Tre starka röster från HBTQI+ samfundet har bidragit till helheten – Elisabeth Ohlson som kurator, Anna-Maria Sörberg som skribent och Chrisander Brun som scenograf. Tillsammans tar de oss tillbaka till 80- och 90-talen i New York, en era då AIDS-epidemin började släcka unga liv i tusental med en sällan skådad backlash som följd.

Annons
Annons

Elisabeth minns hur hon här i Sverige följde alltför många nära vänner från sjuksäng till dödsbädd. Anna-Marias historiska återblick och Chrisanders lätt kaotiska festlokaldekor tar oss tillbaka. Men vi möter även styrkan i HBTQI+ rörelsens motreaktion.
– Vi valde Elisabeth Ohlson för hennes mod att ständigt ställa viktiga frågor. Det är Elisabeths personliga
minnen som är den röda tråden. Hon berättar om en tid då konst och kamp blev ett för många homosexuella
konstnärer. Keith Haring, Annie Leibovitz och Andy Warhol var på olika sätt förebilder för Elisabeth, berättar Mia Sundberg, konstintendent på Spritmuseum.

Elisabeth Ohlson kliver in i museets konsthall och kurerar höstens stora konstutställning där hon utifrån temat HBTQI+ väljer verk ur museets samling Absolut Art Collection för att visas tillsammans med några av hennes egna verk.
– Jag väljer verk som bottnar i mina egna erfarenheter från när Absolut Art Collection började byggas i slutet av 80-talet. En tid som präglades av att garderobsdörrar som äntligen stod på glänt stängdes igen under AIDS-epidemin. Det betydde mycket när Absolut Vodka, detta svenska statliga varumärke, skapade världsomspännande kampanjer som lyfte fram konstnärer som var mer eller mindre öppet homo- och bisexuella. Deras reklamkampanjer innebar en så viktig signal till att även vi fick finnas i det offentliga
rummet, berättar Elisabeth Ohlson.