela min mobbingresa, som jag aldrig tidigare berättat så ingående om. Nu ser jag livet på ett annat sätt, att man kan vända en väldigt jobbig upplevelse till något bra.

Annons
Annons

Jag kan ju inte gå runt med en skylt med texten ”Sluta hata mig, jag har avgått!”, även om jag skulle vilja det.

I era Sommar-program tog ni båda upp just misslyckanden. Vilka är era största misslyckanden och vad har dessa lärt er?
Mona: Jag håller med Lars om det han sa, att man utvecklas av sina misslyckanden, men när man är inne i ett drev är det som om det där sista misstaget man gjorde definierar allt man har gjort. Det är så slappt och förrädiskt, och gör mig fortfarande upprörd.
Lars: Mitt största misslyckande hittills var när jag började med kollektions-tänket och hade en investerare som drev på, men det funkade inte och till slut var vi tvungna att försätta bolaget i konkurs. Jag bara grät och grät och kände mig som en riktig loser. Men dagen efter ringde en person och ville beställa en klänning, och då kände jag att det ju inte var mitt arbete som designer det var fel på, utan på organisationen runtomkring.
Låt oss prata om kändisskapets baksidor – hat och hot. Särskilt du Mona har varit utsatt för detta. Vad har varit jobbigast och tagit hårdast av det du varit med om?
Mona: Utan tvekan när barnen blivit inblandade, och det har de blivit så många gånger. De begränsningar och den rädsla de har känt, både för sig själva och för mig, har varit det absolut värsta. Ofta har hatet kommit ur mitt engagemang för olika frågor; om jag aldrig hade pratat om homosexuella och om rasism, och om jag inte hade varit kvinna, så hade jag också sluppit hoten och hatet. Men å andra sidan är hat och hot en bekräftelse på att det jag har sagt och gjort spelat en roll, men det är ändå fruktansvärt svårt att leva med. Och det är inte slut än – jag kan ju inte gå runt med en skylt med texten ”Sluta hata mig, jag har avgått!”, även om jag skulle vilja det.
Lars: Jag blir väldigt berörd när jag hör detta, och måste fråga – var det värt det?
Mona: Den frågan får mig nästan att börja gråta, och jag berättar mycket om det i boken. Jag, Anna Lindh och Margot Wallström kom in i politiken samtidigt och kom gemensamt överens om att vi varje morgon skulle ställa oss själva frågan ”Är det fortfarande värt det? Är det fortfarande kul?”. Om vi inte kunde svara ja på den frågan så skulle vi avgå, för vi ville inte tillhöra de där som bara fortsatte. Efter att Anna blev mördad vågade jag länge inte ställa den frågan, för egentligen var ju ingenting värt något efter det. Men varje gång jag viger ett samkönat par och tänker på att jag har varit med och gjort detta möjligt så tänker jag ”det var värt det”.
Lars: Du har ju blivit så hårt utsatt, och på ett väldigt personligt plan, så man undrar ju hur mycket man kan ta… Jag har hela tiden tyckt att du har varit oerhört stark som orkat fortsätta.
Mona: Jag är stark, men det betyder ju inte att det också gör otroligt ont. Och jag känner till många politiker och journalister som inte riktigt säger vad de tycker för att de vet att då kommer hatstormen. Demokratin har krympt just för att hatet har blivit så personligt.

Jag minns också en sen kväll på Max då en färgad kille säger till mig att han är homofob, och jag blev så himla ställd. Först efteråt kom jag på det perfekta svaret: ”Vilken tur att jag inte är rasist, för då hade det kunnat bli riktigt jobbigt här”.

Lars: Och bakom en skärm verkar folk bara kunna ösa ur sig hat utan att filtrera; om de ändå vågade säga det öga mot öga.
Mona: Om du visste vad folk man möter en vanlig dag på stan kan vräka ut sig! Det är ofta äldre män, och ofta med orden ”hora” och ”fitta”. Om jag kan promenera en hel dag i Stockholm utan någon skriker något hatiskt så är det en bra dag…
Lars – du blev ju mobbad i skolan, men har du varit utsatt för hat och hot även på senare tid?
Lars: Nej, jag har blivit ganska förskonad från hat och har fått möta väldigt mycket kärlek. Men jag har å andra sidan inte engagerat mig i ämnen som upprör folk.
Mona: Men nu när du ger ut en bok om ditt liv så finns ju alltid risken att även du möts av hat…
Lars: Jag har tänkt lite på det, och risken finns förstås, som när jag blev brutalt rånad i Paris förra året. Jag har ju inga belägg för att det var ett hatbrott, men det skulle ha kunnat vara det. Jag minns också en sen kväll på Max då en färgad kille säger till mig att han är homofob, och jag blev så himla ställd. Först efteråt kom jag på det perfekta svaret: ”Vilken tur att jag inte är rasist, för då hade det kunnat bli riktigt jobbigt här”.
Mona: Man kanske skulle öppna en hat-stödlinje; ”Välkommen till hat-akuten, det är Mona”…
Lars: Och så kunde jag öppna ”couture-jouren” (skrattar).
Vänskap skulle man kunna säga är motsatsen till hat – vilka vänner har alltid funnits där i vått och torrt?
Mona: Där måste jag nämna två personer som tyvärr inte finns med oss längre, Anna Lindh och Rikard Wolff. Men även Ingvar Carlsson, och Carl Bildt som är en person som skiter i konventioner och står fast vid dem han gillar.
Lars: Jag måste lyfta mina föräldrar som så villkorslöst har supportat mina drömmar, vilket gjort att jag vågat tro på det jag velat genomföra. Det är först när jag blivit lite äldre som jag har förstått att det inte är så vanligt, även om de såklart haft många sömnlösa nätter på grund av sin oro för mig. Jag har också en liten vänfamilj som alltid finns där, men de är inga kända personer.
Mona: Det har jag också, men de får fortsätta att vara privata vänner.
Välj en ”höjdpunkt” och ett bottennapp i era yrkesliv.
Mona: Två höjdpunkter där jag varit med och påverkat är den könsneutrala äktenskapslagstiftningen och möjligheten för samkönade par att bli prövade som adoptivföräldrar. Stunder då politik blivit viktig eftersom den har ändrat människors liv på riktigt. En annan höjdpunkt är att ha fått vara den första kvinnliga partiordföranden i Socialdemokraterna, och därmed den hittills enda kvinnliga statsministerkandidaten. Det jobbigaste jag har varit med om är utan tvekan mordet på Anna Lindh, det förändrade hela mitt liv. När jag blev föreslagen som partiordförande sa jag ”det här är en sorglig dag, för det borde ha varit Anna som stod här”.
Lars: Den kanske största höjdpunkten har varit att få göra plagg till kungafamiljen, för då har jag känt att ”de här bilderna kommer att leva kvar efter att jag är borta”. Här måste jag nämna den första Nobel-klänningen jag gjorde åt kronprinsessan; det var väldigt speciellt att få det godkännandet. Men att få göra Petra Medes Eurovison-klänning och Wei Weis kläder till OS-invigningen har också känts stort. Det största bottennappet var min konkurs i början på 2000-talet, men var samtidigt en slags vändning i karriären.
Hur ser ni på fortsättningen av era yrkesliv och karriärer – vilka planer och drömmar har ni?
Mona: Efter mer än fyrtio år är detta mitt farväl till politiken; jag tänker inte söka mig tillbaka. Det finns andra sätt att påverka opinionen och göra saker som är viktiga. Eller också är jag bara en glad pensionär (skrattar).
Lars: När jag var färdig med boken fick jag en obekväm känsla av att vara en gammal designer som minns tillbaka, men jag känner att jag har SÅ mycket kvar att ge. Jag har en massa drömmar kvar. ”You ain’t seen nothing yet” som man brukar säga.